Vad minns du av IKON1931? Vad har magasinet betytt för dig? Kommentera gärna, vi kommer att ta med såna berättelser från läsarna i det här sista numret. 

- Aldrig i livet.

Det var nära att drömmen om IKON1931 dog innan vi ens startat. Relationerna mellan de två ungdomstidningar som skulle komma att bli det magasin du nu håller i din hand började nämligen en smula… trevande.

Tanken var att Jönköpingsbaserade ”Ung Tro” skulle slås ihop med oss stockholmare från ”Gyro”. Båda var kristna ungdomsmagasin, men med helt olika profil. Nu hade redaktionen i Jönköping fått frågan om de gillade förslaget med sammanslagning. Svaret blev ett frenetiskt skakande på huvudet. Aldrig i livet att undergroundtidningen skulle gå ihop med det som ansågs som ”glättiga Gyro”.

Samtidigt låg hotet över oss om att vi båda skulle läggas ner. Så vi möttes, trots allt. Uppe på Svenska alliansmissionens kontor i Jönköping. Där, i ett sammanträdesrum lika upphetsande som en tub lättmajonnäs, väcktes kärleken.

Det visade sig att vi delade samma dröm. Vi såg framför oss ett magasin som på ett naket sätt visade tron, i all sin trasighet och prakt. Ett magasin som vågade ställa de frågor som fick ungdomspastorn att rodna och samtidigt säga, både kaxigt och uppriktigt, att vi älskade Gud. Vi ville inte paketera det i vilket skräp som helst. Vi ville ha de bästa unga formgivarna, fotograferna och skribenterna som fanns i det här landets kristenhet. Och vi ville att de skulle älska magasinet så mycket att de kunde tänka sig att jobba mer eller mindre gratis för att få ekonomin att gå ihop.

Efter det mötet rådde inte längre någon tvekan. Ett nytt magasin hade fötts. IKON1931. Så tog magasinet sina första stapplande steg. Och relativt snabbt hittade vi formen. Och det unika tilltalet. Sedan dess har det blivit bättre och bättre. För varje nummer. Och för varje år.

Men har vi misslyckats med vår dröm nu? När vårt älskade IKON1931 tvingas släppa magasinsidén. Både ja och nej. Det är klart att det känns ofattbart tråkigt att inte tillräckligt många vill prenumerera. Samtidigt jublar hela min själ när jag tänker på alla dem som har läst oss. Jag vet att en del har sett det här magasinet som sin enda kristna vän, och att vi blivit smyglästa i hopp om att det finns något större än Facebook och Instagram.

Varje sådan historia får mitt hjärta att göra glädjevolter. Då kan jag inte känna något annat än att drömmen från Jönköping har infriats. Vi gjorde det! Nu är det dags för nya drömmar att ta vid.

Rickard Alvarsson var IKON1931:s allra första redaktör. Han är nybliven 30-åring och ännu mer nyförlovad. Jobbar till vardags som nyhetschef på tidningen Dagen och kan aldrig se filmen Moonrise Kingdom tillräckligt många gånger.

Problemet med kyrkans satsningar på nätet är att kyrkan aldrig riktigt har förstått sig på det. Allt Internet handlar om är människor. Som pratar. Det är själva grunden. Hela internet bygger på samtal, och väntar på att kyrkan ska träda in och delta i samtalet. I dag handlar inte internet om att nå hela världen, utan om de relationer du kan skapa – där du är. Visst är det bra att kyrkan har lagt ut sina aktiviteter på de digitala annonstavlor de kallar hemsidor. Men det leder knappast till att någon förstår grejen med kyrkan.

Som om det vore ett sammanträffande bygger internet och evangelisation på samma sak. Relationer. Kyrkan har förstått att kampanjer, gatu- och torgevangelisation fungerar dåligt för att nå människor. Att det i stället handlar om att skapa trovärdighet genom våra liv. Att Gud får synas där, i våra relationer. Så i stället för att bara berätta vad församlingen gör och är på hemsidan borde vi visa det. Att publicera ett Youtube-klipp är lika enkelt som att mejla. Att lägga upp en direktsändning av gudstjänsten är lika enkelt som att starta igång ljudmixerbordet. Att blogga är lika enkelt som att skriva ett sms.

