Wallis Bird
”Wallis Bird”
(2012)
Wallis Bird/Karakter/Bird/Hemifrån
Genre:
Pop
Hyfsat sammanhållet trots den självförvållade spretigheten
Publicerad 4 juni 2012 kl 23:03 av Roger Bengtsson
Irländska Wallis Bird självbetitlade album är hennes tredje i ordningen. Över elva låtar rör hon sig ganska ledigt mellan en hel del genrer och lyckas förvånansvärt nog med att få det hyfsat sammanhållet trots den självförvållade spretigheten.
Dress My Skin And Become What I’m Supposed To inleder på ljuvt singer/songwriter-manér med det nakna konstaterandet You don’t know shit, ain’t it better not to know it? En avskalad och mycket skön låt. Sen kommer ett tvärt kast in i en halvfunkig popdänga vid namn I Am So Tired Of That Line. Här lyckas hon tyvärr inget vidare. Trist och platt och bara dåligt skval.
Först några låtar senare, på Take Me Home, hittar hon tillbaka igen (eller möjligen är det jag som hittar tillbaka). En ganska udda pop/singer/songwriterlåt som för tankarna något åt Ani DiFranco.
Klart bäst är Heartbeating City som är lika skönt som om Maia Hirasawa och Björks släppts lösa tillsammans. Ett riktigt somrigt glädjepoppiller med snillrika inslag och smittande harmonier. Who’s Listening Now? år lite rockigare och avslutande långköraren Polarised är mest konstig.
Jag gillar egensinnigheten och modet att prova på så mycket, men därmed inte sagt att jag gillar samtliga elva låtar på Wallis Bird. Skulle hon slopa den suraste popen skulle jag inte protestera, snarare uppskatta hennes låtar i än större utsträckning.