Romanen är den litterära form som tar längst tid att läsa och rymmer mest av en annan människas inre liv. Den har funnits i ungefär tusen år — lite längre om man räknar med Japan, lite kortare om man räknar från Europa — och har under den tiden gestaltat allt från riddaräventyr och borgerliga äktenskap till rymdens yttersta gräns och totalitära mardrömmar. Det är skönlitteraturens dominerande form i vår tid, och det är svårare än det verkar att definiera vad den egentligen är.
Vad är en roman? – definition
En roman är en längre berättelse skriven i prosa. Nationalencyklopedin definierar den som en “uppfunnen berättande text som till skillnad mot eposet framställs i prosa och skildrar ett privatsfärs händelseförlopp av begränsad räckvidd.” Den tillhör epikens genre inom skönlitteraturen, bredvid novellen, sagan och det klassiska eposet.
Tre drag är avgörande. För det första: prosa, inte vers. Romanen skiljer sig från antikens episka dikt genom att den inte är metrisk. För det andra: längd. En roman kräver utrymme — i praktiken brukar 40 000 ord anges som en undre gräns, men det finns ingen fastlagd regel. För det tredje: fiktivt innehåll. De flesta romaner framställer påhittade händelser som om de vore sanna, en paradox som är inbyggd i genren och som romanförfattare har lekt med ända sedan begynnelsen.
Romanen ger karaktärerna tid att förändras. Det är kanske dess mest väsentliga drag: läsaren lär känna en protagonist, förstår henne, och ser hur hon påverkas av det som händer. Den psykologiska skildringen av inre liv är ett av genrens kännetecken.
Etymologi: varför heter det roman?
Ordet roman kommer inte från det vi normalt tänker på som romanskt. Det härstammar från medeltidslatin romaʹnice, som enligt Nationalencyklopedin betyder “på romarnas vis, till skillnad från frankernas vis” — alltså på folkspråket snarare än på latin. När texter på 1100- och 1200-talen skrevs på folkspråket i Frankrike, Italien och Spanien kallades de romances eller romans, till skillnad från den latinskspråkiga kyrkans och lärdomens texter.
Det franska roman behöll den ursprungliga betydelsen: en berättelse på folkspråket. Det engelska novel tog i stället vägen via italienska novella, med betoning på att berättelsen var ny, fräsch, ett reportage om verkligheten. De två orden pekade alltså från början på olika aspekter av samma fenomen — folkspråklig narrativ form respektive nyhetsvärdet i innehållet.
Kyrkan såg länge med misstänksamhet på romaner, eftersom den ansåg sig ha monopol på det skrivna ordet. En berättelse skriven i prosa på ett folkspråk för nöjes skull var teologiskt suspekt.
Romanens historia
Från antiken till Don Quijote
Litteraturforskare är oense om var romanen börjar. Antiken producerade prosaberättelser som Daphnis och Chloe av Longus, men dessa blandade prosa med vers och åtnjöt låg estetisk prestige. Det handlade om kärlekshistorier och äventyr, inte om samhällsskildring.
Den äldsta text som ofta kallas roman är Genji monogatari — Berättelsen om Genji — skriven av den japanska hofdamen Murasaki Shikibu kring år 1000. Det är ett monumentalt verk om hovlivet i Heian-Japan, med detaljerade psykologiska porträtt och en berättarkonst som fortfarande imponerar. Men den tillhör en annan tradition och saknade länge inflytande på den europeiska romanens utveckling.
I Europa sker det avgörande språnget 1605. Miguel de Cervantes (1547–1616) publicerar del I av Don Quijote de la Mancha. Det är en satir på dåtidens populära riddarromaner: en gammal adelsman, Alonso Quijano, inbillar sig vara riddaren Don Quijote och ger sig ut med sin väpnare Sancho Panza för att återupprätta ridderligheten — med katastrofala konsekvenser. Del II kom 1615. Verkets experimentella form, med kommentarer på den egna fiktionaliteten och en berättare som ifrågasätter sina egna källor, gör det till en milstolpe. Det kallas ofta den första moderna romanen.
1700-talets genombrott
Romanen blomstrade på 1700-talet, kopplad till den växande borgerliga publiken, förbättrad boktryckarteknik och spridning via tidningars följetonger. Samuel Richardsons Pamela (1740) är ett tidigt genombrottsverk — en epistelroman, alltså en roman berättad som brev, om en ung tjänarinna som försvarar sin dygd mot en adelsmans närmanden. Formatet gav ett illusoriskt omedelbart vittnesbörd och skapade empati med protagonistens inre.
Richardson följde upp med Clarissa (1748), och Johann Wolfgang von Goethe använde brevformen i Den unge Werthers lidanden (1774). Brevromanen — eller epistelromanen — befäste romanens förmåga att gestalta en enskild röst inifrån.
