Gustav III var kung av Sverige från 1771 till sin död 1792, en regeringstid som präglades av statskuppen 1772, kriget mot Ryssland och ett kulturbygge utan motstycke. Han tog makten i en statskupp 1772, byggde upp Operan och den svenska talteatern och gick under namnet “Teaterkungen” för sitt brinnande kulturintresse. Han sköts av en sammansvuren adelsman på en maskeradbal 1792 och avled två veckor senare, en händelse som gjorde honom till en av Sveriges mest omskrivna regenter.
Vem var Gustav III?
Gustav III föddes den 24 januari 1746 i Kungshuset på Riddarholmen i Stockholm. Han var äldste son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen, bror till den blivande Karl XIII och kusin till den ryska kejsarinnan Katarina II. Genom modern och sina guvernörer kom han tidigt i kontakt med den franska upplysningens idévärld. Uppväxten präglades samtidigt av spänningarna mellan föräldrarna, som öppet visade sitt missnöje med ständernas inblandning i sonens fostran, och 1756 fick kronprinsen en ny omgivning med Carl Fredrik Scheffer som guvernör. Redan som tioåring skrev Gustav sin första komedi, Le jeune Seigneur, på franska, ett tidigt tecken på det teaterintresse som skulle prägla hela hans liv.
Som kronprins deltog Gustav aktivt i tidens politiska strider. Han medverkade i förhandlingarna mellan hov- och hattpartierna inför 1769 års riksdag och bidrog till att hans far, Adolf Fredrik, under decemberkrisen 1768 avsade sig kronan för att tvinga fram en ny riksdag och förbättringar av statsskicket. 1766 gifte sig kronprinsen, enligt ständernas krav och till moderns öppna missnöje, med den danska prinsessan Sofia Magdalena av Danmark. Lovisa Ulrika hade fattat motvilja mot den unga prinsessan redan före bröllopet, kanske ett eko av att Lovisa Ulrika själv försökt gripa makten i en misslyckad statskupp 1756. Vigseln hölls i Köpenhamn utan att brudgummen själv var på plats, och paret möttes först några dagar senare i Helsingborg. Äktenskapet mellan kronprinsen och prinsessan Sofia Magdalena var länge kyligt, men gav till slut två söner, den blivande Gustav IV Adolf och Karl Gustav.
När Adolf Fredrik dog den 12 februari 1771 befann sig Gustav i Paris, där han sökte den franska regeringens löfte om bistånd inför den stundande riksdagen. Den åldrande Ludvig XV rådde honom i stället att först försöka försona de svenska partierna. Gustav kröntes i Storkyrkan den 29 maj 1772, men den formella kröningen skulle snart överskuggas av en betydligt mer dramatisk händelse på hösten samma år.
Hur tog Gustav III makten i statskuppen 1772?
Sverige styrdes vid den här tiden av ett riksråd och två rivaliserande riksdagspartier, hattarna och mössorna, vars maktkamp under den så kallade frihetstiden präglats av korruption och politisk låsning. Gustav III såg systemet som ett hinder för ett effektivt styre och planerade tillsammans med Jacob Magnus Sprengtporten och Johan Christopher Toll ett uppror i Finland och Skåne, med målet att tvinga fram en ny regeringsform.
Planen förändrades när det skånska upproret bröt ut i förtid och mösspartiet fick nys om vad som var på gång. I stället för att invänta Sprengtportens trupper genomförde kungen statsvälvningen på egen hand i huvudstaden. Med Livgardets bistånd arresterades riksrådet och mösspartiets ledande riksdagsmän den 19 augusti 1772, revolutionsdagen som han själv senare bar uniform till minne av. Två dagar senare tvingades ständerna godkänna en ny regeringsform som kungen själv utarbetat, och de fängslade släpptes fri. Gustav III kallade själv händelsen “revolution”, men eftervärlden minns den som en statskupp som lade om maktbalansen mellan kungen och riksdagen till hans fördel. De gamla partierna, hattarna och mössorna, upplöstes i kuppens efterdyningar, och en hattpolitiker som öppet kritiserat kungamakten, prästen Anders Carl Rutström, arresterades och avled i häktet samma höst.
