Skälet är att vi inte klarar att bära förlusterna i längden, att inget av ungdomsförbunden har möjlighet att tillskjuta resurser och att vi inte har hittat tillräckligt med sponsorer eller andra samarbetspartners.

Nummer 3 som kommer ut den 7 juni blir därför det sista numret vi gör.

Det här känns såklart väldigt sorgligt, men vi är också tacksamma för allt vi har fått vara med om genom åren. Vi vet att IKON1931 har betytt mycket för många. Tack också till alla våra fantastiska medarbetare, utan er hade IKON1931 inte varit någonting.

Läs mer om nerläggningen här.

Har du frågor, mejla magasin@ikon1931.se.

Pappa är arg och telefonsamtalet gör Bekim nervös. Redan innan han svarar vet Bekim vad som väntar honom. Men han kan inte dölja det längre. Gud har ju sagt att han ska ta bort våra hjärtan av sten och ge oss nya hjärtan av kött. Han kan inte ljuga när pappa frågar var han är. På bussen hem från kyrkan ber Bekim till Gud.

Bekim kom till Sverige som barn med sin familj. Barndomen var bra, han har fina minnen. Familjen har inte varit aktiva besökare i moskén men han minns att de fastade och kallade sig muslimer.
– I mitt hemland är religion en identitetsmarkör och jag har vuxit upp i den traditionen samtidigt som jag har tagit del av den svenska kulturen. Jag har haft en bra uppväxt. Den har inte varit som alla andras men den har gjort mig till den jag är i dag, berättar Bekim.

Som liten kom gudstron lätt. Islam lärde honom om Allahs storhet, att man ska ha stor respekt för honom och inte göra honom mindre. Tanken att Allah stiger ner till oss människor, som den kristna guden gör, betraktas som en hädelse. Men för Bekim var Allah nära och till slut fick han en personlig relation till Allah. Men när Bekim började på gymnasiet kändes Allah långt borta. En vän till en vän som han pratade med på internet var kristen och de började diskutera tro.
– Den kristna guden var helt otrolig. Kärleksfull men inte mesig, han var stor och mäktig.

Bekim följde med till en ungdomssamling i kyrkan. På scenen stod missionärer som varit bland muslimer. De citerade från Bibeln: ”Många är kallade men få är utvalda”.
– Jag frågade min kompis vad de menade och då sa han att han trodde att jag var utvald av Gud. Sedan bad vi, något som jag inte hade gjort sedan jag var liten. Gud berörde mig så starkt, jag kunde inte förneka det. Något släppte inom mig, något trasigt blev helt. Jag kände mig varm, jag badade i ljus.
Efter ungdomssamlingen fick Bekim en Bibel.
– Ju mer jag läste desto säkrare blev jag på att detta var det största jag någonsin hade läst. Han måste vara Gud. Det som hände var så fundamentalt förändrande. Det var som om världen gick från svart och vitt till färg. Att bli kristen var inte ett val. Gud visade mig ljuset, det var upp till mig att göra vad jag ville med det. Jag kunde inte säga nej.

En kväll när Bekim skulle läsa Bibeln var den borta. Pappa hade upptäckt den och tagit den ifrån honom. När Bekim konfronterade honom sa pappa att det är Satans ord och rev Bibeln mitt itu. Några dagar senare och Bekim är på väg hem efter en ungdomssamling i kyrkan. Pappa är arg och nervositeten efter telefonsamtalet bultar i kroppen. När han kommer hem sitter familjen samlad i vardagsrummet. Soffan är formad som en hästsko och i mitten står en fåtölj, där ska Bekim sitta. Så kommer frågorna. ”Vad håller du på med? Vem är du? Vem har lärt dig det här? Vem har hjärntvättat dig?”.

Bekim samlar mod och säger att det är Gud som har lärt honom det. ”Du är antingen dum i huvudet, galen eller besatt. Eller alla tre!” säger pappa och ger honom ett ultimatum. ”Antingen är du muslim och vi glömmer detta snedsteg. Det är en fas, jag har också gjort misstag i min ungdom. Eller så är du kristen och får aldrig någonsin bo här. Du tillhör inte denna familj längre. Du är inte min son.” Bekim kommer ihåg Jesus ord om att den som skäms för honom ska han skämmas för. Han kan inte förneka att han är kristen. Så han packar sina saker och lämnar sitt hem med en känsla av frid över beslutet.

