Impressionismen är konströrelsen som föddes i Paris i mitten av 1870-talet, när en grupp konstnärer bröt mot Salongens strikta regler och i stället målade ljusets och ögonblickets föränderliga karaktär. I stället för exakta konturer och historiska motiv använde de synliga penseldrag, klara färger och vardagliga scener, en stil som till en början hånades av kritikerna men som kom att förändra måleriet i grunden.
Namnet fastnade av en slump. Det var Claude Monets målning av en soluppgång över Le Havres hamn som gav rörelsen dess beteckning, efter att en kritiker menat att den bara var ett flyktigt intryck och inte en färdig målning.
Impressionismens kännetecken: vad kännetecknar rörelsen?
Impressionismens konstnärer arbetade på ett sätt som bröt radikalt mot samtidens akademiska ideal. Där Salongens jury ville se noggrant genomarbetade motiv med tydliga konturlinjer, målade impressionisterna snabbt och ofta utomhus, direkt inför motivet i stället för i ateljén.
De viktigaste kännetecknen är:
- Pleinairmåleri. Konstnärerna flyttade ut ur ateljén för att fånga ljuset och vädret i realtid, i stället för att måla efter minnet eller skisser.
- Synliga, lösa penseldrag. Färgen lades på i korta, distinkta drag i stället för att blandas till en jämn yta, vilket gav målningarna en känsla av rörelse och spontanitet.
- Brutna färgytor i stället för konturlinjer. Impressionisterna undvek svart och skarpa konturer och lät i stället skiftande färgfläckar bygga upp formen, ett sätt att måla som betraktaren behöver stå på visst avstånd från för att formerna ska klarna.
- Vardagliga motiv. I stället för mytologi, historia och porträtt av samhällets elit målade de Paris gatuliv, kaféer, järnvägsstationer, badplatser och den framväxande medelklassens fritid.
- Ljusets och ögonblickets föränderlighet. Flera konstnärer, framför allt Monet, återkom till samma motiv vid olika tider på dygnet och året för att fånga hur ljuset förändrar hur ett landskap eller en byggnad upplevs.
Många av konstnärerna arbetade också med det som senare kallats optisk färgblandning: i stället för att blanda färgerna på paletten till en enhetlig ton lade de skira, ofta kompletterande färger sida vid sida på duken och lät betraktarens öga göra blandningen på avstånd. Tekniken gav målningarna en vibrerande, levande yta som skiljde sig helt från det jämna, polerade penseldrag som Salongens jury förväntade sig.
Hur uppstod impressionismen? Den skandalösa impressionistiska utställningen 1874
Bakgrunden är en konflikt med den franska konstetablissemanget. Salong de Paris, den officiella och enda vägen för en konstnär att bli sedd, refuserade gång på gång verk av Monet, Renoir, Pissarro och deras kolleger för att de bröt mot akademins ideal om finish och motivval.
I april 1874 valde en grupp konstnärer att gå sin egen väg. De bildade föreningen Société Anonyme des Artistes och höll en egen utställning i fotografen Nadars gamla ateljé på Boulevard des Capucines i Paris, helt utan Salongens godkännande. Bland verken fanns Claude Monets målning Impression, soleil levant, en suddig, snabbt målad vy över hamnen i Le Havre i soluppgångens dis.
Kritikern Louis Leroy besökte utställningen och skrev en syrlig recension i tidningen Le Charivari under rubriken “Utställningen hos impressionisterna”. Han menade att Monets målning och de andra verken bara var flyktiga, ofärdiga intryck, inte konst i egentlig mening. Ordet var tänkt som ett hån, men konstnärerna tog till sig det själva, och impressionism blev namnet på en av konsthistoriens mest inflytelserika rörelser.
Utställningen 1874 blev bara den första av åtta gemensamma utställningar som gruppen höll fram till 1886, med skiftande deltagare från gång till gång. Mottagandet var länge kyligt, både kritiker och allmänhet fortsatte länge att se måleriet som slarvigt och ofärdigt, och flera av konstnärerna levde under stor ekonomisk press i decennier innan deras verk började säljas till de priser de är kända för i dag.
Impressionisterna: konstnärerna bakom rörelsen
Kretsen kring de första utställningarna 1874–1886 bestod av flera konstnärer med olika inriktning inom rörelsen, men gemensamt intresse för ljus och färg.