Tänk dig kyrkans hemsida med allt det här. Där pastorn, församlingsanställda och församlingsmedlemmars bloggar utgjorde församlingens förstasida. Ett flöde med ständigt uppdaterade texter som berörde alla delar av våra liv. Kyrkan, vardag, jobb och skola. Där modeytligheter varvades med rapporter om kyrkans arbete, problem och gudstro (eller tvivel). Plötsligt hade hemsidebesökaren fått en inblick i en församling som bestod av vanliga människor. Som tror på Gud. Och när det är söndag sänds gudstjänsten. Som hyvlar ner tröskeln, rädslan och oron för den som har följt församlingsmedlemmarnas bloggar en stund och funderat: ”Kanske skulle jag ta mig dit”.

Jo, jag vet. Mångas största invändning är ”Hur ska vi få tid?”. Men sedan predikar pastorer flera dagar i sträck för redan frälsta på kristna konferenser – och du sitter där och lyssnar. ”Vi vill prioritera riktiga möten” säger någon annan. Men då har de missförstått något grundläggande. Internet är riktigt. Dess samtal uppfattas som mer riktiga än många av dem som görs ansikte mot ansikte. Det finns få saker som leder till så riktiga möten som samtal över nätet. Som kommer ge dig en sådan inblick och ingång i människors liv. Och som till slut sannolikt också kommer leda till att du får ett fysiskt möte.

Kyrkans relevans i samhället har aldrig avgjorts av vilka programpunkter vi har. Utan av hur människor har förstått sin samtid och kommunicerat på dess språk.

Emanuel Karlsten är en kristen journalist och skribent som ofta föreläser för att hjälpa medier, organisationer och kyrkor att förstå och använda internet.

Fotograf: Matilda Wärmark

Jag satt där, som så många gånger förr. På en hård träbänk i ett tält som doftade gräs och gudsnärvaro. Runt om mig stod människor upp och sjöng om att ”höra en röst ifrån honom som vill visa den väg vi ska gå” men jag ville mest ställa mig upp och skrika, alternativt springa ut därifrån och strunta i allt som hade med Guds vilja att göra. För han visade ju inte alls vilken väg jag skulle gå. Präglad av en uppväxt i frikyrkan där det ständigt pratades om att ”Gud har en plan för ditt liv” satt jag nu och kände mig övergiven och förvirrad. Jag hade gjort de där åren efter gymnasiet med volontärande och bibelskola, men nu då? Varför sa Gud inget? Tänk om jag valde ”fel”, valde något som Gud inte alls ville att jag skulle göra?

Den där kvällen, på den hårda träbänken, i tältet som doftade gräs och gudsnärvaro, gick all luft ur mig. Stressen över att ständigt brottas med framtidsdrömmar, Gud och relationer, över att försöka att inte tappa bort mig själv i all min egen förvirring och omvärldens förväntningar åt upp mig inifrån. Jag visste inte. Visste inte vad jag ville jobba med när jag blev stor fast jag ju redan var stor, visste inte var jag hade Gud i mitt liv, visste inte riktigt vem jag var eller ville vara.

Jag vet fortfarande inte. Och jag tror att vi är många som inte vet, som grubblar över framtiden och funderar över de val vi gör och har gjort. Temat för det här numret av IKON1931 är vägval. Det kan låta drastiskt och skrämmande men mitt råd är att försöka se valen som möjligheter och utmaningar och att vila i ovissheten. För mig, som har ett stort behov av kontroll och trygghet, har det varit otroligt svårt att komma dit och jag har lärt mig den hårda vägen, lärt mig av tårfyllda nätter och ett sönderstressat hjärta.

