Kring år 1800 vände en generation konstnärer, poeter och filosofer ryggen åt upplysningstidens kalkyl. Förnuftet hade regerat i mer än ett sekel, men ur Europas politiska krisår, fransk revolution och industrialismens frammarsch, steg en ny rörelse: romantiken. Som epok sträcker den sig från ca 1790 till mitten av 1800-talet och förändrade hur västerländsk kultur förstod naturen, individen och konstens uppgift. Det är en epok vars spår löper direkt in i vår tids litteratur, musik och bildkonst.
Vad är romantiken och när uppstod den?
Romantiken som epok är svår att låsa till ett enda startdatum. Den tyske filosofen Friedrich Schlegel myntade begreppet 1798. Engelskspråkig litteraturhistoria räknar ofta från 1798, då Wordsworth och Coleridge publicerade Lyrical Ballads. I Sverige brukar 1809 anges som startpunkt, det år då politiska omvälvningar och censurens avskaffande öppnade för nya röster.
Rötterna sträcker sig längre bak. Den tyska Sturm und Drang-rörelsen under 1760–1780-talen, med Goethe och Schiller som centralgestalter, är en direkt föregångare. Jean-Jacques Rousseau förespråkade redan på 1700-talet känslans överlägsenhet framför vetenskapen och idealiserade naturmänniskan. Hans idéer om folksuveränitet lade grunden för den romantiska nationalismen.
Den akademiska kärnan för tidig tysk romantik var universitetet i Jena, där Novalis, Friedrich Schlegel och August Wilhelm Schlegel bildade en skolbildning. De sökte ett nytt slags poesi som skulle förena filosofi, vetenskap och konst till ett helt.
Vad kännetecknar romantiken som epok?
Romantikens kännetecken är inte en lista över stilgrepp, utan ett sätt att förhålla sig till tillvaron. Känslan placeras i centrum. Inte känslan som sentimentalitet, utan känslan som kunskapsväg, som tillgång till sanningar som förnuftet inte når.
De viktigaste dragen är:
- Känsla framför förnuft. Individens inre liv värderas högre än logiska system. Känslointensitet är ett konstnärligt ideal i sig.
- Naturen som besjälad kraft. Romantiken försmår staden och industrialismen. Naturen är inte ett objekt för vetenskaplig analys utan en levande organism, en spegel för själen.
- Det sublima. Överväldigande naturupplevelser, stormar, fjäll och oändliga hav, framkallar en blandning av vördnad och skräck. Det sublima är en estetisk kategori som romantiken tar på allvar.
- Individen och det skapande geniet. Konstnären uppvärderas från hantverkare till geni. Originalitet och subjektivitet är dygder. Den byroniska hjälten, den ensamma rebellen, är en romantisk arketyp.
- Nationalism och folkliga traditioner. Nationen ses som en kollektiv organism grundad på gemensam historia och kultur. Bröderna Grimm samlar folksagor; Geijer och Tegnér vänder blicken mot fornnordisk mytologi.
- Fantasi och det övernaturliga. Spöken, änglar, drömmar och övernaturliga motiv befolkar romantisk prosa och lyrik. Det gotiska, med borgruiner och katedraler, är ett återkommande bildspråk.
- Medeltidsromantik. Romantiken idealiserar medeltiden som en tid av andlig helhet och ridderlighet, i stark kontrast mot upplysningens kritik av “det mörka medeltida”.
Romantisk ironi, det vill säga en medveten brytning av verkets illusion, och fragmentet som konstnärlig form hör också till epokens estetik.
Romantiken och upplysningen: vad var skillnaden?
Upplysningen (ca 1650–1790) sökte universella sanningar genom förnuft och empirisk analys. Dess drivkraft var vetenskapens frammarsch, Newtons fysik, Lockes epistemologi, Voltaires kritik av kyrkan. Naturen var ett mekaniskt system att förstå och behärska.