Vilka reformer genomförde Gustav III?
De första åren efter kuppen använde Gustav III sin nya makt till en rad reformer som gav honom stor popularitet hos folket. Samma år som statsvälvningen genomfördes avskaffades tortyr som förhörsmetod, och tortyrkammaren Rosenkammaren stängdes för gott, om än till förmån för obegränsad häktningstid tills den misstänkte erkände. 1774 genomdrev han en tryckfrihetsförordning som dock inskränkte den mer liberala förordningen från 1766. 1775 fick Marstrand en särskild stadga som gjorde ön till en nästan helt självstyrande frihamn efter italienskt förebild, ett privilegium som varade till 1794. Spannmålshandeln frigavs efter riksdagen 1778–1779, strafflagstiftningen mildrades och dödsstraffet begränsades, medan barnamordsplakatet infördes för att komma åt hemliga födslar. 1777 genomförde han den skickligt utformade myntrealisationen som stabiliserade den svenska valutan efter årtionden av inflation, och samma år blev han den första statschefen i världen att formellt erkänna USA som självständig stat.
Kungen drev även en försiktig liberalisering av religionsfriheten: toleransediktet och judereglementet i början av 1780-talet gav katoliker och judar rätt att bosätta sig i riket, om än med begränsade medborgerliga rättigheter. 1784 avstod Frankrike den karibiska ön Saint-Barthélemy till Sverige mot handelsrättigheter i Göteborg, en affär Gustav III drev för att stärka statskassan; ön omvandlades snart till frihamn eftersom den var olämplig för jordbruk.
Makten stärktes ytterligare genom förenings- och säkerhetsakten som kungen genomdrev vid riksdagen 1789, sedan han i februari samma år låtit arrestera riddarhusets ledande motståndare, däribland Axel von Fersen den äldre, Charles De Geer och Claes de Frietzky. Med de ofrälse ståndens stöd, och trots högadelns protester, fick kungen nu befogenhet att fatta de flesta beslut utan riksdagens medgivande, en ställning som gjorde honom närmast enväldig. Samtidigt jämnade akten ut skillnaderna mellan stånden: de flesta ämbeten öppnades för ofrälse personer, och skattebönder återfick den jakträtt de förlorat på 1600-talet. Reformen stärkte kungamakten men lämnade ett bittert hat mot Gustav III inom delar av högadeln, ett hat som funnits där ända sedan statskuppen 1772. Oppositionen mot förenings- och säkerhetsakten skulle senare bli en av rötterna till sammansvärjningen som ledde till kungens död.
Varför kallades Gustav III för Teaterkungen?
Vid sidan av politiken var teatern Gustav III:s stora passion, och den formade Sverige kulturellt på ett sätt som lever kvar än i dag. 1773 grundade han Kungliga Baletten, ett av världens äldsta balettkompanier. 1782 invigdes Kungliga teatern, föregångaren till dagens Kungliga Operan, och samma år instiftade han Förbättringssällskapet för svenska språket för att utveckla en talteater på svenska i stället för den dåtida hovkulturens franska. Arbetet ledde i två faser 1787–1788 till grundandet av den svenska nationalscenen för talteater, sedermera Kungliga Dramatiska Teatern, dagens Dramaten.