Livet är inte är någon klart upplyst, tydligt skyltad Autobahn, utan snarare en snårig skogsstig, full av nya vägval. Och det är okej att välja fel, att göra fel val – för det går att göra om, att gå tillbaka och vika in på en ny stig. Och även om vi sällan hör tydliga tilltal, ser skyltar eller eldskrift så tror jag ändå att Gud leder oss, men med vår magkänsla, vårt engagemang och vår passion, hur svag eller stark den än är.

Jag kommer aldrig till fullo att förstå Gud och hans tankar för mig och mitt liv. Tidigare har jag frustrerat kämpat emot den insikten, men i dag ser jag det som en del av hans storhet. Att han ger oss utrymme att utvecklas och leva, våga göra det vi brinner för, utmana våra gränser och testa nya stigar. I allt omslutna av hans oändliga nåd och kärlek.

Malin Emmoth är en politices kandidat-student vid Uppsala Universitet med statsvetarambitioner och journalistdrömmar. Hon är kristen, loppisfrälst och har en passion för sällskapsspel och fiskepolitik.

Vi vill som vanligt veta vad ni tycker! Håller du med Jon? Vad känner du när du läser? Kommentera gärna!!

Foto: Evelina Thunström

Under min uppväxt har jag varit med om fantastiska Gudsmöten. Åkt på en rad av läger, konferenser och festivaler och blivit fylld av Jesus. Men sen…

Jag är nog inte ensam om att ha varit med om den stora ”kraschen” som uppstår då du landar hemma igen och möter vardagen. Det är som att en stor bubbla spricker och du kommer tillbaka till ”verkligheten” igen. Men detta behöver inte hända om vi lär oss att leva med Jesus där vi är! Inse att han är minst lika levande på ett läger som i din skola där du kanske är ensam kristen.

Temat i det här numret handlar om vardagstro. Är tron något vi kan ta med oss ut i vår vardag? Hur förblir vi starka i tron när lägret tagit slut, när konferensen spelat sin sista ton av lovsång? Är kyrkan något för sig själv eller finns kyrkan i vår vardag?

Jag tror att en stor anledning till att många faller från tron i sin vardag beror på att man inte har lärt sig att leva ut det man blir undervisad om i kyrkan. Vi får många gånger fantastisk undervisning och får höra massa ”peptalk”, men vad händer sen? Ofta glömmer vi, eller blir inte ens utmanade i, att ge ut och praktisera det vi har lärt oss. Men det är när vi även gör det som Bibeln säger som vår tro får en helt ny dimension. Från att veta allt om Jesus i våra huvuden genom undervisning, så uppenbarar sig det i våra hjärtan när vi faktiskt gör det vi hört talas om och ser att det stämmer!

Tänk er en VM-final i fotboll. Det är en sak att titta på matchen på TV, men en helt annan att sitta på bästa platsen på arenan och se det live. Intresset för matchen är helt annorlunda på plats än hemma i soffan. Likadant är det med vår tro. När vi får vara med att se saker hända LIVE, när vi börjar ge till andra, dela med andra om vem Jesus är, be för sjuka – då kommer vi få se saker hända. Det kommer att förändra våra och andras liv. Vår tro kommer stärkas och vi får egna erfarenheter av Jesus att bygga vår tro på.

Under min tonårstid visste jag mycket om Gud (trodde jag), men det var inte förrän jag började praktisera hans ord som Gud totalt revolutionerade mitt liv. Sakta men säkert började jag höra Guds röst och se hans plan för mitt liv. När jag fick be för folk, bry mig om människor och ge till dem som behöver, så såg jag förvandling i människors liv. Dessa upplevelser har gjort mig så övertygad om Gud och hans existens att inget i min vardag kan rubba på det. Visst har jag mina svåra stunder och brottningskamper i livet, men en sak är jag övertygad om, att Gud finns och att han älskar oss och väntar på dig och mig!

Jon Philipson är 22 år, jobbar som säljare och är involverad i ett kristet ungdomsarbete i Stockholm. Älskar att få inspirera ungdomar och se dem växa i sin tro.