De följande nätterna sover han hos vänner. Men han får snart komma hem igen. Såvida de inte pratar om det som har hänt. När Bekim berättar att han vill gå en bibelskola blir det bråk. Han bor hemma tills han tar studenten, då kommer han in på en bibelskola och flyttar. I dag är Bekim 22 år och har fått sin mamma och sina syskon tillbaka. Avståndet har gjort dem gott. De träffas nu och då och har en bra relation.
– De har förstått att detta inte är en tonårsrevolt. Jag älskar dem. Jag har förändrats och det ser mamma. Hon kan ändå inse att jag är hennes son. Men det kan inte pappa, det är sorgligt.
– Inom islam är det gruppen före individen och det är förödande om en individ byter familj. Pappa sa ifrån sig sin son för att bevara familjens heder, det är viktigare än att göra rätt för sig.

Bekim upplever att Gud har haft sin hand över honom ända sedan han var liten. Han berättar även att han har kvar en del av gudsbilden han fick genom islam. Att Gud är stor och mäktig har han hört sedan barnsben.
– Gudsbilden inom islam har präglat mig. Allah är barmhärtig och stor, vilket även den kristna guden är, men Allah kommer inte ned till oss människor. Gud kommer till människan och betalar med sitt eget blod. Han ger oss en del av honom. Det saknar motstycke i någon annan religion.
– Det finns mycket gott inom islam. Men det är inte den sanna vägen till frälsning.

Bekim trivs bra med det liv han lever i dag. Han berättar att han lever med personer som han älskar och som älskar honom tillbaka. Att han går den väg Gud vill. Att även om livet är svårt så leder Gud.
– Det är otroligt viktigt att kyrkan lever och är en familj. Gud har inte lämnat mig familjelös. Han har gett mig helt ovärderliga vänner, han har gett mig bröder.

Bekim heter egentligen något annat. På grund av hot mot hans familj om andra får veta att han blivit kristen vill han vara anonym.

Universitetsprästerna i Malmö är inte bara kända ansikten för studenterna i Malmö – deras twitterkonto @unprastmalmo har spridits långt utanför universitetsväggarna. Deras drygt 3000 följare är en blandad skara, med olika bakgrunder och olika tro.
– Vi vänder oss till dem som söker och längtar, men inte har språket eller vet vart de ska gå, säger Caroline Wiens.
– Det finns en andlig frustration även hos dem som inte söker sig kyrkan. Kyrkans uppgift är att söka närvaro med människor där de befinner sig. Vi måste sluta tänka att alla människor ska komma till kyrkan, fortsätter Sten Högberg.

De önskar att fler församlingar och kristna organisationer skulle våga synas på nätet. Kent Wisti, som har varit mest aktiv på kontot och som även är flitig på sitt privata konto @wistikent, vill stryka under att nätet handlar om människor och att det inte är en del av livet som är mer annorlunda än någon annan.
– Om man är kristen är man det i alla delar av livet, i kassakön i matbutiken eller på arbetsplatsen. Så om du är aktiv på sociala medier är du ju kristen även där.

Även om twitterkontot är ett gemensamt projekt konstaterar de att alla inte kan använda samma medel på samma sätt, utan att de kompletterar varandra. När de beskriver varandra blir Sten den teologiska och tänkande, Caroline den poetiska och eftertänksamma medan Kent är den humoristiska satirtecknaren. De hoppas att de får bidra med en avskalad cyberplats med utrymme för humor och utbyte av tankar.
– Humor är smörjmedlet på Twitter, men vi skriver inte bara trams och flams. Vi inleder och avslutar varje twitterdag med en bön, säger Kent.
Det händer också att användare hör av sig till dem med böneämnen. Och Kent tror att några av dem som smyger sig in längst bak på mässorna på skolan har hittat dit genom Twitter.

Deras personbeskrivning avslutas med orden “Comfort the disturbed, disturb the comfortable”. De drar sig inte för att lyfta fram problem, är gärna utmanande och samhällskritiska – och kritiska mot sig själva och sin egen tradition. Med den attityden öppnar man för ett respektfullt möte, menar de.
– Den kristna traditionen är ganska tung att bära runt på. Den står ofta i vägen för människor att tro, upplever Caroline, som även jobbar halvtid i en församling.
Kanske får deras konto hjälpa till med att hyvla ner de höga trösklarna så att de blir lite lägre. Och som Kent säger:
– Kanske har några börjat smygbe där hemma till våra böner.