1800-talsroman och realismen
Under 1800-talet blev romanen samhällsberättelsens dominerande form. Realismen lade vikt vid trovärdiga miljöer, sociala skildringar och psykologisk komplexitet. Charles Dickens serialiserade sina romaner i tidningar och nådde massläsarpublik. Honoré de Balzac kartlade den franska bourgeoisin. Leo Tolstoj och Fjodor Dostojevskij utforskade religion, moral och politisk sprängkraft i rysk kontext. August Strindberg använde romanen för att angripa det svenska samhällets konventioner.
Litteraturteoretikern Benedict Anderson hävdade senare att romanen — genom att gestalta anonyma individer i delad tid och delat rum — bidrog till att forma föreställda nationella gemenskaper. Romanen och nationalstatens framväxt är alltså historiskt sammanflätade.
Romanens genrer
Romanen är ingen homogen form. Den har grenat ut i ett stort antal genrer, var och en med egna konventioner.
Bildningsromanen (på tyska Bildungsroman, ibland kallad utvecklingsroman) följer en protagonists psykologiska och moraliska mognad från ungdom till vuxen. Goethes Wilhelm Meisters läroår (1795–96) brukas som ursprungsexempel. Charlotte Brontës Jane Eyre (1847) och James Joyces En konstnärs porträtt som ung (1916) är andra klassiker.
Den historiska romanen placerar en fiktiv berättelse i en verklig historisk period. Genren kodifierades under romantiken, framför allt av Walter Scott, och syftar till att gestalta historiens atmosfär och moraliska konflikter inifrån.
Detektivromanen och deckaren kretsar kring ett brott som ska lösas, ofta med en central detektiv. Arthur Conan Doyle och Agatha Christie etablerade genrens konventioner i slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal.
Science fiction-romanen bygger spekulativa världar med teknik, vetenskap eller utomjordiskt liv som bärande element. Mary Shelleys Frankenstein (1818) brukar räknas som en tidig förlöpare.
Brevromanen (epistelromanen) berättas uteslutande i brevform. Ovanstående Richardson och Goethe är klassiker; i dag är formen ovanlig men lever vidare i e-postromanens skepnad.
Vad skiljer en roman från en novell?
Gränsen är framför allt en fråga om längd och djup. En novell kretsar typiskt kring ett avgörande ögonblick, en situation eller en insikt. Den har utrymme för ett fåtal karaktärer och sällan för mer än en handlingstråd. En roman har utrymme för flera berättelselager, längre tidsspann och en karaktärsutveckling som pågår under hela berättelsen.
Branschkonventionellt brukar 40 000 ord anges som undre gräns för roman och ca 10 000–15 000 ord som övre gräns för novell. Däremellan finns kortromanen, ibland kallad novella (det italienska ursprungsordet), som rymmer ett mellanting — tillräckligt lång för karaktärsdjup men inte tillräckligt lång för en fullständig romanstruktur.
Romanens byggstenar
Alla romaner, oavsett genre, arbetar med några återkommande element.
Handling och intrig. Litteraturteorin skiljer på fabula — händelsernas kronologiska ordning — och sujett — den ordning i vilken de berättas. En roman kan börja mitt i händelseförloppet, hoppa i tid eller låta olika berättarröster ge motsägande versioner av samma händelse.
Karaktärer. Protagonisten är den centrala gestalten vars öde läsaren följer. En övertygande protagonists psykologi — drivkrafter, motsättningar, blinda fläckar — är det som avgör om en roman fastnar i minnet.
Berättarperspektiv. Jagberättaren talar i förstaperson och ger ett omedelbart, subjektivt vittnesbörd. Den allvetande berättaren i tredjeperson kan röra sig fritt mellan karaktärers inre och yttre perspektiv. Den nära tredjepersonen håller sig tätt intill en enda karaktärs medvetande utan att använda “jag”.
Tema. Det romanen ytterst handlar om — identitet, kärlek, klass, moral, makt, döden — är inte detsamma som handlingen. Temat är den fråga som berättelsen undersöker, och en stor roman undersöker den utan att ge ett enkelt svar.
Miljö. Plats och tid är inte dekoration. I en välskriven roman är miljön en aktiv kraft: den formar karaktärerna, sätter gränser för vad som är möjligt och bär sin egen atmosfär.
Mikhail Bakhtin identifierade romanens särart i tre punkter: stilistisk tredimensionalitet (flera röster och språknivåer), radikalt förändrade tidskoordinater och “maximal kontakt med nutiden” — det vill säga romanens förmåga att alltid tala till sin samtid, oavsett när den är skriven. Den egenskapen skiljer romanen från de flesta andra litterära former. En roman som skrivs i dag kan tala till läsare om hundra år — och en roman från 1605 talar fortfarande.