Vi vill som vanligt veta vad ni tycker! Håller du med Mirjam? Vad känner du när du läser? Kommentera gärna!!

Foto: Evelina Thunström

”Polerna smälter, havsnivån den stiger. Jorden går under men vi blundar och tiger…” Hemma i huset på tallvägen i Umeå satt jag och läste i konvolutet till Svenska Akademiens nya skiva. Året var 2005 och jag hade börjat förstå. Rapporter vittnade om en illamående planet. Tidningarna skrev långa reportage. Jag förstod att det var allvar. Att vi inte bara kunde köra på med våra liv, våra begär och våra vanor som förut när 50 miljoner människor var på flykt på grund av mänsklighetens övertramp i skapelsen.

När jag sedan kom innanför kyrkans väggar bärandes på alla dessa tankar kände jag många gånger att det tog tvärstopp. Av någon anledning var det inte alltid så hett att bry sig om miljön i kyrkan. Flera gånger stötte jag på personer som sa att kristna inte främst är kallade att bry sig om miljön. Det viktiga är ju att gå ut och göra alla folk till lärjungar! Om vi ägnar oss åt skapelsen kommer våra möjligheter att nå ut till andra människor bli mindre. Vi kan inte hinna med båda. Vi måste prioritera, säger man.

Sådana resonemang får mig att tänka på retoriken i Sverigedemokraternas senaste valfilm. Filmen visar två poster i statsbudgeten som konkurrerar om samma pengar. Uppmaningen lyder: Om du inte står upp för de ensamma och bräckliga pensionärerna kommer en hord av invandrare lägga beslag på alla pengar och pensionärerna kommer att bli utan. Budskapet är glasklart. Vi måste välja: invandringsbroms eller pensionsbroms. Men det SD gör i sin film är att de målar upp ett motsatsförhållande som inte finns. Sanningen är att statsbudgeten vanligtvis omfattar ungefär 800 miljarder kronor och att det finns mängder av alternativ som rymmer båda gruppernas behov.

På samma sätt målar vissa kristna upp falska motsatsförhållanden när de hävdar att vi skulle behöva kompromissa med vissa delar av lärjungaskapet för att ge plats åt andra. Som om det bara fanns en viss mängd kärlek och ömhet kvar i oss. Som om vi skulle behöva välja miljöbroms eller evangelisationsbroms.

Men människan skapades med en kropp och människan skapades för att leva på en fysisk plats. Den platsen är den här jorden. Här ska vi leva, och i den här miljön är vi satta att försöka återspegla någonting av Guds skönhet. Det gör vi inte genom att låta djur lida i våra storskaliga industrier. Det gör vi inte genom att förgifta, exploatera och slösa med planeten. Det gör vi med förundran och sanning i vår blick, och med mod i vår kropp att ompröva gamla vanor, tankar och begär.

Mirjam Olsson är 23 år och pluggar till statsvetare i Uppsala.

Vi har större möjligheter än någonsin att putsa vår fasad, genom att välja vilken bild av oss själva som vi vill visa på Facebook, Instagram och bloggar. Och i kyrkan är fasaden också väldigt upputsad. Platsen som skulle ta emot sargade människor signalerar att du måste vara färdig för att släppas in. 

Här kommer min inledningstext till temat. Vad tycker och tänker du? Kommentera gärna!

Hon var hemlös, sjuk och drogberoende. Kunde inte köpa mat till sin tvååriga dotter, och sålde sig själv. Ja, hon hade till och med ”hyrt ut” sin lilla flicka. När hon fick frågan om hon någonsin hade tänkt på att gå till en kyrka för att få hjälp blev hon väldigt förvånad. ”Kyrkan!” ropade hon. ”Varför i alla sina dar skulle jag gå dit? De skulle bara få mig att känna mig ännu sämre än jag redan gör!”.

