Vincent van Gogh (1853–1890) var en nederländsk postimpressionistisk målare som under bara ett decennium som verksam konstnär skapade nära 900 tavlor och över 1 100 teckningar, bland dem några av världens mest kända bilder: Solrosorna, Stjärnklar natt och Potatisätarna. Han sålde nästan ingenting under sin livstid, men i dag räknas han som en av konsthistoriens mest inflytelserika och mest älskade konstnärer.
Hans liv var lika dramatiskt som hans måleri. En sen konstnärsdebut, ett stormigt samarbete med Paul Gauguin i Arles, ett välkänt sammanbrott med det egna örat och ett tragiskt slut i Auvers-sur-Oise har tillsammans format bilden av van Gogh som konsthistoriens arketypiska missförstådda geni, en bild som både speglar och förenklar en betydligt mer komplex konstnärlig utveckling.
Vincent van Goghs barndom och tidiga år
Vincent Willem van Gogh föddes den 30 mars 1853 i den lilla byn Groot-Zundert i provinsen Noord-Brabant i Nederländerna. Hans far Theodorus van Gogh var protestantisk pastor, och hans mor hette Anna Cornelia Carbentus. Familjen var stor, och Vincent växte upp med flera syskon, bland dem brodern Theo, som föddes fyra år senare och skulle bli den viktigaste personen i hans vuxna liv.
Innan han blev konstnär hann van Gogh pröva flera yrken. Han arbetade som konsthandlare hos firman Goupil & Cie i Haag, London och Paris genom en morbrors kontakter, en period som gav honom tidig kännedom om konstmarknaden men som slutade i uppsägning. Han försökte sig också på att bli lärare i England och senare lekpredikant bland gruvarbetarna i det fattiga belgiska distriktet Borinage, ett engagemang som präglades av en nästan självutplånande religiös iver. Det var först omkring 1880, efter flera års sökande, som van Gogh på allvar bestämde sig för att bli konstnär, till stor del uppmuntrad och ekonomiskt understödd av brodern Theo van Gogh, som då arbetat sig upp till konsthandlare i Paris.
Genombrottet i Nederländerna: mörk palett och Potatisätarna
De första åren som konstnär tillbringade van Gogh i Nederländerna, där han övade teckning och måleri under handledning av bland andra sin släkting Anton Mauve. Stilen från denna period kännetecknas av en mörk, jordig palett och motiv hämtade ur böndernas vardag: torftiga stugor, tunga arbetsredskap och ansikten märkta av hårt liv.
Periodens huvudverk är “Potatisätarna” (De aardappeleters) från 1885, en målning av en bondfamilj som samlas kring en potatismåltid i skenet från en oljelampa. Verket brukar räknas som van Goghs första stora konstverk, och även om det mottogs svalt av samtiden visar det redan hans intresse för att skildra vanligt folks arbete och slit med ärlighet snarare än idealisering.
Perioden i byn Nuenen, dit familjen flyttat och där van Gogh bodde 1883 till 1885, blev ovanligt produktiv. Han målade och tecknade nära 200 verk med motiv hämtade ur böndernas och vävarnas vardag, studier av arbetande händer, ansikten och redskap som han senare skulle vidareutveckla i ett friare, mer expressivt måleri.
Paris och det japanska inflytandet
År 1886 flyttade van Gogh till Paris och bodde tillsammans med Theo, vars lägenhet och konsthandelskontakter gav honom direkt tillgång till huvudstadens konstscen. Här kom han i kontakt med impressionismen och den nyare, mer vetenskapligt inriktade pointillismen, tekniker han studerade genom målare som Camille Pissarro och Georges Seurat. Palett och penseldrag förändrades snabbt: den mörka jordfärgen ersattes av klara, ljusa kulörer och kortare, mer expressiva penseldrag.
Paristiden innebar också ett viktigt möte med japansk konst. Van Gogh samlade på japanska ukiyo-e-träsnitt, kopierade verk av mästare som Keisai Eisen och lät de platta ytorna, de djärva konturerna och de asymmetriska kompositionerna påverka sitt eget bildspråk på ett sätt som skulle prägla honom resten av karriären. I Paris knöt han också vänskap med andra unga konstnärer, bland dem Paul Gauguin och Henri de Toulouse-Lautrec, kontakter som skulle få stor betydelse för hans utveckling.
Eftersom pengarna var knappa och betalda modeller sällan hade råd att sitta, målade van Gogh under Paristiden mer än 20 självporträtt, en serie som fungerade både som ekonomisk nödlösning och som en teknisk övning i penseldrag och färgkontraster. Han visade också verk tillsammans med Toulouse-Lautrec och andra unga konstnärer på café Le Tambourin och på den friare utställningsplattformen Salon des Indépendants, sammanhang som gav honom hans första, om än blygsamma, uppmärksamhet i konstvärlden.
Arles, Det gula huset och solrosorna
I februari 1888 lämnade van Gogh Paris för Arles i södra Frankrike, lockad av det starkare ljuset och drömmen om att grunda en konstnärskoloni. Han hyrde “Det gula huset” och gick in i den mest produktiva perioden i sitt liv: under mindre än två år i Arles och de omgivande orterna målade han flera hundra tavlor, bland dem den berömda Solrosor-serien från sommaren 1888, tänkt som dekoration inför Gauguins besök, samt “Sovrummet i Arles”, en av hans mest reproducerade bilder av det egna hemmet.
Hösten 1888 anlände Paul Gauguin till Arles på van Goghs inbjudan, och de två målade sida vid sida under några intensiva veckor. Samarbetet blev snart spänt: konstnärliga meningsskiljaktigheter, ekonomisk stress och van Goghs allt mer instabila psykiska hälsa ledde till upprepade konflikter. Perioden gav ändå upphov till enastående måleri och till ett av modern konsthistorias mest omtalade konstnärsvänskaper.
