Kalla kriget var den decennielånga konflikten mellan USA och Sovjetunionen, en period av kapprustning, kärnvapenhot och ideologisk kamp som formade världspolitiken från andra världskrigets slut fram till Sovjetunionens upplösning 1991. Trots namnet blev kriget aldrig “varmt”: supermakterna möttes aldrig i ett direkt militärt slag mot varandra, utan konflikten utspelade sig i stället genom propaganda, spionage och ombudskrig i andra delar av världen.
Det som gjorde kalla kriget så farligt var just avsaknaden av öppen strid. Terrorbalansen mellan öst och väst höll de båda supermakterna borta från varandras territorium, men samma balans innebar också att en enda missbedömning, som under kubakrisen 1962, hade kunnat utlösa ett kärnvapenkrig som skulle ha drabbat hela världen.
Kalla kriget: historia och de första spänningarna mellan öst och väst
Kalla kriget var en period av politisk, militär och ideologisk rivalitet mellan framför allt USA och Sovjetunionen samt deras respektive allierade. USA och västvärlden stod för marknadsliberal demokrati, medan Sovjetunionen höll fast vid en statsstyrd planekonomi och diktatur, en grundläggande skillnad som gjorde konflikten svår att lösa.
Konflikten brukar dateras från 1945, då motsättningarna mellan stormakterna kom upp till ytan under konferenserna i Jalta och Potsdam, till Sovjetunionens upplösning i december 1991. Som viktiga hållpunkter nämns ofta Berlinmurens fall 1989 och Tysklands återförening 1990, medan vissa historiker delar in perioden i två faser: en första från 1945 till mitten av 1960-talet, och en andra från slutet av 1970-talet, med en period av avspänning däremellan.
Varför startade kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen?
Efter andra världskriget installerade Sovjetunionen kommunistiska regimer i de delar av Central- och Östeuropa man hade befriat från tysk ockupation, vilket i västvärlden uppfattades som ett direkt hot mot den nyvunna demokratiska friheten. Genom Europa växte en “järnridå” fram, en gräns som skilde öst från väst.
USA svarade med Trumandoktrinen, en linje som syftade till att hjälpa regeringar som hotades av kommunismen, och Marshallplanen, ett omfattande bistånds- och låneprogram för att återuppbygga det krigshärjade Europa. En brännpunkt blev det delade Tyskland: när Sovjetunionen 1948–1949 försökte stänga ute västmakterna genom Berlinblockaden svarade väst med en luftbro som räddade Västberlin. Kort därefter bildades försvarsalliansen NATO 1949, och Sovjetunionen svarade 1955 med Warszawapakten.
Kärnvapen, terrorbalans och nya vapenprogram i kapprustningen
Kapprustningen mellan supermakterna tog fart på allvar i samband med Koreakriget i början av 1950-talet, och kärnvapenupprustningen blev snart den viktigaste delen av både USA:s och Sovjetunionens militärprogram. Nya vapensystem utvecklades i rasande takt på båda sidor, och samlingen av kärnvapen växte till en nivå som räckte för att förinta hela världen flera gånger om.
Ur denna kapprustning växte den så kallade terrorbalansen fram: så länge båda sidor visste att den andra kunde svara med förintande kärnvapenkraft vågade ingen inleda ett direkt anfall, eftersom det i praktiken skulle betyda ömsesidig undergång. Terrorbalansen höll på så vis kalla kriget “kallt” mellan supermakterna, samtidigt som den drev fram en fredsrörelse i västvärlden som varnade för riskerna med den ständigt växande kärnvapenarsenalen.
Berlinmuren byggdes för att stoppa flykten till väst
I augusti 1961 byggdes Berlinmuren av Östtyskland för att stoppa massflykten av invånare till väst, och muren blev snart själva symbolen för kalla krigets delade Europa. Ett år senare, under kubakrisen 1962, kom världen närmare ett kärnvapenkrig än någon annan gång under hela kalla kriget, sedan Sovjetunionen placerat kärnvapenbestyckade robotar på Kuba nära USA:s kust.