Jag läser just nu en bok om nåd – Philip Yanceys Med nådens ögon – och den börjar med den där berättelsen om den prostituerade kvinnan. Och jag tänker att många nog ser på kyrkan just så där. Som ett ställe fullt av ganska präktiga människor som lyckas bra med att följa massa regler. Det vill säga: en plats där man själv inte passar in.

Fast så är det ju inte. I kyrkan finns alla möjliga sorters människor med olika problem och sår. Vi är inte så bra på att visa det bara. Och det är klart, det är lättare att berätta om bönesvaret, än de förtvivlade bönerna som aldrig verkar få ett svar. Som att pappa ska sluta dricka så mycket, att man inte ska behöva känna sig så otroligt ensam eller att kompisen ska bli frisk. Lättare att berätta om allt roligt som hände på lägret, än att berätta om hur man hatar sin egen kropp.

Jag undrar ibland om vi kristna på riktigt har förstått att vi är förlåtna och förutsättningslöst älskade. Fasader handlar ju mycket om skam och rädsla, och om man verkligen har upplevt nåden, hade maskerna i kyrkan varit så många då?

”Ibland tror jag faktiskt att det är vår olycka, snarare än vår lycka som kan hjälpa människor att ta emot Jesus”, skriver Linda Alexandersson i sin bok Bortom bekvämligheten, och fortsätter: ”Vi har ett enormt budskap att förmedla, men det är inte det stora som kommer att imponera, utan det storslagna i att ha Gud med sig i det sönderslagna, och att tillsammans med Gud få laga det trasiga.”

Många har upplevt att tron på Jesus har varit som viktigast i riktigt jobbiga perioder i livet. Men för att berätta om den upplevelsen av Gud krävs det att man släpper sin fasad och också berättar om det jobbiga, om det som gick sönder. Det är inget som man gör för vem som helst, men ändå så viktigt att göra då och då för att andra människor ska få höra om nåden.

För nåden är ju det största budskapet kristendomen har. Att det inte finns något som vi kan göra för att Gud ska älska oss mer. Att det inte finns något vi kan göra som kan få Gud att älska oss mindre. Men hur ska vi kunna berätta om det om vi inte också vågar berätta om allt det trasiga? Vi måste våga släppa våra fasader, för att nåden ska synas.

Jag satt i fikarummet på jobbet och åt lunch. Bakom mig diskuterade några vad pingsten egentligen handlar om, men ingen hade något bra svar. Efter ett tag satte sig en lite äldre kollega vid bordet och sa: Jo, men det handlar ju om att den helige ande kom. Och jag skruvade mig väldigt obekvämt på stolen. Den helige ande i vårt lunchrum kändes så otroligt opassande på något vis.

Det sägs att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Att religionen har förlorat i betydelse. Många kristna brukar tycka att det är något dåligt, men jag har aldrig sett det som ett stort problem. Jag tycker att det är bra att vi har en sekulariserad stat, och att lagarna bestäms av alla som bor i landet och inte av en religiös skrift. Det blir alltid blir fel när tro kopplas ihop med något slags tvång.

Men där i lunchrummet blev det plötsligt så tydligt att sekulariseringen också har en dålig sida. Och att den påverkar min vardag väldigt mycket. För ibland ber jag på jobbet, tyst för mig själv. Och ibland har jag bett medan jag har ätit lunch. Så att den helige ande kom på tal där borde inte ha gjort mig så obekväm. Men sekularisering betyder inte bara att religionen har minskat i ett samhälle, utan också i människors medvetande. Många människor vet så lite om den kristna tron att Gud liksom inte ens är ett alternativ. Och hur fritt är det?

Samtidigt är det inte heller så enkelt. För en annan dag, i samma fikarum men vid morgonkaffet, började jag och en annan kollega att prata om andlighet. Och hade sen flera morgnar i rad fantastiskt fina samtal om bön, Gud och Bibeln. Om längtan, och att kyrkan ibland kan kännas för trång. Och det kändes helt naturligt. För jag tror att det är så, att även om religionen kanske har tappat sin betydelse på många sätt, så längtar många fortfarande efter Gud och har gjort gudsupplevelser.

