Växtvärk
Publicerad 24 oktober 2012 kl 18:28
Förra veckan var Dagenreporten och författaren Carl-Henric Jaktlund på besök här i Malmö med sin och Michael Johnsons föreställning Växtvärk. Det var en himla bra föreställning, så har du chansen att se den – åk dit. Framförallt om du är uppväxt i frikyrkan och har brottats med din tro då du plötsligt blev vuxen, för det är vad hela spektaklet handlar om. Att det inte alltid är nice att växa upp. Carl-Henric säger bra grejer och Michael väver ihop allt med sina vackra sångtexter. En av de där bra grejerna Carl-Henric sa tar mig friheten att citera: ”Du tror att du inte tror för att du inte tror som du trodde”.
Låt det sjunka in. ”Du tror att du inte tror för att du inte tror som du trodde”.
Ja. Just det. Du slutar gymnasiet och plötsligt är inte världen svartvit längre. Det finns inga raka svar på allt. Plötsligt måste du förhålla sig till något så mycket större än tonårens enkla, färdigpaketerade Gud som du kunde allt om. Iallafall tillräckligt mycket om. Mer än de andra åtminstone. Ju.
Så vad finns då kvar? För min egen del gick jag på tomgång sista året på gymnasiet. Slutade engagera mig så mycket i kyrkan. Höll stenhårt fast i mina principer ändå, men orkade inte med att möta folk med samma – tänk om de såg att mina var mest en fasad jag höll upp för att inte ångra mig senare. Men så förstod jag plötsligt varför min bror alltid tjatat på mig att gå bibelskola direkt efter gymnasiet. Det var på grund av detta. Det var precis exakt då jag var tvungen att gå djupare med Gud – om han nu verkligen var på riktigt. Och det var han.
Slutet gott, allting gott. Det var min växtvärk – trodde jag ja.
Jag började skriva det här inlägget redan direkt efter föreställningen med någonslags mål att berätta lite kort om det där sista året på gymnasiet och hur bra det var att jag tog tag i min tro och att allt var frid och fröjd nu (fast på ett annat sätt förstås – och frid och fröjd betyder ju aldrig riktigt frid och fröjd när man är vuxen vet ni). Men så gick det en dag och så bara slog det till i mig. En helt ny smärta, en helt ny ångest. Frågorna, känslorna som varit kvävda. Tviveln. Tror jag inte längre som jag trodde? Tror jag då alls? Hur tror jag egentligen?
Och pang boom. Välkommen till min växtvärk. Det var visst nu den kom. Inte i gymnasiet. Det är nu jag måste deala med den. 60 mil hemifrån i en frikyrkokultur som är rätt olik min egen, men nya vänner och nya perspektiv.
Det är:
1. Jobbigt.
2. Frustrerande.
3. Spännande.
4. Hemskt.
5. Skitviktigt.
Och jag ska göra vad jag kan för att låta er vara med mig i det här.
