Högst osäker på hur mycket jag kommer lyssna på Roots framöver men just här och nu vet jag att jag gärna vill höra To Act On Impulse ett rätt stort antal gånger till innan jag är mätt. Jag vill att den blippbloppiga Waiting On The Waterline ska vara den sista låt jag nynnar på innan jag somnar och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att vakna upp till tonerna av den mörka rocksynthisen The Taste Of Insanity. Om inte Twisted Sister gått segrande ur hårdrock vs synthstriden i barndomens mer svartvitt uppdelade musiklyssnande då tror jag baske mig att Roots knockat mig rätt rejält. Men jag ska ge den lite mer tid och vi får se vad som händer. En hel del bra grejer pysslar Obliq i alla fall med.

Stilmässigt påminner musiken mycket om nittiotalets stonerstorheter som Kyuss, Monster Magnet och Fu Manchu varvat med lite mer psykedeliska rockinslag. Lyssningen är kul och, inom sin genre, tillräckligt varierad och faller man för medryckande riff så faller man för Isaak. Två klart hörvärda covers hinner de också med. Pink Floydlåten Fearless, från skivan Meddle (1971) och Iron Maidens Wrathchild, från andraplattan Killers (1981). Mest plus för Fearless som de lyckas finfint med. Maidens låt är i sitt original en ettrig och medryckande historia som inte riktigt klarar sig lika bra i denna mullrigare tappning, men roligt hur som helst. I huvudsak ägnar man dock öronen åt The Longer The Beard The Harder The Sound för bandets egna låtar. Rest Of The Sun är ett exempel och den längre Hypotesis är ett annat förslag.

De djupa klavertrampen undviks och till och med den pliktskyldiga balladen Lonely Are The Brave klarar sig undan med något slags godkänt. Efter några tappra, men inte så mycket mer, försök med Tank visar White att han ännu har några ess kvar i rockärmen. Kul.

Louise-Ferdinand Céline
Resa Till Nattens Ände

2012 kom Célines (1894-1961) Från Slott Till Slott (1957) i en ny svensk utgåva. Boken hänger fortfarande sig kvar i minnet som en läsupplevelse något utöver det vanliga. Dels för att han var så bitter men framförallt för den hejdlösa språkhanteringen där han struntat helt i gängse språkregler och bara körde på enligt sina egna planer. Debuten Resa Till Nattens Ände (först utgiven 1937) brukar framhållas som hans främsta bok och ses allmänt som en klassiker. Man får följa huvudpersonen Ferdinand Bardamu från första världskrigets skyttegravar via det franskkoloniala Afrika, till löpande bandet i Fords bilfabrik i Detroit för att slutligen hamna som läkare i Paris ytterkant. Författaren hade delade en del erfarenheter med sin huvudperson men poängterade att det inte var självbiografiskt. Denna bok är jag otroligt spänd på. De kortare passager jag läst uppvisar inte samma grammatiska anarkism, men jag anar att det kommer visa sig finnas en hel del misantropiska funderingar.

Elsa Morante
Historien

Den italienska författaren Elsa Morantes (1912-1985) Historien utnämndes till klassiker redan när den släpptes 1974. Vi får följa änkan Ida Ramundo i 1940-talets Rom med sin tonårige och Mussolinförtjusta son Nino. När denna fattiga kvinna våldtas av en tysk soldat vill det sig inte bättre än att hon blir gravid och hon föder ännu en son, Useppe. Han kommer att bli hennes stora tröst i tillvaron. Ida kan göra precis vad som helst för att han ska överlämna och samtidigt är hon enormt rädd för att någon ska komma på hennes judiska påbrå. Denna bok har jag hört mycket gott om och jag ser verkligen fram emot att börja läsningen av de drygt sjuhundra sidorna.

Simone De Beauvoir
Mandarinerna

Av dessa fyra böcker anar jag att Mandarinerna kommer bli den mest tunglästa. Ett par-tre gånger har jag påbörjat läsningen av Det Andra Könet (1949) men jag har inte kommit så långt något av försöken. Mandarinerna är, till skillnad från Det Andra Könet, skönlitterär och utspelar sig bland vänsterintellektuella i Paris under slutskedet av andra världskriget. Den yra som freden för med sig förbytts snart i frustration och vänstern splittras rejält samtidigt som tidigare vänskaper möter svåra påfrestningar. Jag kände mig riktigt tveksam till om jag skulle fastna för denna bok men efter Anneli Jordahls välskrivna förord kom jag på andra tankar. Inte minst efter hennes avslutande meningar: ”En av 1900-talets bästa romaner. En glimrande tidsskildring som med förförisk ungdomlig intensitet och med inbjudande lätthet skildrar mänsklighetens eviga och svåra livsval: etiska, estetiska, ideologiska och sexuella. Vem du än väljer att vara, är du ofrånkomligt en del av samhällsbygget, dess hierarkier och en era.”

Mario Vargas Llosa
Staden Och Hundarna

Staden Och Hundarna har stått på att-läsa-listan sen Llosa (f 1936) fick nobelpriset i litteratur 2010. Nu när Peter Landelius gjort en nyöversättning av Peruansk-spanske författarens debut från 1963 är det verkligen dags att komma till skott.

Författaren var själv elev några år på det militära läroverket Leoncio Prada i Lima som han skriver om i denna bok som handlar om några kadetters hårda tillvaro där. Berättelsen sträcker sig från tiden före skolan och en bit efter internatlivet och boken sägs vara ett frontalangrepp både på militären och på den manliga machokulturen som ligger bakom mycket våld. Även denna bok tror jag mycket på och ser verkligen framemot att börja läsa.

Ungefär hundra år har gått sen viruset spred sig och de tolv som smittades först bildade tolv olika stammar som ödelade hela jorden och de människor som är kvar håller på att förlora kampen mot sina livsfarliga motståndare. Amy Harper Bellafonte, flickan från ingenstans, ser fortfarande ut som en fjortonåring trots att hon blivit över hundra år gammal och hennes förmågor jämnar ut oddsen en aning.

Rekommendationen att läsa denna bok blir snarare ett tips om att läsa två böcker för har du inte läst den förra blir det svårt att hänga med i storyn. En stor hop olika karaktärer rör närapå till det trots att jag minns den första boken ganska bra men likafullt är det nästan omöjligt att lägga boken ifrån sig. Förväntningen på den sista delen är något utöver det vanliga.