”Jag växte upp i en kristen familj i Sundsvall, men mina föräldrar tvingade mig aldrig till kyrkan eller till att tro, vilket har varit skönt. Tron på att det finns en Gud har alltid funnits där naturligt för mig. Det största bekymret var nog snarare att jag aldrig vågade fatta ett eget beslut om att börja följa Jesus. När jag var 13 år påbörjades en resa som var speciell på många sätt. Jag ville göra både mina klasskompisar, föräldrar och kristna vänner nöjda. Det gjorde att jag började leva ett dubbelliv. Jag tog på mig olika roller och försökte göra alla nöjda. Under flera år levde jag det här livet.

Från början längtade jag efter att någon skulle fråga ”Hur har du det med Gud?” men det gjorde ingen, och senare undvek jag sådana samtal. I stället blev det så, när jag var 19 år, att jag bestämde mig för att höra av mig till en kompis. Jag sa till honom att jag ville snacka med honom, så efter det hade jag inget val. Jag var trött på allt hycklande, det religiösa och på att låtsas. Vi satte oss i hans Mercedes och jag bröt ihop, grät och berättade om mitt dubbelliv. Efter att vi hade pratat ett tag så sa jag till honom att jag ville att han skulle be för mig. Han gjorde det och när jag kom hem på kvällen berättade jag för mina föräldrar om det beslut som jag hade tagit. Jag ville vara på riktigt tillsammans med Jesus!

För min del har det blivit så tydligt att man kan leva i kyrkan och låtsas vara kristen. Man kan döpa sig, vara med som ungdomsledare och bete sig på ett kristet sätt… utan att man för den skull behöver ha en egen verklig kärleksrelation till Jesus. Men nu har jag fått möta människor som har visat att det kristna livet inte handlar om att bete sig kristet, utan om att Jesus får förvandla ens liv inifrån och ut. Nu längtar jag efter att få lära känna Jesus ännu mer och att leva mitt liv för honom. Som bonus har jag fått se människor bli helade, hört Gud tala och fått många andra konkreta bevis på hans kärlek. Den kristna tron handlar inte om att kyrkans aktiviteter ska överleva, utan om att Jesus vill ha en personlig relation med var och en av oss!”

Våren 2010 startar Simon Ohlsson en facebookgrupp. Han har under några månader skickat ut bibelord på sms till sina närmaste kompisar, men när sms:en till slut uppgår till 900 per månad bestämmer han sig för att flytta till webben i stället.
– I början var det bara sådana jag kände i gruppen, men sedan kom det plötsligt folk man inte kände, säger Simon.
Allt eftersom sidan växte insåg Simon att han inte kunde hålla koll på allt själv. Nu ingår det sju personer i administratörsteamet som kommer från alla möjliga håll och kanter i Sverige och som är med i allt från Svenska Kyrkan till Livets Ord. En av dem är My Wikström.
– När jag fick frågan att vara admin så tänkte jag först inte riktigt på vad det innebar. Jag tänkte att jag var ju inne varje dag, så varför inte få en titel på det liksom?

Som admin för en av Sveriges största facebooksidor för kristna gäller det att vara aktiv. De läser allt som skrivs för att hålla koll på att saker sköts och för att se till att det inte blir några svordomar och personliga påhopp. Eftersom gruppen är öppen kan det som skrivs på sidan komma upp i nyhetsflödet för i princip vem som helst.
– Vi vill ha det öppet just för att folk utifrån då kan få se vad vi har. Om det kan vara vägen till Gud så tycker vi att det är värt det, säger Simon.

Plugg och förkylningar toppar listan på de vanligaste böneämnena. Men gladast blir My och Simon när någon kommer med vittnesbörd, det är det som gör mest skillnad i gruppen. Simon minns också ett speciellt tillfälle när gruppens medlemmar lyckades samla ihop pengar till en kille som inte själv hade råd att åka på ett sportlovsläger. Det visar på att sidan är en gemenskap, en gemenskap som My berättar nu har över 4 000 medlemmar. Utan Facebook tror hon att det skulle krävas mycket mer för att samla så många unga kristna på samma plats, det kan finnas så mycket hinder i livet som gör att man inte söker sig till en ungdomsgrupp eller umgås med sina kristna vänner.