Claude Monet blev rörelsens mest namnkunniga gestalt och den som drev det ljusstudieinriktade måleriet längst, med sina senare serier av näckrosor i trädgården i Giverny som höjdpunkt. Edgar Degas intresserade sig mer för rörelse och komposition, ofta i motiv från balettskolan och kapplöpningsbanan, och arbetade friare med perspektiv än många av sina kolleger. Pierre-Auguste Renoir målade sällskapsliv, danser och porträtt med en varm, sinnlig färgskala. Camille Pissarro, den enda som ställde ut på samtliga åtta impressionistutställningar, målade landsbygd och senare Paris gatuliv, och blev en mentor för yngre konstnärer som Cézanne. Alfred Sisley höll fast vid landskapsmåleriet genom hela sin karriär, medan Berthe Morisot, en av gruppens få kvinnliga medlemmar, målade intima scener från hemmet och familjelivet med samma lösa penseltekniker som sina manliga kolleger.
Vid sidan av den egentliga gruppen stod Édouard Manet, vars måleri inspirerade impressionisterna starkt men som valde att aldrig ställa ut tillsammans med dem, han föredrog att fortsätta söka erkännande genom den officiella Salongen. Även Paul Cézanne deltog i de tidiga utställningarna innan han gick vidare mot en egen, mer strukturerad stil.
Monets och Renoirs motiv: vanliga tekniker i impressionismen
Impressionisterna målade det moderna livet i Paris och dess omgivningar, snarare än historiska eller religiösa ämnen. Vanliga motiv var kaféer, teatrar, järnvägsstationer, Seine-flodens stränder och den nya järnvägens badorter utanför staden, dit den framväxande medelklassen reste på fritiden. Renoirs skildringar av dans och sällskapsliv, som den folkfyllda friluftsdansbanan i Le Moulin de la Galette, fångar samma vardagliga stämning som Monets landskap, men med fokus på människorna i stället för naturen.
Flera konstnärer arbetade i serier för att undersöka hur samma motiv förändras med ljuset. Monets höstackar, Rouen-katedralen och näckrosdammen i Giverny är de mest kända exemplen, målade om och om igen vid olika tider på dygnet och året för att fånga varje skiftning i färg och atmosfär. Tekniken att måla utomhus underlättades av en praktisk uppfinning, färgtuber i metall, som gjorde det möjligt att blanda och bära med sig färg utan att behöva en ateljé i närheten.
En annan viktig influens kom utifrån Europa. Under 1860- och 1870-talen fick japanska träsnitt, framför allt Katsushika Hokusais och Utagawa Hiroshiges landskap, stor spridning i Paris konsthandel. De asymmetriska kompositionerna, de skarpt avskurna motiven och de klara färgytorna påverkade hur flera av impressionisterna, särskilt Monet och Degas, byggde upp sina bilder, en trend som samtiden kom att kalla japonism.
Vad kom efter impressionismen?
Från och med 1880-talet klingade den ursprungliga rörelsen av, men dess idéer levde vidare och utvecklades i flera riktningar under samlingsnamnet postimpressionism. Paul Cézanne, Georges Seurat och Vincent van Gogh byggde alla vidare på impressionisternas ljusa palett, men lade till en struktur, symbolik och personligt uttryck som de tyckte saknades i det rena ögonblicksmåleriet.
Den utvecklingen fortsatte in på 1900-talet. Där impressionisterna hade byggt sitt måleri på ljusets skiftningar, tog konstnärer som Henri Matisse och fauvisterna färgen ett steg längre och gjorde den till ett självständigt, känslomässigt uttrycksmedel, fristående från motivets verkliga kulörer. Bara några år senare sprängde kubismen perspektivet på ett helt annat sätt än något av de tidigare stegen, ett bevis på hur mycket impressionismens brott mot Salongens regler kom att öppna för resten av 1900-talets konst.
Nordisk impressionism: genomslaget i Sverige
Impressionismens genomslag nådde Norden via svenska konstnärer som studerade och verkade i Paris under 1880-talet. Där mötte de ljusmåleriet på plats och förde med sig idéerna hem, vilket bidrog till det så kallade Opponenterna-upproret 1885, då en grupp yngre svenska konstnärer protesterade mot Konstakademiens konservativa linje och krävde en friare, mer utomhusförankrad konstundervisning.
Året efter, 1886, bildade samma krets Konstnärsförbundet som en motpol till akademin. Konstnärer som Karl Nordström, Bruno Liljefors och Nils Kreuger förde med sig det franska ljusmåleriet in i skildringar av svensk natur och landsbygd, medan Carl Larsson och Anders Zorn, båda med långa vistelser i Paris bakom sig, utvecklade egna varianter av det lösa, ljuskänsliga penseldraget i porträtt och vardagsscener. Effekten syns tydligast i det nordiska landskapsmåleriet från perioden, där konstnärerna kombinerade impressionismens intresse för utomhusljus med motiv från den svenska naturen, långt ifrån Paris kaféliv men präglat av samma vilja att fånga ett flyktigt ögonblick snarare än en idealiserad, ateljémålad verklighet.