Gustav III nöjde sig inte med att vara mecenat. Han skrev själv ett stort antal pjäser, operalibretti och divertissement, ofta i samarbete med skalden Johan Henric Kellgren, regisserade uppsättningar och agerade när tillfälle gavs, både på Drottningholms slottsteater, operan och slottsteatern på Gripsholm. Bland hans historiska skådespel finns Gustaf Adolphs ädelmod, Gustaf Adolph och Ebba Brahe, Drottning Christina och Gustaf Wasa, verk som ofta tog upp ämnen ur den svenska historien för att stärka nationalkänslan hos publiken. Senare pjäser som Den ena för den andra och Den svartsjuke neapolitanaren gav mer personliga, utlämnande skildringar av relationsproblem och isolering. Kungen kallade också in framstående utländska konstnärer som arkitekten och scenografen Louis Jean Desprez, skulptören Louis Masreliez och tonsättaren Johann Gottlieb Naumann, som bland annat skrev musiken till operan Gustaf Wasa.
Han instiftade dessutom Svenska Akademien och Kungliga Musikaliska Akademien, institutioner som fortfarande formar svenskt kulturliv. Under sin italienska resa 1783–84 köpte han in en mängd antika skulpturer av stort konstvärde, vilka i dag utgör grunden i Gustav III:s antikmuseum på Kungliga slottet, återinvigt 1958.
Vad hände i kriget mot Ryssland 1788–1790?
Sommaren 1788 lät Gustav III sina trupper gå över den ryska gränsen utan föregående krigsförklaring, under förevändning av ett gränstumult som iscensatts av hans egna officerare. Planen var att med en snabb överraskning inta Sankt Petersburg, men anfallet gick i stöpet: hertig Karl misslyckades krossa den ryska flottan vid slaget vid Hogland i juli, och försöket att erövra gränsfästningen Fredrikshamn strandade. Missnöjet bland officerarna kulminerade i augusti i Anjalaförbundet, ett myteri där en grupp officerare vägrade fortsätta kriget utan riksdagens godkännande. Samtidigt utnyttjade Danmark läget och anföll Sverige i det så kallade Teaterkriget, men Gustav lyckades vända situationen till sin fördel genom att vädja till det svenska folkets patriotism.
Upproret bland officerarna föll samman utan tillräckligt ryskt stöd, och på hösten kunde kungen arrestera de ledande myteristerna. Kriget blossade upp igen 1789–1790 med växlande framgång. Gustav III saknade själv fältherreegenskaper men deltog personligen i striderna och kunde räkna in mindre segrar vid Uttismalm i juni 1789 och Valkeala i april 1790, samt till sjöss vid Fredrikshamn i maj 1790. Den 9 juli 1790 stod det andra slaget vid Svensksund, Sveriges största marina seger någonsin, där den ryska flottan led svåra förluster. Freden i Värälä slöts den 14 augusti 1790 utan några egentliga gränsjusteringar, men satte punkt för Rysslands direkta inblandning i svensk inrikespolitik och stärkte kungens ställning inför den konfrontation med adeln som väntade. Kriget hade krävt stora uppoffringar på båda sidor, men den vunna prestigen dämpade för en kort tid de inrikespolitiska spänningarna kring kungens envälde.
Vilka personer stod bakom mordet på Gustav III?
Gustav III:s krig mot Ryssland och genomförandet av förenings- och säkerhetsakten 1789, som starkt begränsade adelns privilegier och i praktiken gjorde kungen till envåldshärskare, ökade det hat mot honom som funnits på många håll inom högadeln ända sedan statskuppen 1772. Vintern 1791–1792 bildades en sammansvärjning inom adeln vars syfte var att mörda kungen och reformera regeringssättet. I spetsen för mordplanen mot Gustav III stod Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn, medan bröderna Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn, Johan Ture Bielke och Carl Fredrik Pechlin stod bakom de konstitutionella reformplanerna. Dessa personer kände i flera fall varandra sedan tidigare genom riddarhuset, och ledningen av intrigen tros ha legat hos Pechlin.
Hur gick mordet på Gustav III till på operan 1792?
