Plattan “Live in Copenhagen” är inspelad i Christiania i November 2011 vid två (sedan länge utsålda) konserttillfällen. Han hade hjälp av Marie Fisker som bidrar med finfin sång. Vid dessa tillfällen uppträdde han dessutom med fullt band vilket gör att ljudbilden känns rätt massiv och unik. Tydligen ska hela konserten finnas live på Itunes, men även i andra förlängda versioner. Tyvärr har jag inte fått hela materialet, men man kan anta att det skulle göra upplevelsen ännu större. Men det jag fått höra av plattan är energirikt och intressant.

Musiken är spretig. Ibland enkelt och glatt. Ibland djupt och vackert. Ibland lättsamt och nära. Musiken varierar mellan pop, jazz och cirkusmusik. Ofta är det intensivt med många intryck. Skiftningarna i musiken är dramastiska. Det är mycket stråkar och blås. Stundtals blir det dock, tyvärr, lite väl spretigt.

photo: BUSK

I vandringen med The Walking Dead har vi nu kommit en rätt bra bit. Den sjunde boken utgiven på svenska består av tidningarna nummer 37-42, och då har man inte ens kommit halvvägs i den mängd tidningar som hittills kommit ut i USA. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag är imponerad. Att fortsätta hålla läsvärdet uppe, nummer efter nummer, bok efter bok, det är starkt jobbat.

Redan titeln Lugnet Före.. skvallrar om att innehållet är lite mer avslappnat, lite mer lugnt. Men det signalerar även uppladdning på flera plan och givetvis kommer jag att fortsätta följa TWD. Med så bra insatser av både tecknare och författare är det inte svårt att vilja läsa mer, snarare handlar svårigheten om att inte falla för frestelsen att kasta sig över den amerikanska förlagan för att snabbt få läsa lite längre i den pågående berättelsen. Men jag har ändå bestämt mig för att det inte kommer bli så, Apart Förlag har gjort ett bra jobb hittills och inget pekar på att de inte kommer fortsätta med det. Du bör nog inte börja med att läsa den sjunde samlingsvolymen, du kastas rakt in i handlingen och gissningsvis kommer det bli rätt klurig läsning. Men givetvis bör du läsa den. Fast börja från början och du kommer inte ångra dig.

I Församlingen är det Tommy vi får följa. Storyn börjar i mitten av 80-talet och pastorn broder Dahlman är något av en förebild för den unge Tommy. Tillsammans med sin mamma och pappa går han på alla möten och lyssnar på Sten Dahlmans svavelosande predikningar om det kommande Harmageddon där världens barn kommer att gå under. Tommys framtidsplan är glasklar; också han ska bli heltidspredikare när han blir stor.

Åren går och Tommy börjar efterhand ifrågasätta mer och mer. Varför bör han till exempel inte umgås med Pierre som ryktas vara lite på väg bort från den sanna tron? Varför får han inte gå på kompisen Johns födelsedagsfest och hur kul är det egentligen att lyssna på musik sanktionerad av församlingsledningen när man kan lyssna på Public Enemy? Så träffar han Lovisa, blir kär och – trots att hon tillhör vittnena – blir han snart inkallad till Broder Dahlman.

Församlingen är en bra uppväxtskildring, tecknandet är effektivt och det märks att författaren är väl insatt i läran – inte så konstigt då han själv växt upp där. I pressreleasen nämns att bokens syfte inte är att kritisera religionen utan att det snarare handlar om att berätta hur verkligheten ser ut för många barn som växer upp i en frireligiös miljö. Jag förstår vad som menas men tycker den beskrivningen är allt för svepande. Jehovas Vittnen brukar ju knappast räknas till de frireligiösa samfunden där de traditionella frikyrkorna ingår. De starka inslagen av sekterism är betydligt större och stora skillnader i läran och bibeltolkningen gör att likheterna med andra samfund utanför Svenska Kyrkan egentligen är ganska små. Snarare är det så att Olssons bok pekar på hur det kan se ut för många som växt upp inom Jehovas Vittnen.