Ingen statsbildning har satt djupare spår i västerländsk historia än det romerska riket. Dess lagar lever i europeiska rättssystem. Dess språk — latin — förvandlades till franska, italienska, spanska och portugisiska. Dess vägar ritade kartan för medeltidens handelsrutter. Och dess fall år 476 e.Kr. markerar den tidsgräns som historiker fortfarande använder för att definiera slutet av antiken och begynnelsen av medeltiden.
Från en liten stad på sju kullar vid floden Tibern till ett imperium som kontrollerade hela Medelhavsregionen — det är en historia som sträcker sig över tolv sekler.
Myten och grundandet: Romulus och sju kullar
Romarnas eget svar på frågan om ursprunget var precist: den 21 april 753 f.Kr. grundade Romulus staden på Palatinskullen. Berättelsen om tvillingarna Romulus och Remus är lika välkänd som dramatisk — de kastades ut på Tibern av sin farbror, ammades av en varg och återvände för att grunda en stad. Vid en tvist om var murarna skulle dras slog Romulus ihjäl sin bror och gav landet sitt namn.
Arkeologin bekräftar att det funnits fast bosättning på de sju kullarna redan under den sena bronsåldern. De äldsta spåren är äldre än 753 f.Kr., men precis när samlingen av byar förvandlades till en stad med politisk enhet är omtvistat. Romarna valde den mytiska versionen och höll hårt i den.
Under kungatiden — traditionellt 753–509 f.Kr. — styrdes Rom av sju kungar. De tre sista var etruskiska, vilket speglar den starka kulturella påverkan från det folk som dominerade norra och mellersta Italien. Etruskerna förde med sig stadsplanering, byggkonst, religion och en politisk tradition som formade det tidiga Rom.
Republiken tar form (509–27 f.Kr.)
År 509 f.Kr. störtades den siste kungen, Tarquinius Superbus, och den romerska republiken utropades. I stället för en kung styrdes Rom av två valda konsuler och en senat sammansatt av den förmögna klassen — patricierna. Plebejerna, majoritetsbefolkningen, kämpade under sekler för att få del i makten — en strid kallad “ståndskampen” som gradvis gav dem fler rättigheter.
Republiken expanderade systematiskt. Under 300-talet erövrade romarna den italiska halvöns alla folk — samniter, etrusker, greker i söder. Den verkligt avgörande prövningen kom med de tre puniska krigen mot Karthago (264–146 f.Kr.). I det andra puniska kriget — med den kartaginensiske fältherren Hannibal, som förde elefanter genom Alperna — stod Rom inför sin allvarligaste kris. Men romarna höll stånd. Det tredje puniska kriget slutade med Karthagos fullständiga förstöring: staden brändes, marken plöjdes upp.
Nu kontrollerade Rom hela Medelhavsregionen.
Republikens sena period präglades av inbördeskrig. Generaler som Marius och Sulla kämpade om makten med sina legioner. Slavuppror — det mest kände lett av Spartacus 73–71 f.Kr. — skakade samhällsordningen. Och den ekonomiska ojämlikheten ökade dramatiskt i takt med att slavar från erövrade områden flödade in och undanträngde fria bönder.
Julius Caesar och maktens koncentration
Ur det kaotiska sen-republiken klev Julius Caesar — militär strateg, vältalare och skicklig politiker. År 60 f.Kr. bildade han ett triumvirat med Pompejus och Crassus. Sedan dess militärt briljanta erövring av Gallien (58–50 f.Kr.) med sina legioner hade han rikedom, en disciplinerad armé och enorm popularitet.
När senaten beordrade honom att upplösa sin armé 49 f.Kr., valde Caesar i stället att korsa floden Rubicon med sina trupper — en handling som per definition utgjorde högt förräderi. “Tärningen är kastad”, lär han ha sagt. Inbördeskriget som följde slutade med Caesars fullständiga seger. Han utsågs till diktator på livstid.
Den 15 mars år 44 f.Kr. — idus martiae — mördades Caesar i senaten av en grupp senatorer ledda av Brutus och Cassius, som fruktade att han ville avskaffa republiken och göra sig till kung. Mordet utlöste nytt inbördeskrig. Det slutade inte förrän Caesars adoptivson Gaius Octavius besegrade Mark Antonius och Kleopatra vid Actium 31 f.Kr.
