Den 1 september 1939 invaderar Nazityskland Polen. Inom timmar håller statsminister Per Albin Hansson ett radiotal som hela Sverige lyssnar på: “För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget.”
Orden var klara. Genomförandet skulle visa sig vara allt annat än enkelt.
Sverige under andra världskriget, granne med både ockuperade länder och krigförande stormakter, är historien om en liten stat som lyckades hålla sig utanför det värsta kriget i mänsklighetens historia med en blandning av diplomati, militärt avskräckande, ekonomiska eftergifter och ett mått av geografisk tur. Det är också historien om en neutralitet som var mer komplicerad än den officiella bilden antydde, och om ett land som fortfarande brottas med hur det ska förstå sin roll i 1900-talets stora drama.
Det omringade Sverige: Vinterkriget och grannländernas fall
Sverige gick in i kriget med en geografiskt sett hanterbar position men med ett militärt försvar som i praktiken var anmärkningsvärt svagt. “Vår beredskap är god,” sade Per Albin Hansson strax innan krigsutbrottet 1939, men historiker har sedan dess påpekat att han syftade på livsmedelsförsörjningen, inte på den militära kapaciteten. Vid krigsutbrottet hade Sverige bara ett par hundra äldre flygplan i tjänst.
Läget förvärrades dramatiskt den 9 april 1940, när Nazityskland invaderade Danmark och Norge i ett snabbt och överväldigande angrepp. Sverige var plötsligt inneslutet: tyskt territorium i söder, tysk ockupation i väster, och Sovjet i öster efter att Finland förlorat delar av Karelen i Vinterkriget, en konflikt där även svenska frivilliga stred på finsk sida. Av tjugo europeiska länder som förklarat sig neutrala vid krigets utbrott klarade sig slutligen bara sju: Sverige, Irland, Portugal, Spanien, Andorra, Liechtenstein, Schweiz och Vatikanstaten.
Regeringen mobiliserade omedelbart. Antalet värnpliktiga under vapen ökades från 60 000 till 320 000 på några veckor. Enorma försvarsanslag beviljades. Befästningar uppfördes längs kusterna, bland annat den så kallade Skånelinjen. Ransonering av kaffe, socker och bränsle trädde i kraft hösten 1939. Runt 30 000 bilar konverterades till gengasdrift för att hantera bensinbristen.
Kafferansoneringen sommaren 1941 illustrerade vardagens trångmål väl: ett halvt kilo kaffe per person skulle räcka i femton veckor.
Järnmalmen och ekonomins tvång
Militär upprustning kostar pengar, och pengar kräver handel. Och Sveriges handel var djupt sammanbunden med Nazitysklands krig.
Sverige hade under lång tid, inklusive stormaktstidens storhetstid och de sekler som följde, vant sig vid att navigera mellan europeiska makter med hjälp av handel och pragmatism. Under andra världskriget fick denna tradition en mörkare dimension.
Sverige exporterade uppskattningsvis 75 procent av sin totala järnproduktion till Nazityskland under krigets mest intensiva fas. Landets bidrag stod för hela 43 procent av den järnmalm som den tyska krigsmakten förbrukade från 1933 till 1943. Tyska flottans befälhavare betraktade den svenska järnmalmen som avgörande för Tysklands förmåga att producera vapen och krigsmateriel. Vissa historiker argumenterar för att denna export faktiskt förlängde kriget och därigenom ökade de dödstal som drog kriget in i miljontal offer.
Handeln var inte ensidig. Sverige sålde kullager och en del strategiska varor till de allierade via den så kallade lejdtrafiken. Det var en medveten balansgång: exportera tillräckligt till de krigförande parterna för att hålla sig väl med båda sidorna, men aldrig nog till någon för att framstå som öppet partisk.
Exporten av järnmalm till Tyskland stoppades gradvis från hösten 1944, när krigets utgång blivit alltmer uppenbar och allierat tryck på Sverige ökade.
Permittenttrafiken: 2,1 miljoner soldater på svenska järnvägar
Järnmalmsexporten var kontroversiell. Permittenttrafiken var ännu mer omdiskuterad, och är kärnan i den historiska debatten om vad Sveriges “neutralitet” egentligen innebar.