Romantiken vände på varje premiss. Förnuftet var inte tillräckligt. Klassicismens strama regler, hämtade från antiken, kvävde det individuella uttrycket. Industristäder och fabriksskorstenar var estetiskt och andligt förödande.
| Upplysningen | Romantiken |
|---|---|
| Förnuft och ratio | Känsla och fantasi |
| Universella sanningar | Subjektivt jagets upplevelse |
| Vetenskaplig analys | Naturmystik och intuition |
| Klassicismens regler | Originalitet och skapargeni |
| Stad och framsteg | Natur och forntid |
| Sekularism | Religiös revival och panteism |
Tyska idealister som Kant, Fichte och Schelling bidrog med filosofiska verktyg. Schelling presenterade naturen som synlig ande, inte som träg materia. Det öppnade för en panteistisk världssyn där naturen är en manifestation av det gudomliga.
Romantikens litteratur: Goethe, Byron och de stora verken
Goethes Den unge Werthers lidanden (1774) slog ner som ett kulturellt jordskalv. Romanen, berättad i brevform, skildrar en ung mans olyckliga kärlek och slutliga självmord. Den personifierade det romantiska idealet om den känsliga, missförstådda individen. Boken skapade ett fenomen: unga män i Europa kopierade Werthers klädsel och det rapporterades om självmordsepidemi i dess kölvatten. Hans monumentalverk Faust (del 1, 1808; del 2, postumt 1832) utforskade kunskapstörst, paktande med djävulen och mänsklig hybris på ett sätt som definierade romantikens filosofiska ambitioner.
Lord Byron skapade den byroniska hjälten i Childe Harolds pilgrimsfärd (1812–1818), ett epos där den mörke, bortdrivne aristokraten vandrar genom Europa och Orienten. Byron förkroppsligade sin egen mytologi, rebellen och libertinen, och dog 1824 i Missolonghi under den grekiska frihetsrörelsen.
Mary Shelley skrev Frankenstein (1818) vid arton års ålder. Romanen utforskade vetenskapens gränser och skapelsens etik och lade grunden för science fiction som genre. Den gotiska romantiken hade redan odlat övernaturliga motiv; Shelley förflyttade dem till ett vetenskapligt sammanhang.
Novalis, den tyske poeten Friedrich von Hardenberg, gav romantiken sin kanske starkaste symbol i Heinrich von Ofterdingen (1800): den blå blomman, emblem för den otillfredsställda längtan och det omöjliga idealet som romantiken aldrig slutar söka.
Walter Scott grundade den historiska romanen som genre på 1810-talet med verk som Ivanhoe (1819). Victor Hugo samlade i Les Misérables (1862) romantiken och socialt patos i ett av världslitteraturens mest lästa verk.
Den svenska romantiken: Stagnelius, Tegnér, Geijer och Almqvist
Den svenska romantiken fick sin institutionella form i två grupperingar. Götiska förbundet, grundat 1811 av bland andra Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér, promoverade fornnordisk mytologi och nationellt kulturarv. Fosforisterna kring tidskriften Phosphoros (1810–1813) spred den tyska romantikens estetik i Sverige.
Erik Johan Stagnelius (1793–1823) levde ett kort och tragiskt liv. Han växte upp på en Ölandsprästgård, behärskade antik kultur och filosofi, men dog vid trettio års ålder av alkoholism och sjukdom. Hans enda utgivna diktsamling Liljor i Saron (1821) samlar lyrik genomsyrad av gnostisk mystik, dödslängtan och en erotik kopplad till döden. Dikten “Till förruttnelsen” är ett av den svenska litteraturhistoriens mest originella och obehagliga alster. Stagnelius subjektivitet och hans söndersplittrade inre gör honom till den mest typiske av de svenska romantikerna.
Esaias Tegnér (1782–1846) var sin epoks nationalskald. Professor i grekiska vid Lunds universitet, sedan biskop i Växjö. Hans Frithiofs saga (1825), en romanscykel i 24 dikter byggd på fornnordisk sagomaterial, är ett nationellt referensverk. Tegnér stod egentligen med ett ben i klassicismen, hans bildspråk är mer kontrollerat än Stagnelius, men hans nationalkänsla och historiska romantik placerar honom i epoken. Litteraturkritikern Göran Hägg noterade att Tegnér “konkretiserar något abstrakt eller ger form åt något egentligen formlöst.”