Augustus och Pax Romana (27 f.Kr.–180 e.Kr.)
År 27 f.Kr. tilldelade senaten Octavius titeln Augustus — “den helige/ärevärde” — och han antog titeln Princeps, “den förste medborgaren”. Det var en finlir med formerna: Augustus nominellt bevarade republiken och respekterade senaten, men hade i praktiken enväldig makt. Det var slutet på republiken och starten på kejsardömet.
Augustus regerade i 41 år och omvandlade riket i grunden:
- Han skapade en permanent professionell armé med 25–28 legioner
- Han inrättade en administrativ apparat för att styra provinserna
- Han finansierade vägar, tempel, teatrar och Forum Romanum
- Han stabiliserade gränserna och undvek med ett undantag (förlusten av tre legioner i Teutoburgerskogen 9 e.Kr.) kostbara krig
Det följde en period kallad Pax Romana — den “romerska freden” — som varade ungefär 200 år. Det var inte fred utan krig, men krigen utkämpades framför allt längs gränserna. Innanför dessa gränser blomstrade handel, byggnadskonst och kultur.
Vid sin höjdpunkt under kejsar Trajanus runt år 117 e.Kr. kontrollerade det romerska riket hela Medelhavsregionen, Britannien i norr, Dacia (nuvarande Rumänien) i öster och stora delar av Mellanöstern. En yta av ungefär 5 miljoner kvadratkilometer med runt 88 miljoner invånare — en fjärdedel av jordens dåtida befolkning.
Samhälle, militär och teknik
Det romerska samhällets fundament var slaveriet. Militära segrar levererade en ständig ström av slavar som arbetade på gods, i gruvor och i hushåll. Uppskattningsvis utgjorde slavar 30–40 procent av befolkningen i Italien. Ekonomin var i grunden beroende av slavarbete — när erövringarna mattades av efter 200 e.Kr. sinade tillgången på slavar, och med dem en del av den ekonomiska drivkraften.
Den militära maskinen var romarrikets ryggrad. En roman legion bestod av ungefär 5 000 man, organiserade i kohorter och centurier. Legionärerna var professionella heltidssoldater som tjänstgjorde 20–25 år och fick land vid avskedet. Sedan Gaius Marius reformer i slutet av republiken finansierades och utrustades soldaterna av staten med standardiserade vapen — kort svärd (gladius), kastspjut (pilum) och rektangulär sköld (scutum). Legionerna svor trohet till sin general och kejsaren — vilket med tiden gav dem direkt politisk makt att sätta och avsätta kejsare.
Roms teknik imponerar fortfarande. De byggde 11 akvedukter som förde vatten totalt 480 kilometer till staden — och Rom vid sin höjdpunkt hade uppskattningsvis 1,5 miljoner invånare. Akvedukternas konstruktion med välvda stenbågar var ett mästerverk av ingenjörskonst som varade i sekler. Vägnätet bestod av 272 huvudvägar och totalt 8 500 mil belagd väg som ignorerade naturliga hinder — raka linjer som band samman imperiet.
Colosseum, stå klart 80 e.Kr., kunde ta emot 50 000–80 000 åskådare. Gladiatorspelen och djurstriderna var inte bara underhållning utan ett politiskt instrument — “bröd och skådespel”, panem et circenses, kallade det kejtid Juvenalis i sin bitterhet. Staten finansierade mat till fattiga och underhållning för massorna för att hålla den sociala freden.
Den romerska rätten är kanske det djupaste arvet. Romarnas juridiska system utvecklades under sekler och nådde sin höjdpunkt under 100–200-talen e.Kr. Det kodifierades slutgiltigt av kejsar Justinianus på 500-talet i Corpus Juris Civilis — ett verk som lade grunden för modern europeisk juridik, inklusive civilrätten i Frankrike, Spanien, Italien och Sverige.