De poängterar dock att sidan inte kan ersätta en kristen gemenskap i en kyrka.
– ”Ge och du ska få” får inte bli en plats som man går till och skippar kyrkan, utan det är mer ett komplement tänker jag. En plats där man får sprida glädje och Jesus i stället för halvnakna bilder och allt vad det kan vara, säger Simon.
Just glädjen är det som driver Simon och My. Glädjen att få hjälpa till.
– Jag hoppas att jag kan hjälpa till att bygga upp folk och försöka ge nya infallsvinkar när folk känner sig modstulna och hopplösa. Jag vill kunna bygga upp där det behövs, säger My.

David Larsson sitter trångt. De är tretton personer, plus massa packning, inträngda i de två bilarna som är på väg att lämna Sverige.
– Tolv korta, galna och ouppfostrade romer, och så jag – lång med dreads, säger David Larsson och ler stort.
Resan till Rumänien tar tre dagar i bil. Det hinner snurra många tankar i Davids huvud under den tiden. Han känner glädje och upprymdhet, men också en oro.
– Tänk om de inte har talat sanning när de har berättat om hur fattiga de är? Och så har jag samlat in massa pengar från mina vänner. Vad håller jag på med?

När jag hör David berätta om hur han hamnade i den där bilen på väg till Rumänien, tänker jag att historien
borde ha slutat så många gånger tidigare. De flesta av oss har ju sett tiggare flera gångar, men inte stannat. Så det hade inte varit konstigt om David hade gått förbi Vasile Toader utanför Ica-butiken i Bollnäs den där dagen för ungefär ett år sedan. Men David var svettig och less. Han såg framför sig hur kön växte bakom honom och hur folk började sucka medan han växlade in alla pengar från kyrkfikat vid kassan. Så när han upptäckte ”den sköna klassiska utlänningen” som spelade dragspel utanför matbutiken, tömde David alla växelpengar hos honom i stället.

Det hade inte heller varit konstigt om historien hade slutat på stranden några månader senare när Vasile samlade burkar och kände igen David. Om den slutat med att David hade hejat lite snällt och gett Vasile sin pant. Men i stället pratar de en lång stund och Vasile berättar att han bor med sin fru och deras två små barn på Lidl-parkeringen. Sedan byter de telefonnummer, snackar lite varje gång de stöter på varandra och när David är ledare på ett ungdomsläger senare under sommaren samlar de in pengar till familjen – som då har utökats med flera släktingar.

Nej, den här historien slutar aldrig, men den börjar på riktigt med en fråga:
– Vasile, vad är din dröm?
Och ett svar:
– Jag drömmer om ett eget hus i Rumänien.
När David hör Vasiles svar, drar han upp mobilen och raddar upp hela familjen framför sig. Gör en halvskakig film som han sedan delar på Facebook.
– Efter 23 dagar hade det rullat in 23 papp! ”Skit, nu har jag ansvar för mina polares pengar också. Kanske kan jag sticka med ner?” tänkte jag.
Han ringer Vasile.

När David återberättar historien för mig hoppar han ibland upp från soffan där han halvligger för att spela upp scenen med stora rörelser och många skratt. Han härmar Vasile med en ljus ettrig röst som bryter på engelska.
– Jag måste snacka på samma sätt som honom för att han ska förstå så jag säger: I go to Romania with you to build a casa?
– You go, with me?
– Yes!
– To Romania?
– Yes!
– Aaah! Yes, yes!

Och nu sitter de där. I det gamla hus som Vasile och hans familj har hyrt den senaste tiden. Det är fattigt. Otroligt fattigt. David behöver inte längre vara orolig för att de har ljugit för honom och att pengarna inte behövs.
– Alla har skitlite pengar, de har inget jobb, bor i jättesunkiga hus och alla har sjukdomar och olika problem med kroppen.
Pengarna som David har samlat ihop i Sverige går åt fort. När han har betalat resan och köpt en tomt med en husgrund på till familjen, finns det bara några få tusen kronor kvar.
– Många dagar gick jag omkring med en fruktansvärd huvudvärk för att jag tänkte så mycket. Hur ska det gå ihop? Allt hängde ju på mig, det fanns ingen organisation bakom.
Men till slut inser David att han inte är ensam. Det är ju Gud som ligger bakom den här märkliga resan.
– Det var en riktig lättnad att förstå det. Jag behövde fortfarande hålla koll på alla grejer, men fick ett helt nytt perspektiv. Jag kunde släppa prestationskraven. Under hela tiden fortsätter det också att komma in pengar, precis när de behöver dem som mest. Men husbygget tar längre tid än David trodde och det är jobbigare än han kunde föreställa sig. Det är en helt annan värld han har hamnat i.