Sommaren innan Gauguins ankomst hade van Gogh gjort en kortare resa till fiskebyn Saintes-Maries-de-la-Mer vid Medelhavskusten, där han målade färgstarka bilder av segelbåtar och det öppna vattnet. I Arles målade han också “Nattcaféet” och “Kaféterrass på kvällen”, två av flera verk där han experimenterade med hur konstgjort ljus och kraftig färgkontrast kunde förmedla en nästan olustig, upphetsad stämning.
Örat, Saint-Rémy och Stjärnklar natt
I december 1888 kulminerade spänningarna mellan van Gogh och Gauguin i ett psykiskt sammanbrott där van Gogh skadade sitt vänstra öra, en händelse vars exakta förlopp historiker fortfarande diskuterar. Gauguin lämnade Arles strax efter, och van Gogh lades in på sjukhus. Under de följande månaderna återkom de psykiska problemen i vågor, och i maj 1889 skrev han in sig frivilligt på hospitalet Saint-Paul-de-Mausole utanför Saint-Rémy-de-Provence i södra Frankrike.
Trots sjukdomen målade van Gogh intensivt under året i Saint-Rémy, nära 150 verk på tolv månader. Det var där han skapade “Stjärnklar natt” (The Starry Night), en nattlig vy över byn sedd genom sjukhusfönstret, målad med svepande, nästan vibrerande penseldrag som i dag räknas till konsthistoriens mest reproducerade bilder och hänger på Museum of Modern Art i New York. Perioden gav också flera självporträtt där han undersökte sitt eget tillstånd med samma obarmhärtiga ärlighet som han målat bönderna i Nederländerna, samt en serie målningar av de mörka, flamlika cypresserna (Cypresses) som växte utanför hospitalets murar och som blev ett av hans mest personliga motiv.
Auvers-sur-Oise och den sista sommaren
I maj 1890 lämnade van Gogh Provence och flyttade till Auvers-sur-Oise, en by vid floden Oise strax utanför Paris, för att stå under uppsikt av läkaren och konstsamlaren Paul Gachet. Han målade nu i ett rasande tempo, ibland mer än en tavla om dagen, bland annat det gripande “Porträtt av doktor Gachet” och flera vidsträckta vetefältsmotiv där en instabil, orolig linjeföring anas i himmel och åkrar.
Bland de sista verken från Auvers finns “Vetefält med kråkor”, en vidsträckt målning av ett stormigt vetefält under en mörknande himmel som ofta, kanske något tillrättalagt, tolkats som en föraning om slutet. Den 27 juli 1890 sköt van Gogh sig själv i bröstet på ett fält utanför Auvers. Han lyckades ta sig tillbaka till sitt rum, där brodern Theo skyndade till hans sida, men skadorna var för svåra. Vincent van Gogh dog två dagar senare, den 29 juli 1890, bara 37 år gammal. Theo, som ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att stötta brodern ekonomiskt och emotionellt genom den omfattande brevväxlingen dem emellan, dog själv bara sex månader senare, djupt märkt av sorgen.
Vincent van Goghs verk och arv bland senare konstnärer
Under sin livstid sålde van Gogh i praktiken bara en enda målning och var i det närmaste okänd utanför en liten krets av konstnärsvänner. Det postuma genombrottet drevs framför allt av Theos änka, Johanna van Gogh-Bonger, som organiserade utställningar och 1914 gav ut den omfattande brevväxlingen mellan bröderna. Breven till Theo blev ett unikt konsthistoriskt dokument som gav eftervärlden en ovanligt detaljerad inblick i en konstnärs tankar, tvivel och skapandeprocess.
Van Goghs djärva färgbruk och uttrycksfulla penseldrag fick stort inflytande på 1900-talets konst, inte minst på den tyska expressionismen och grupperingen Der Blaue Reiter, som såg honom som en föregångare till ett måleri styrt av känsla snarare än exakt avbildning. I dag finns hans verk representerade på museer som Van Gogh Museum i Amsterdam, som öppnade 1973 och äger världens största samling av hans arbeten, samt på Musée d’Orsay i Paris, Art Institute of Chicago och National Gallery. Jämfört med samtida som Claude Monets konstverk, där ljus och stämning löstes upp i flyktiga intryck, sökte van Gogh snarare att gestalta inre känslotillstånd genom färg och linje, ett drag som senare gjorde honom till en central referens för konstnärer som Edvard Munch och den framväxande expressionismen. Bland de mest ikoniska målningarna i konsthistorien intar hans verk i dag en självklar plats, vilket en genomgång av kända konstverk också visar.
Van Goghs kommersiella värde vände dramatiskt under 1900-talets senare del. Målningar som “Irisar” och “Porträtt av doktor Gachet” har sålts för tiotals miljoner dollar på auktion, långt bortom vad någon kunde föreställa sig medan konstnären själv levde i fattigdom. Historien om hans liv har också återberättats i populärkulturen många gånger, från spelfilmen “Lust for Life” på 1950-talet till det handmålade animerade dramat “Loving Vincent”, vars varje enskild bildruta är en oljemålning i van Goghs egen stil, ett bevis på hur starkt hans måleri fortfarande griper tag i nya generationer konstnärer och publik.
Historien om Vincent van Gogh, från den okände predikanten i Borinage till en av världens mest efterfrågade konstnärer, har blivit en av konsthistoriens mest berättade: berättelsen om ett konstnärskap som var alldeles för långt före sin tid för att uppskattas medan det fortfarande levde.
Bild: Vincent van Gogh / Wikimedia Commons, public domain.