Romarna var också entusiastiska konsthantverkare och skulptörer. De adopterade det hellenistiska arvet från Grekland och skapade en distinkt stil som betonade realistiska porträtt och historiska berättarreliever — som på Trajanuskolonnen i Rom, som i spiralband avbildar 155 scener från det dakiska kriget. Det är ett slags bevarad filmrulle i marmor, 38 meter hög. Du kan läsa mer om skulpturens historia och tekniker för att förstå hur det romerska arvet satt spår i konstens vidare historia.
Religion: från olympiska gudar till statsreligion
Det tidiga romarriket var religiöst mångsidigt och pragmatiskt. Den officiella religionen byggde på en panteon av gudar — Jupiter, Mars, Venus, Minerva — starkt influerade av den grekiska olympen. Erövrade folk fick i regel behålla sina egna religioner om de inte störde ordningen.
Kristendomen, som uppstod i Palestina under Augustus tid, spreds snabbt längs handelsrutterna i imperiet. De tidiga kristna förföljdes periodvis — de vägrade dyrka kejsaren som gudom, vilket tolkades som subversivt. Men rörelsen fortsatte växa.
År 313 e.Kr. utfärdade kejsar Konstantin Milanoediktet som garanterade religionsfrihet. Kort efter gav han kristendomen officiellt stöd. År 380 e.Kr. utropade Theodosius I kristendomen till statsreligion, och den traditionella romerska kulten förbjöds gradvis. Konstantins flytt av rikets huvudstad till Konstantinopel 330 e.Kr. förskjöt dessutom tyngdpunkten österut och satte igång en process som slutligen klyver riket.
Rikets delning och Västroms fall
År 395 e.Kr. delade Theodosius I riket vid sin död mellan sina två söner: Honorius fick Västromerska riket med Rom som centrum; Arcadius fick Östromerska riket med Konstantinopel som centrum. Det var en administrativ nödlösning — riket hade blivit för stort för en enda styrare att hantera.
Delningen visade sig vara permanent.
Västroms tillbakagång under 400-talet var en process, inte en händelse. Ekonomin hade försvagats av decennier av inbördeskrig och militär expansion som inte längre bar sig. Skattesystemet kolapsade när skattebasen krympte. Stadslivet förtvinade — i Rom och andra städer saknades pengar till underhåll av akvedukter och avlopp.
Utanför gränserna pressade hunnerna från Centralasien framåt, vilket drev germanska folk — visigother, vandaler, ostrogother — in i romerskt territorium. Dessa folk ville ursprungligen leva inom riket, inte förstöra det, men trycket ledde till krig. Visigotherna plundrade Rom år 410 e.Kr. — första gången på 800 år som en fiende nådde staden.
Den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustulus — en historiens ironi att han bar grundarens namn — avsattes den 4 september 476 e.Kr. av den germanske fältherren Odovakar. Odovakar skickade de kejserliga insignierna till Konstantinopel. Det Västromerska riket upphörde att existera.
Östromerska riket — av historiker kallat det Bysantinska riket — levde vidare i nästan ytterligare 1 000 år, till 1453 e.Kr. när Konstantinopel erövrades av det ottomanska riket.
Arvet som format Europa
Det är svårt att överskatta vad det romerska riket lämnade efter sig. Latinet delade sig i de romanska språken. Den romerska rätten kodifierar fortfarande civilrätt i halva Europa. Namnens latin lever i juridik, medicin och akademi världen över. Romerska vägar syns ännu i landskapet — engelska motorvägar följer ofta exakt det romerska vägnätets dragning.
I konst- och arkitekturhistorien syns Roms inflytande fram till nutiden: renässansens återvändande till klassiska former, barockkyrkornas storhet, till och med moderna parlamentsbyggnaders kolonnaderade fasader. Begreppet “imperium” — och dess moderna derivat “imperialism” — är ett latinord. Det latinska “Caesar” gav upphov till det tyska “Kaiser” och det ryska “tsar”. Du kan följa hur antikens och Roms formspråk levt vidare i konsthistoriens långa båge från grottmålningarna till samtiden.
Det är inte en tillfällighet att Karl den store år 800 e.Kr. kröntes till “kejsare av romarna” och att Heliga romerska riket bar det namnet till 1806. Romarriket var den referenspunkt mot vilken europeiska maktanspråk mättes i mer än tusen år efter dess fall — och i en viss mening görs det fortfarande.