Ibland åker familjen upp till en by i bergen, med bagageluckan full av stora vita säckar med oskalade valnötter. David hatar det. Från sju på morgonen till tolv på natten skalar och hackar de nötter som de sedan ska sälja. Högtalarna spelar ständigt febril och hög musik. Det är varmt och dålig luft. Huset är fullt av utmärglade katter, kacklande lopp-kycklingar, smutsiga barn som gråter, och människor som pratar ett språk han inte förstår. Alla luktar svett och på natten sover han i en säng med en bjälke i ryggen och under ett för litet täcke.
– När jag började bajsa blod var det också läskigt. Men Vasile sa att det inte var något problem. ”Det gör jag hela tiden.” Och så kliade det jämt och ständigt på kroppen för att det fanns massa ohyra.

Men allra jobbigast tyckte David det var att inte få någon egen tid, eftersom familjen först tyckte att det var farligt för honom att gå ut i byn själv och för att det fanns massa vildhundar i skogen.
Ville du ge upp någon gång?
– Nej, jag är lite för envis. Och det handlar ju om liv, så det var bara att härda ut.
Trots allt det jobbiga är David glad att han gjorde som han gjorde. En gång träffade han ett danskt missionsteam uppe i bergsbyn. De berättade glatt att många i byn hade blivit frälsta förra gången de var där och att de hade byggt en brunn så att byn nu hade bra vatten. Men David som hade bott där, och inte på hotell som teamet gjorde, visste att det inte alls fanns några kristna där och att brunnen inte fungerade.
– Jag har blivit lite mer skeptisk till de pastorer som åker till Afrika och får se asmånga bli frälsta. Det viktigaste är att leva med människor och lära ut lärjungaskap på det sättet. Även om det är svindrygt.

När David åkte hem efter tio veckor var det bara lite kvar att göra på det nya huset, och strax efteråt blev det helt klart. Han pratar ofta med Vasile och ser dem som en del av sin familj. I sommar åker han tillbaka.
– Nu försöker jag hjälpa dem mer långsiktigt. De har tak över huvudet men de måste också kunna försörja sig, berättar David.
Med hjälp av faddrar som David har samlat ihop kan Vasile nu gå i skolan och lära sig läsa, skriva och räkna – vilket är en förutsättning för att han sedan ska kunna få ett jobb.
– Familjen har fått någon form av framtid. De skulle lika gärna kunna spela dragspel utanför Ica fortfarande och hoppas att det ska bli bättre. En dröm har gått i uppfyllelse och det är ju kung.

FAKTA: David Larsson
Ålder: 23 år
Bor: I Bollnäs
Gör: Är konstnär – kolla in inriart.com.
Titta på: ”The typical antirasisten” på Youtube för att se en förhandstitt på Davids dokumentär om resan till Rumänien som snart är klar!

David om vad du kan göra:
– Alla kan inte åka till Rumänien. Men allt börjar med att prata med människor. Gå fram till någon på gatan som spelar musik. Det är det enda sättet att komma nära inpå och faktiskt göra en skillnad som kan bli bestående.

Nuförtiden är bröllopet inte dagen vi berättar för världen att vi hör samman för evigt. Det är inte heller dagen då vi låser dörren till alla alternativ och kastar bort nyckeln. Och det är definitivt inte dagen vi lovar att kämpa oss igenom obetalda räkningar, vinterkräksjuka, flirtande barnvakter och bebisar som bajsar i mina antika Kockumsgrytor. Nej, jag har blivit varse att bröllopsdagen är den ärofyllda prispallen. En skir spetsdröm i marsipan där vår relation ska glittra och skimra i vännernas ögon. Kosta vad det kosta vill. Detta är dagen då min man får prinsessan, halva kungariket och vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Alla älskar romantik. Så mycket att bröllopsbranschen håvar in miljontals kronor. Unga par belånar sig upp över öronen för att kunna hyra dresserade apor som serverar champagne. Livet efter bröllopet kommer förr eller senare att bli oglamouröst och tråkigt. Men att fortsätta kampen för ett äktenskap utan känslor klassas i dag som mer eller mindre meningslöst. Så om fem eller tio år kan jag räkna de återstående fjärilarna i magen och konstatera skillnaden från bröllopsdagen. Då kan jag packa ner Kockumsgrytorna och resten jag fick ut från vårt äktenskapsförord. Jag skulle kunna hitta någon ny, och sjuda av lycka igen. Vi kunde planera ett bröllop och sedan lova dyrt och heligt. Men efter ett, tio eller femton år är jag ändå tillbaka vid konstaterandet: känslorna försvann. Börjar jag om då?