Spänningarna mellan öst och väst fortsatte att blossa upp under hela 1960-talet. Under Pragvåren 1968 slog Warszawapakten brutalt ner Tjeckoslovakiens försök till demokratisering, ett tydligt exempel på hur snabbt kalla kriget kunde gå från kapprustning till väpnat ingripande så fort ett av blockens intressen hotades.
Kubakrisen: fakta och uppgifter om kalla krigets farligaste vecka
De viktigaste uppgifterna om kubakrisen är enkla att sammanfatta: i oktober 1962 upptäckte USA sovjetiska kärnvapenrobotar under uppbyggnad på Kuba, bara 15 mil från den amerikanska kusten. President Kennedy svarade med en flottblockad av ön, och i nästan två veckor stod världen bokstavligen på randen till kärnvapenkrig innan Sovjetunionens ledare Chrusjtjov gick med på att dra tillbaka robotarna mot en amerikansk garanti om att inte invadera Kuba.
Koreakriget och Vietnamkriget: kalla kriget utanför Europa
Kalla kriget stannade inte i Europa. I Koreakriget 1950–1953 möttes USA och FN mot Nordkorea och Kina, en konflikt som fick kapprustningen mellan supermakterna att ta fart på allvar. I Vietnamkriget 1957–1975 blev en blodig inbördeskonflikt samtidigt en storpolitisk kamp mellan ideologier, där USA och Sovjetunionen stödde varsin sida i hopp om att öka sitt inflytande.
Samma mönster upprepades i takt med efterkrigstidens avkolonisering i Afrika, Asien och Mellanöstern, där de båda supermakterna regelbundet backade upp olika sidor i lokala konflikter för att stärka sin egen ideologiska sfär, utan att någonsin behöva strida direkt mot varandra.
Iranska revolutionen och kriget i Afghanistan
Den iranska revolutionen 1978–1979 syftade till att störta den USA-stödda shahen och gjorde islamismen till en ny maktfaktor i regionen, samtidigt som Sovjetunionen valde att invadera Afghanistan för att stötta de afghanska kommunisterna mot muslimska Mujahedin-styrkor som stred med amerikanskt stöd. Kriget blev ett tungt och kostsamt bakslag för Sovjetunionen och liknades vid ett ryskt Vietnamkrig.
Ingen av supermakterna vågade ändå anfalla den andra direkt, eftersom kärnvapenhotet och terrorbalansen höll kvar konflikten vid ombudskrig och regionala kriser snarare än ett tredje världskrig.
Kalla kriget och Sverige
Sverige förde en alliansfri linje under kalla kriget, en fortsättning på den neutralitetspolitik landet höll fast vid redan under andra världskriget. Officiellt stod Sverige utanför blockbildningen, men hoten uppfattades som fullt reella: landet rustade upp kraftigt och kunde vid behov mönstra en armé på uppemot 800 000 man, trots en befolkning på bara drygt sju miljoner invånare.
Den här beredskapen och balansgången mellan neutralitet och västvänlighet är en central del av Sveriges historia under andra hälften av 1900-talet, en period då landet samtidigt byggde ut välfärdsstaten mitt i skuggan av det globala kärnvapenhotet.
Hur och när tog kalla kriget slut? Ny information om Sovjets fall
Under 1980-talets inledning valdes Ronald Reagan till USA:s president och drev en hårdare linje mot Sovjetunionen, kombinerad med kraftig upprustning som var tänkt att pressa den sovjetiska ekonomin till bristningsgränsen. När Michail Gorbatjov 1985 blev Sovjetunionens nya ledare inledde han i stället reformpolitiken glasnost och perestrojka, en öppning som fick långtgående konsekvenser.
Gorbatjovs politik utlöste en demokratisk revolution i Östeuropa, och Berlinmuren föll den 9 november 1989. Tyskland återförenades 1990, och i slutet av december 1991 upplöstes Sovjetunionen, samma vecka som Gorbatjov avgick som landets sista president. Därmed var kalla kriget formellt över, en period vars arv, från kärnvapenkapprustning till dagens globaliserade världshandel, fortfarande präglar internationell politik.