I juni 1940 ingick Sverige ett avtal med Nazityskland som tillät tyska soldater stationerade i Norge att resa hem på semester via svenska järnvägar. Officiellt presenterades det som en humanitär och praktisk trafikteknisk åtgärd. I verkligheten var det en regelbunden transport av Nazitysklands militär genom ett officiellt neutralt land, i direkt strid med Haagkonventionens bestämmelser från 1907 om vad neutrala länder får tillåta. Totalt passerade 2,1 miljoner uniformerade tyska soldater genom Sverige under perioden.
Den verkliga kulmen kom i juni 1941 i samband med att Nazityskland invaderade Sovjetunionen. Fyra dagar efter den tyska invasionen, den 26 juni 1941, krävde Berlin att Sverige skulle tillåta transport av Division Engelbrecht: en fullt stridsfärdig division med uppskattningsvis 15 000 man och komplett krigsutrustning, på väg från Norge till den finsk-ryska fronten. Det handlade inte om soldater på permission, utan om en division på väg till aktiv krigsföring.
Midsommarkrisen och ett ödesmättat beslut
Transportkravet skapade en akut kris inom den svenska samlingsregeringen, som inkluderade alla riksdagspartier utom kommunisterna. Situationen kom att kallas “midsommarkrisen.” Det var ett av de svåraste besluten under hela kriget.
Statsminister Per Albin Hansson erkände i interna regeringsprotokoll att Sverige i praktiken övergav sin neutralitetspolitik med det beslutet. Men alternativet, bedömde regeringen, var ockupation. Adolf Hitlers Nazityskland hade just visat i Danmark och Norge, genom ett blixtsnabbt militärt anfall, att det inte tvekade att slå till mot länder som inte lydde dess krav.
Riksdagen godkände transiteringen med bred majoritet efter intensiv debatt. Journalisten Torgny Segerstedt och författaren Vilhelm Moberg var bland de röster som öppet kritiserade politiken. Censurbestämmelserna som gällde under kriget innebar att en del av den mest skarpa kritiken tvingades tiga eller censurerades innan publicering.
Historikern Wilhelm Agrell karakteriserar den 8 juli 1940, dagen Sverige undertecknade transiteringsavtalet med Nazityskland, som det datum då Sveriges neutralitet i praktiken upphörde. Regeringen, menar Agrell, bedrev en “hemlig allians” med de allierade parallellt med de offentliga eftergifterna till Nazityskland, men det officiella budskapet om neutralitet fortsatte att förmedlas till det svenska folket.
Det hemliga kriget och Arne Beurlings bragd
Sverige var inte enbart passivt. Matematikprofessorn Arne Beurling utförde i juni 1940 ett av krigets mest anmärkningsvärda underrättelsebragder.
Utan tillgång till de krypterade maskinerna, enbart med avlyssnade signaler, penna och papper och sin exceptionella matematiska förmåga, knäckte Beurling Nazitysklands avancerade kodmaskin Geheimfernschreiber. Det tog honom två veckor. Bragden ansågs länge som omöjlig utan tillgång till en faktisk maskin, och den exakta metoden höll Beurling hemlig ända till sin död.
Tack vare Beurlings arbete fick svenska myndigheter i juni 1941 information om att Nazityskland planerade att angripa Sovjetunionen, information som via diplomatiska kanaler diskret förmedlades till de allierade. Sverige spelade alltså en informell underrättelleroll till de allierades fördel, parallellt med de offentliga eftergifterna till Nazityskland.
Det dubbla spelet var genomgående: offentligt neutral, i det tysta alltmer luttad mot de allierade.
Vändpunkten 1943
Krigets våg vände med det tyska nederlaget vid Stalingrad i februari 1943. Plötsligt var det inte längre självklart att Nazityskland skulle vinna. Det förändrade den svenska regeringens riskbedömning fundamentalt.
