För att slippa ur giftemålet ber Merida en häxa att uttala en trollformel över mamman så att hon förändras. Efter detta så handlar filmen inte så mycket längre om frihet, utan om att förändras. Relationen mellan mor och dotter utvecklas och förändras. Eller som Merida själv säger: “En del säger att vi inte kan förändra vårt öde, men jag vet bättre. Framtiden finns inom oss”.

Disney och Pixar har tillsammans skapat en film som är trevlig, med en flicka i en framträdande roll. De är snyggt ritat och animerat. Ibland blir det dock lite för mycket häxor, trollformler, mörker och förbannelser i alla fall för mindre barn.

Filmen är regisserad av Steven Spielberg och har nominerats till 6 Oscars. Dock känns det tveksamt att alla tyskar och fransmän talar engelska med lätt tysk/fransk brytning i en storfilm som denna.

Joeys möten med människor är viktiga för filmen, men de blir ändå nästan som bisatser, för det är Joey och berättelsen om honom som är poängen. Han tar andra hästars plats när han klarar uppgiften bättre. Han delar med sig av det som han kan. Stundtals är berättelsen kanske lite väl amerikanskt sliskig och förutsägbar, men det är ändå snyggt berättat. Och vackert.

Det märkligaste är att killarna på Noko snackar mycket om sin uppförandekod – om hur jeansen ska tillverkas, vilka krav man vill ha på fabrikerna och så vidare. Men den här koden tycks aldrig vara färdigskriven. Varken innan man tar sig till Nordkorea, när man är där, eller efteråt. Man talar om vikten av att ha drägliga arbetsförhållanden, i alla intervjuer som görs – men man får själva aldrig se fabriken tillverka något och vet därför inte ur arbetsförhållandena var.

Väl här hemma, möts Noko av ännu mer motstånd. Affärer vill inte sälja jeansen då de är tillverkade i diktaturens Nordkorea. LO protesterar genom sin chef för internationella frågor, Ulf Edström. Han menar att då det inte finns fria fackföreningar i Nordkorea, så ger man snarare stöd åt diktaturen genom att handlar med dem. En intressant aspekt är dock att LO inte protesterar mot att man handlar med Kina, där det kanske inte heller finns så många fria fackföreningar.

En hyfsat intressant dokumentär, även om jag förväntat mig lite mer av historien. Men kanske är det så enkelt att man helt enkelt inte hade bättre koll på vad man gjorde. Eller som en av Nokos finansiärer konstaterar: ”Det bästa sättet att lansera, kanske inte är att bara tända stubinen och se hur högt det smäller”.

Nazister, kvinnomördare och förmyndare som missbrukar sina befogenheter å det grövsta. Det är en mörk bild av Sverige som David Fincher målar upp, där snötäcket ligger tjockt över tillvaron och inga hjältar finns, det enda vi har är människor som försöker så gott de kan.
Det mästerliga fotot, Finchers patenterade känsla för detaljer och den kyliga musiken signerad Trent Reznor och Atticus Ross bidrar alla till en stämning så tät att man nästan kan ta på den.
Finchers version är bättre än den svenska på nästan alla punkter (förtexterna! Klippningen! Stellan!) men faller även på samma brister som den svenska hade. Den är lite överlång, relationen mellan Blomqvist och Salander är inte heller här trovärdig och filmen har en av de trögaste startsträckor jag någonsin sett.
Trots allt detta sitter jag på helspänn när Lisbeth utkräver sin hämnd och går ut från salongen med bultande hjärta och ett leende på läpparna.

Till den grundläggande frågan: ”Varför blir heavy metal ständigt stereotypad, avfärdad, fördömd?” söks svaret i huvudämnena religion, sex, våld och död. Intervjuer med fans, författare, musikvetare och såklart rockstjärnor som Alice Cooper, Ronnie James Dio, Bruce Dickinson, Tom Araya, Lemmy och Dee Snider intervjuas. Samtidigt som det givetvis är ytterst roande att ta del av samtalen går det inte att komma ifrån att Dunn tagit sig en för stor skopa vatten över huvudet och det slutgiltiga resultatet är i spretigaste laget. Vi får skrap på ytan i en hel mängd ämnen men tillåts aldrig komma ner på djupet och filmens speltid på en och en halv timme räcker inte riktigt till.

Bilden som målas upp av de religiösa inslagen är förvånansvärt svartvit och onyanserad.
Norska blackmetalmusiker försvarar kyrkobränning och en präst berättar med gråten i halsen om vinterdagen då hans kyrka sattes i brand. Inga gråskalor här inte. Sam Dunn säger sig vara motståndare till både satanism och kyrkbränning men fascineras onekligen av dessa norska blackmetalmusiker då de får oproportionerligt stort utrymme.
Vi får även, med arkivmaterialens hjälp, följa med tillbaka till 1985 då religiösa grupper och PMRC (Parents Music Resource Center) äskade censur utifrån textinnehåll som våld, ockultism, sex, droger och alkohol. En åsikt som att hårdrocken är: ”Djävulens redskap för en satanisk epidemi bland ungdomar.” känns inte längre särskilt aktuell för merparten av kristenhetens talesmän och/eller anhängare. Det, och liknande uttalanden, bidrog snarare till att 80-talets hårdrocksband som Mötley Crüe, Wasp och Twisted Sister slog igenom på bred front och spädde på motsättningarna mellan denna musikkultur och kyrkan än verkade som den motkraft man hoppades på.

Trots att jag har viss kritik mot Metal: A Headbangers Journey är jag övervägande positiv till den. Självklart kunde man önska sig andra intervjuobjekt och vinklingar men har man något intresse för hårdrocken är den sevärd. Dokumentären är en av få i sin genre men hade skaparna snävat åt stramare och koncentrerat sig på färre infallspunkter hade slutprodukten blivit bättre.