Attentatet mot kungen skedde under en maskeradbal på operan i Stockholm den 16 mars 1792. Samma kväll, efter en supé i Kungsvåningens Drabantsal, fick Gustav III ett anonymt varningsbrev från just Carl Pontus Lilliehorn. Han läste igenom brevet, stoppade undan det, men beslöt att ändå gå ner till balen. När hans vän Hans Henric von Essen fick se brevet blev han mycket upprörd och bad kungen stanna hemma. Gustav svarade: “Skola de få tro, att jag är rädd?” Klädd i mask, trekantig hatt och en tunn venetiansk sidenkappa, med ordensstjärnorna fullt synliga på bröstet, gick han arm i arm med von Essen ut på operans scen, där de snart omringades av svartklädda män med vita masker. Anckarström drog fram en pistol och sköt kungen i ryggslutet på nära håll. Gustav III vacklade, måste stödja sig mot von Essen, och yttrade på franska: “Ah! Je suis blessé, tirez-moi d’ici et arrêtez-le” (på svenska: “Aj! Jag är sårad, ta mig härifrån och fånga honom!”).
De sammansvurna ropade samtidigt att elden var lös för att skapa panik och kunna fly, men von Essen hade redan låtit stänga dörrarna så att gästerna kunde undersökas innan de släpptes ut. Flera av gärningsmännen greps inom några dagar, Anckarström redan morgonen därpå, och han erkände sig skyldig vid sitt första förhör. Kungens skador bedömdes till en början inte som livshotande, men vid närmare undersökning visade det sig att laddningen, bestående av två blykulor, fem hagel och flera krokiga tapetnubbar, trängt för djupt in för att kunna opereras bort. Enligt Gustaf Mauritz Armfelt, som stod vid kungens sida under den plågsamma operationen, höll kungen honom hårt i handen men klagade aldrig högt. Inför den annalkande döden skedde en försoning mellan kungen och flera av adelns främsta män, som uppvaktade den döende och betygade sin avsky över dådet. Gustav III avled av blodförgiftning och sårfeber den 29 mars 1792, tretton dagar efter skottet.
Straffen för de sammansvurna varierade, från livstids fängelse till landsförvisning, men Anckarström fick stå som syndabock inför folket. Jacob Johan Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff och avrättades på Galgbacken på Hammarbyhöjden den 27 april 1792. Mordet blev snabbt en del av den europeiska kulturhistorien: Giuseppe Verdi baserade 1859 sin opera Maskeradbalen på händelsen, om än i förklädd form efter dåtidens censurregler, med handlingen flyttad till Boston.
Vad blev Gustav III:s arv och den gustavianska tiden?
Gustav III efterträddes av sonen Gustav IV Adolf, men det är den gustavianska kulturepoken som fortsatt definierar hans eftermäle mest. Operan, Dramaten och Svenska Akademien bär fortfarande spår av hans grundarhand, och perioden som bär hans namn, den gustavianska tiden, förknippas i dag lika mycket med arkitektur, inredning och konst som med politik. En staty över kungen, modellerad av Johan Tobias Sergel, restes i Stockholm 1808 och står kvar än i dag. Han är en av Sveriges mest välkända regenter, ämne för åtskilliga böcker, dramafilmer och dokumentärer, inte minst tack vare Oscar Levertins inflytelserika skildringar av kungens teaterintresse och liv.
Som regent lämnade Gustav III ett mer motsägelsefullt avtryck: en kung som både utökade sin egen makt kraftigt och genomförde reformer som moderniserade Sverige, som förde landet till krig men också gav det ett kulturellt uppsving utan motstycke. Bland Sveriges regenter sticker han ut som en av de mest mångsidiga, jämförbar med föregångare som Karl XII i sin vilja att koncentrera makten till kronan, men med ett helt annat intresse för konst och kultur. Hans skarpa motstånd mot den franska revolutionen och hans stöd till den franska kungafamiljen speglar samma rädsla för adelns och folkets uppror som till slut kostade honom livet. I raden av dramatiska svenska regentöden, från stormaktstidens krigarkungar till drottning Kristinas sensationella abdikation, förblir mordet på operan 1792 en av de mest filmiska scenerna i svensk historia.