I augusti 1943 avslutades permittenttrafiken. Sverige intensifierade öppet sina samarbeten med de allierade. Kullagerexporten till Nazityskland, strategiskt avgörande för den tyska industrin, stoppades i oktober 1944. Sverige tränade från 1944 tusentals norska och danska flyktingar i militära färdigheter, officiellt presenterade som “polistrupper” men i praktiken reguljär militär utbildning för en framtida befrielse av grannländerna.
Det starka svenska försvaret spelade en roll i den förändrade hållningen. Med en mobiliserings kapacitet på 300 000 man och en snabbt förstärkt vapentillverkning, bland annat av SAAB-producerade jaktplan, var det tyska kostnaden för en ockupation av Sverige inte längre lika lätt att rättfärdiga.
Neutraliteten fick ett alltmer pro-allierat innehåll.
Flyktingarna, Förintelsen och de vita bussarna
Sveriges historia rymmer under krigsåren också verkliga ljuspunkter.
Flyktingpolitiken var dock inte enhetlig under hela kriget. I krigets inledning var Sverige relativt restriktivt mot flyktingar, inklusive judiska flyktingar som flydde undan Förintelsen och den nazistiska förföljelsen i Europa.
Hösten 1943 inträffade en dramatisk vändning. Nazityskland planerade att deportera Danmarks judar. Danska medborgare organiserade en storskalig räddningsaktion och fraktade de allra flesta av landets drygt 7 000 judar i fiskebåtar till Sverige. Sverige välkomnade dem samtliga. Det var ett av krigets mest berömda räddningsaktioner och möjliggjordes av att Sverige öppnade sina gränser.
Den svenske diplomaten Raoul Wallenberg reste 1944 till Budapest med uppdrag att hjälpa ungerska judar inför deportation. Genom att utfärda svenska skyddspass och inrätta skyddshus under det svenska flaggans formella skydd räddade Wallenberg uppskattningsvis tiotusentals människors liv. Han togs i januari 1945 till fånga av Sovjet och fördes till Moskva. Han dog i ett ryskt fängelse, med stor sannolikhet avrättad 1947, utan att Sverige lyckades rädda honom.
Våren 1945 genomförde Svenska Röda Korset den humanitära aktionen med vita bussarna, under ledning av greve Folke Bernadotte. 19 000 koncentrationslägerfångar hämtades ur nazisternas lägersystem i norra Europa, och 15 000 av dem fördes till Sverige.
Det är aktioner som inte alltid ryms i bilden av ett Sverige som passivt anpassade sig. Bägge bilderna är sanna.
Sverige under andra världskriget: debatten som inte tystnar
Det svenska agerandet under andra världskriget provocerar fortfarande historiker, debattörer och allmänhet. Det finns inget enkelt svar.
Försvararna av 1939-1945 års politik pekar på att Sverige militärt var svagt vid krigets start, att ockupationen av Danmark och Norge konkret visade vad som hände länder som inte böjde sig för tyska krav, och att Sverige ändå räddade tiotusentals flyktingar, smugglade underrättelseinformation till de allierade och inte skickade en enda soldat i strid för Nazityskland. Det faktum att Sverige var ett av bara sju neutrala länder som lyckades hålla sig utanför konflikten framhålls som ett resultat av en, under omständigheterna, skicklig hantering.
Kritikerna framhåller järnmalmsexporten som möjligen krigsförlängande, permittenttrafiken som ett direkt brott mot folkrätten, och de interna censurbestämmelserna som en demokratisk skada. Historikern Wilhelm Agrell menar att Sverige hade mer handlingsutrymme än det använde, och att “neutraliteten” i stor utsträckning var en konstruktion som dolde en faktisk politisk linje till Nazitysklands fördel, åtminstone under krigets första år.
Svaret beror på vems perspektiv man anlägger: den svenske statsmannens pragmatiska kalkyl, den norska motståndsrörelsens frustration, den judiska flyktingens tacksamhet, eller den tyske soldatens bekväma järnvägsfärd hem på permission genom ett officiellt neutralt land.
Det enda säkra är att Sverige under andra världskriget valde att överleva till varje pris som det bedömde nödvändigt. Det priset har historien inte slutat räkna.