Jag kan lova att jag och min man inte kommer leva lyckliga i alla våra dagar. Men vi kommer leva alla våra dagar tillsammans. Om vi inte hade den inställningen vore det här bröllopet bara en överbudgeterad kväll med ett Ja som gäller tills det roliga tar slut. Jag kommer säkerligen ångra mig och önska livet ur honom ibland. Men trots alla världens motgångar står beslutet och löftet fast. Det är kamp till slutet eller inget alls.

Ellinore Carlsson är 23 år och pluggar till journalist i Stockholm. Hon tycker om Småland, har gärna picknick på filt och samlar på skrivmaskiner. I juni gifter hon sig med sin stora kärlek.

Håller ni med om att synen på alkohol har förändrats i kyrkan?
Julia Ivansson (JI): Absolut! Det känns som om många har omvärderat sin syn på alkohol när de har blivit äldre. Jag tror att det är vanligare i min generation av kristna att dricka alkohol än vad det var för mina farföräldrar.
John Eriksson (JE): Både ja och nej. Jag tror att det beror mycket på vilket sammanhang som vi pratar om. I pingst och trosrörelsen där jag tidigare har varit med tycker en majoritet fortfarande att det är fel att dricka alkohol. Jag tror att det är väldigt knutet till vilken kristen tradition man befinner sig i huruvida alkohol anses okej eller inte.

Hur förhåller ni er till alkohol?
JE: Jag kommer från en kristen familj där ingen har druckit och från ett kyrkligt sammanhang där det har ansetts fel att dricka alkohol. Dock kände jag alltid att sättet att motivera varför man inte skulle dricka alkohol aldrig var bibliskt förankrat. I kyrkan sa man bara ”alkohol är fel, punkt slut”. Därför ville jag bilda mig en egen uppfattning och upptäckte att det inte finns något förbud mot bruk av alkohol i Bibeln. Det gjorde att jag ändrade uppfattning.
JI: I mitt fall har Bibeln inte varit avgörande för mitt val. Däremot har jag aldrig känt mig lockad av att prova alkohol. Mycket beror på att vi länge hade en fosterhemsplacerad kille boendes hos min familj. Han blev som min brorsa och jag kunde se vilken negativ effekt alkoholen hade haft i hans liv. Jag har även sett andra i min närhet fara illa av alkohol och mött konsekvenserna på nära håll på kyrkans LP-hem. Jag har sett för många baksidor av alkoholen för att drickande ska kännas lockande.

Jesus första under var att göra vatten till vin. Hur tolkar ni Bibelns syn på alkohol?
JE: Alkohol beskrivs både positivt och negativt i Bibeln. Psaltaren talar om vin som en Guds försyn som gör människans hjärta glatt, men samtidigt varnar Bibeln på många ställen för fylla och missbruk av alkohol. Om jag ska sammanfatta Bibelns syn på alkohol skulle jag säga att den talar om frihet under ansvar.
JI: Jo, men Bibeln säger också att ”allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt” och så tänker jag med alkohol. Vissa menar också att det inte var vin, utan druvsaft de drack. Jag tror att det var vin, men kanske att alkoholen inte var lika stark då.
JE: Jag har också hört det där om druvsaften, men jag köper inte den förklaringen. Det tror jag är något man har hittat på för att säga till folk att det inte är okej att dricka alkohol. När Bibeln talar om vin talar den om just vin.