Kanske är människor i Sverige inte alls så obekväma med att prata om tro. De kanske bara inte vet tillräckligt mycket för att sätta ord på den. Så tänk om jag oftare slutade att skruva på mig i stolen och i stället berättade hur jag tror att det hänger ihop. Då skulle jag nog bli förvånad över hur mycket tro det faktiskt finns i ett av världens mest sekulariserade länder.

En rolig sak som jag har jobbat med i år är ett kapitel till den bok som festivalen Frizon – tillsammans med förlaget Libris – släpper i samband med festivalen. Boken har samma tema som årets Frizon har – kroppen.

Boken kommer att delas ut gratis till de 4 000 festivaldeltagarna (men kommer också att finnas tillgänglig i handeln) och texterna berör så vitt skilda ämnen som kroppslighet, sex, församling och civil olydnad.

Själv har jag skrivit en text om Kroppsuppfattning i samtiden. Om Britney Spears rakade huvud, datorgjorda modellkroppar och varför det är mitt fel och min skam om jag misslyckas med att nå upp till de ouppnåeliga idealen. Ett spännande ämne som jag tycker är väldigt intressant och viktigt att prata om.

Förutom mig medverkar bland andra Magnus Malm, Josefine Arenius och Magnus Sundell i boken. Plus en hel del övriga bra personer! Dessutom bidrar konstnärliga festivaldeltagare och etablerade konstnärer med illustrationer i boken.

Kul va?

Läs mer HÄR.

Bild: Cia Gould

Jag är lurad. Lurad av Spindelmannen, Stålmannen och alla andra ensamma hjältar som räddar världen på film.

Det är därför som min första tanke är ”Hur ska jag lösa det här?” när jag ser regimen i Syrien skjuta ner tusentals oskyldiga på tv eller går längs gatan och ser människor tigga pengar på knä i vinterkylan.

Och tappar såklart genast hoppet. För jag har ju varken röntgensyn, kan skjuta ut spindelväv ur mina händer eller är särskilt stark. Jag har ingen lösning på världens stora problem.

För sanningen är att vi är starka tillsammans. Nästan allt blir ju lättare om man inte är ensam. Som att våga bjuda hem någon som ofta är ensam på middag, eller att bjuda hemlösa på lunch i kyrkan. Att börja köpa mer ekologisk mat, läsa Bibeln eller ge bort mer pengar. Och om många protesterar mot orättvisor får man större uppmärksamhet.

Men det är lätt att glömma bort det när alla hjältar vi känner till jobbar ensamma. Kanske är det därför många av oss engagerar oss så ytligt. Sätter texten ”Vi gillar olika” på våra profilbilder på Facebook för att minska rasismen i samhället, släcker alla lampor hemma under en timme för att uppmärksamma att vi använder mer energi än vi egentligen har tillgång till, och går med i en Facebook-grupp för att stoppa gatuvåldet.

Allt engagemang för att göra världen bättre är bra., tror jag. Men problemet med så kallad slacktivism (en blandning av orden slacker och aktivism) är att trots att handlingen inte kräver någon större ansträngning av oss, så får den oss att känna oss lite handlingskraftiga. Och det dövar det dåliga samvetet för ett tag och gör därför att det blir lättare att fortsätta att inte göra någonting som gör skillnad på riktigt.

Det här numret har temat Guds folk. I Bibeln beskrivs kyrkan som en kropp just för att poängtera att tanken är att vi ska jobba tillsammans. Vi är bra på olika saker och därför behöver vi varandra. Om hela kroppen var ett stort öga, hur skulle den då kunna höra?, skriver Paulus. Och om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet?

Tänk om vi i stället för att bara gå med i facebook-grupper gick ihop några stycken och bjöd in grannarna som nyss flyttat till Sverige på middag, bestämde oss för att åka på cykelsemester i stället för att ta flyget till Mallorca på semestern, eller träffades för att be en gång i veckan.

Så tror jag att Guds folk är Guds kropp.