Erik Gustaf Geijer (1783–1847) var historieprofessor i Uppsala och en av Götiska förbundets grundare. Dikterna “Odalbonden” och “Vikingen” är stilbildande för den fornnordiska nationalromantiken. Geijer genomgick senare en liberal politisk omvändning som rörde om i det svenska kulturlivet.
Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) är den mest svårfångade. Hans Törnrosens bok, utgiven i tio delar 1832–1851, är en hybrid av prosa, lyrik och drama. Romanen Det går an (1839), om ett par som väljer samboskap framför äktenskap, väckte skandal. Almqvist flydde Sverige 1851 misstänkt för giftmord och levde sina sista år i USA och Bremen.
Romantikens konst: Caspar David Friedrich och det sublima
I måleriet personifieras romantiken av den tyske konstnären Caspar David Friedrich (1774–1840). Hans teknik att placera figurer med ryggen mot betraktaren, i stället förvandlade till silhuetter mot vastläst landskap, skapade en ny relation mellan betraktare, bild och natur. Vandraren över dimhavet (ca 1818) är ikonisk: en ensam figur, kappa och käpp, blickar ut över ett hav av moln och bergstoppar. Det sublima är direkt avläsbart; en känsla av obetydlighet och storhet på samma gång.
Turner och Constable i England utforskade väder- och ljuseffekter med en frihet som bröt mot akademisk konvention. Eugène Delacroix Friheten på barrikaderna (1830) kombinerade romantikens dramatik med politisk aktualitet och visade att romantiken också kunde vara revolutionär.
En karaktäristisk detalj: under epoken anlades konstgjorda ruiner i herrgårdsparker. Sönderfall och förgängelse var inte att dölja, utan att inszenera.
Romantikens musik: Beethoven, Schubert och Chopin
Musiken är kanske den konstform där romantiken nådde längst. Ludwig van Beethoven (1770–1827) är övergångsfiguren: hans tidiga verk hör klassicismen till, men Eroicasymfonin (nr 3, 1803) och Nionde symfonin (1824) sprängde formens ramar med en emotionell expressivitet som bröt ny mark. Att han komponerade den Nionde helt döv, och dirigerade dess uruppförande utan att höra ett ljud, är en av musikhistoriens mest romantiska historier i ordets verkliga mening.
Franz Schubert (1797–1828) mästrade den tyska liedelformen, solosången med pianoackomp. Sångcyklerna Die schöne Müllerin (1823) och Winterreise (1827) skildrar ensamhet, kärlek och förtvivlan med en direkthet som inte haft motstycke. Balladen “Erlkönig”, en tonsättning av Goethes dikt om ett barn som skördas av dödens ande, är fortfarande ett av konstmusikens mest intensiva stycken.
Frédéric Chopin (1810–1849) skapade en ny form av musikalisk poesi. Hans nocturner, etyder och polonäser utvidgade pianots möjligheter och förde en inre värld av melankoli, längtan och polsk nationalism ut i salongerna i Paris. Tillsammans med Robert Schumann (1810–1856) och Franz Liszt (1811–1886) definierade Chopin romantikens pianorepertoar.
Romantiken och realismen: hur epoken slutade
Romantiken avlöstes av realismen, en process som tog decennier. Från ca 1840 sökte författare och konstnärer en annan typ av sanning, inte känslornas och fantasins, utan det vardagliga livets. Gustave Flauberts Madame Bovary (1857) är ett monument för denna skiftning: en kvinna som förgiftas av romantiska illusioner möter den obevekliga franska provinsen.
Skillnaden mot romantiken är strukturell:
- Romantiken söker det sublima; realismen söker det trovärdiga.
- Romantiken lyfter individen till geni; realismen placerar individen i social kontext.
- Romantiken flyr till naturen och historien; realismen stannar i samtiden.
I Sverige brukar 1880-talets litterära genombrott, med August Strindberg och Victoria Benedictsson, markera att romantiken definitivt är passé. Men romantikens arv försvinner inte. Det lever vidare i fantasylitteraturen, i filmens naturscenografi, i popmusikens hjärtesorg och i den nationalromantik som ännu formar kulturpolitiska debatter. Friedrich Schlegels insats var att ge en hel epok dess namn. Det romantiken faktiskt skapade är svårare att avgränsa, och kanske aldrig fullt avslutat.