Det är ingen hemlighet att alkohol orsakar många negativa konsekvenser både lokalt och globalt. Gör det att vi som kristna har ett ansvar att avstå från alkohol?
JE: Den frågan rymmer en större fråga: Har jag ett ansvar för andra människors synd? Det tror inte jag. Däremot måste vi ta ansvar för våra egna liv och de konsekvenser som våra val får.
JI: Jag tror att vi kan vara med och ge förutsättningar för välmående. Jesus gjorde det på ett tydligt sätt när han umgicks med utsatta och svaga och jag tänker att vi kan göra detsamma. Jag påverkar andra genom mina val och om jag dricker legitimerar jag också en alkoholkultur som många far illa i. Även om de flesta människor fixar att dricka måttligt finns det de som inte gör det och jag vill inte bidra till det. Då vill jag hellre vara en motpol.
JE: Jag tror att man kan vara en motpol på olika sätt. Jag bojkottar sedan några år tillbaka McDonalds på grund av deras oschyssta sätt att utnyttja arbetskraft inom snabbmatsindustrin, men jag säger inte nej till all snabbmat. På samma sätt tar jag avstånd från överdrivet drickande eftersom alkoholmissbruk har många negativa konsekvenser, men jag säger inte blankt nej till alkohol.

Är det mer okej att dricka alkohol i vissa sammanhang än i andra?
JE: Jag tycker snarare att det finns vissa sammanhang där det är mer fel att dricka. Till exempel skulle jag inte dricka tillsammans med någon som har problem med alkohol. Det handlar om att visa hänsyn.
JI: Men hur kan vi veta vem som har problem med alkohol? Jag tänker framför allt på de människor som man kanske bara träffar några gånger om året. Man kan ju inte veta huruvida de har problem och huruvida man i så fall bidrar till en negativ spiral genom sitt drickande. För mig är det skönt att veta att jag med mina
val inte lockar till någonting destruktivt.

En del kyrkor träffas på puben efter gudstjänsten. Vad tänker ni om det?
JE: Spontant känns det osmart och jag tror att det kan skapa ett utanförskap i den kristna gemenskapen. Jag tycker inte att kyrkan ska utsätta den som har svårt med alkohol för frestelser på det sättet.
JI: Jag håller med. Kan tycka att det finns en stor alkoholromantik i samhället och att alkoholen redan får en för stor plats i det sociala. Samtidigt tycker jag att man ska dricka med sina kyrkkompisar om det är något man gör med sina andra kompisar. Kyrkan måste rymma hela livet, hur det än ser ut.

PERSONFAKTA

Julia Ivansson är trummisen som just nu pluggar sociologi. Hon har aldrig känt sig lockad av att dricka alkohol.
John Eriksson är Uppsalabon som jobbar som översättare och gillar bilar och skägg. Han var tidigare nykterist, men har nu ändrat uppfattning.

FYRA SNABBA

Alkohol:
Julia: Nej tack!
John: En god öl
Jesus:
Julia: Ja tack!
John: Gjorde vatten till vin
Alkoholkultur:
Julia: Romantiserad
John: Frihet under ansvar
Solidaritet:
Julia: Upp till var och en
John: Socialdemokraterna

Men problemet var att de stora och vackra övertygelserna blev en fasad som ständigt var i behov av ny täckfärg för att dölja en skev, sprucken och motsägelsefull sanning. När ingen visste levde jag mitt eget liv i tillgänglighetens land. En lustfylld strapatsfri utvandring som i nästa led blev en lång process av skam över de människors kroppar jag sett och de personers blickar jag mött genom skärmglaset.

Inom mig föddes en vilja att resa på returbiljett tillbaka till ett oförstört jag. Men i min strävan att göra upp med min kluvna och kantstötta självbild mötte jag ständigt på nederlag. Jag hade känslan av att vara helt ensam med mitt problem och jag trodde ingen skulle förstå. I efterhand har jag insett att det var den rädslan som höll mig kvar, rädslan för att inte bli förstådd, att bli dömd. Jag kunde inte bli fri förrän jag vågade ta mod och dels erkänna för mig själv att det inte stod rätt till, och till slut också prata med någon annan. Jag behövde vara ärlig med att min skinande ram av uppblåst moral hade blivit alltför liten för det skamfläckade självporträttet.

I det långa loppet tror jag att alla måste hitta sitt sätt att förhålla sig till den strida strömmen av tillgänglig information på internet. I vår generation handlar det inte längre om tidningarna på översta hyllan i kvarterskiosken. Snarare är det något som vi blir utsatta för dagligen och det är viktigt att det får vara okej att misslyckas. Jag tror inte på att alltid vara kapabel till att göra det bästa valet, men jag tror på en inställning som peppar mig till att bli bättre. Slutligen behöver kampen inte utkämpas på egen hand, andra människor finns där, Gud finns där, även när allt talar emot det. Det fina är att han älskar dig och mig oavsett. Och till slut kan kanske vissa av de mer otrevliga upptäckter som gjorts på internets vidsträckta vidder återigen få bli vita fläckar på kartan.

Gustaf Elfstrand är 25 år och bor i Örebro tillsammans med sin fru Anna. Han är utbildad till journalist och studerar just nu på Örebro Teologiska Högskola. Utöver det gillar han poesi, ryska romaner och starkt kaffe.

Frida Sundemo och en person i en kanindräkt springer runt nere vid Gullbergskajen i Göteborg. I musikvideon till låten Indigo ropar hon åt kaninen att inse att den inte ska vara rädd utan förstå sitt värde. Videon lades upp på Youtube i slutet av november och i skrivande stund har den visats mer än en kvarts miljon gånger av människor världen över.
– Det blev nästan lite av en chock när jag uppdaterade de första dagarna och märkte att det var så många som kollade på den, säger en glad Frida Sundemo.

Kaninen som syns i videon ska symbolisera en Indigo, någon som bär på en inre skatt utan att världen riktigt förstår, eller vill förstå, skattens värde.
– Låten Indigo handlar om något som vi har inom oss och som vi brinner väldigt starkt för. För dig handlar det om liv och död, men människor runt omkring dig kanske missförstår eller hindrar ditt uttryck från att få komma till sin rätt. Då gäller det att inte tappa hoppet. Jag tror att alla har en Indigo inom sig. En skatt man skall hantera varsamt.

Frida Sundemos första skiva Dear, Let It Out släpptes av olika anledningar bara i Japan och musiken lät inte riktigt som den gör nu. Då var det ett akustiskt ljudlandskap, men efter att hon påbörjat ett samarbete med den kommande skivans producent Joel Humlén har det mer och mer glidit över åt det elektroniska hållet.
– Jag kände att jag ville hitta något nytt och jag älskar synthar. När jag hittade Joel började vi inrikta oss mot det. Vi har experimenterat i ett år och slutligen landat i ett sound som jag verkligen tycker om. Men den akustiska sidan kommer inte att försvinna bara för det, vi har bland annat en stråkversion av Indigo på nya EPn.

Frida Sundemo berättar också att hennes kristna tro är en viktig del i allt hon gör och även i hennes musik. Hon skriver inte konkreta kristna texter men tron finns alltid med och den speglar sig i musiken genom texter och känslor. Vid sidan av artistkarriären har hon också pluggat till läkare, men efter sjunde terminen har hon nu tagit en paus för att musiken ska hamna i fokus.
– Jag vet att jag vill göra klart utbildningen och att jag en dag kommer jobba som läkare, men just nu hoppas jag så klart främst på att musiken ska hitta ut till så många som möjligt, säger Frida Sundemo.
– Det är omöjligt att veta hur det kommer att gå för det finns otroligt mycket bra musik där ute. Jag är väldigt stolt över min musik och jag hoppas att många får höra den, men det viktigaste tror jag ändå är att jag kan stå för den själv. Då blir det mindre viktigt vad andra tycker i slutändan, fortsätter hon.

Den andra videon till EP:n Indigo är Snow som släpptes den 9 januari. Den handlar om känslan av ensamhet och hur det är när man känner att man är på fel plats. Frida är förväntansfull inför att få se hur hennes musik ska tas emot.
– Jag har egentligen bara fått visa en liten flisa av det här så att få öppna dörren lite mera för folk är riktigt roligt. Man tror inte på det när man sitter i en studio i Stockholm, att man plötsligt en dag ska få mejl och meddelanden från folk i Mexiko som gillar musiken. Det är lite märkligt men så klart fantastiskt kul.

Fakta: Frida Sundemo
Ålder: 26 år.
Bor: Stockholm.
Aktuell med: Har precis släppt video till singeln Snow. EP:n Indigo kommer ut den 25 mars.
Fritidsintresse: Foosball.
Musiktips: Niki And The Dove, Boys Noize, I Break Horses.