Publicerad 6 maj 2013 kl 18:14 av Emelie Hagby
Hej Gud, nu sitter jag här och ska blogga för Ikon 1931. Jag känner stort ansvar och jag är lite nervös.
Jag är rädd att det ska bli mina ord, jag vill att det ska vara dina. Hjälp mig i detta, i Jesu namn Amen.
Det är en stor ära för mig att få blogga här. Jag är i min lägenhet i Göteborg, solen strålar på tangentbordet och jag sitter i fåtöljen där jag brukar skriva mina brev till Gud. Det är som en sorts dagbok, men med mer fokus på Gud och vad han gör i min vardag än om mig och vad jag gör i min vardag. Det är glädje, frustration och mycket böner i mina brev. Jag har en böneurna, ett ljus, en ängel, bibeln och två andaktsböcker på mitt bord.
När jag blev radikalt omvänd från att vara Party pinglan på fredag och lördags nätter på någon klubb i Göteborg, till att bli Partypinglan i Connect Church på söndagar (min nu varnade församling i Göteborg) hände det mycket i mitt liv, Gud visade sig om och om igen med dunder och brak. Som om han kärleksfullt genom sina handlingar och under ropade till mig ” Ja Emelie, jag finns!! Och jag älskar dig! Du valde rätt när du sa ditt ja till mig genom Jesus!”
Det var en fantastisk tid, från att gå från tomhet som jag inte ens visste om att jag hade, till total påfyllnad av något jag saknade. Guds kärlek. Det tomrummet som jag under 10 år försökt fylla med alkohol, sex och annan skit fylldes med det enda verkligt värdefulla i denna värld. Guds kärlek, din kärlek Gud. Tack. Jag är så evigt tacksam för att jag fått se och lära känna Gud och vad han kan göra på riktigt. Bara man vågar tro. Och se.
Två och ett halft år efter jag träffade Jesus sitter jag här. Med ett företag som gör kristna smycken, www.dorotheas.se. En kyrka jag älskar att gå till, Connect Church. Är lovsångsledare i det Hillsong inspirerade Party-lovsångsteamet. Ledare för en lifegroup (bönegrupp) med underbara, coola och smarta tonåringar där jag får vara en förebild och komma med livserfarenhet från livet utanför kyrkans väggar, och nu mera även med erfarenhet med Gud som min Fader och Herre.
Underbart. Tacksam.
Men
Det är inte alltid så lätt. Verkligen inte, jag har det senaste halvåret inte sett Gud lika tydligt genom STORA under på samma sätt som jag gjorde förr, eller är det bara jag som blivit van?
Van vid att ha Guds kärlek i mitt hjärta varje dag. Van vid att så fort jag vänder mig till Honom i tuffa tider ger Han mig frid.
Van vid att alltid hinna till bussen för att jag ber varje gång jag springer till den, istället för att inte göra det.
Van vid att höra predikningar som talar rätt in i mitt hjärta, predikningar som ofta handlar om precis det jag sitter och funderar på.
Van vid att se Guds konstverk vid solnedgångar, stillheten i skogen, och genom ord i Bibeln.
Van vid att få små och stora bönesvar och att vid väl utvalda tillfällen få känna Guds närvaro.
Jag heter Emelie Dorothea Hagby, 26 år och smyckedesigner på heltid. Min inspiration kommer ifrån Jesus och denna månaden får ni följa mig och honom i vardagen. Tror vi kör på sanningen. Alltså både upp och ner, för så ser min vardag ut. Idag är det upp, och nu ska jag jobba vidare med tråkigt administrativt ;)
Hoppas du har en fin dag!
Varma hälsningar Emelie Dorothea Hagby
Ps. Här kan ni läsa en artikel om mig för ett år sedan som Daniel skrev, http://ikon1931.se/artiklar/emelie-gor-guds-blingbling
Läs vidare
1 kommentarer
Publicerad 30 april 2013 kl 23:47 av Joel Johansson
Tjugo minuter innan Valborg är slut. Tjugo minuter innan första maj. Tjugo minuter innan det är 21 dagar kvar tills min uppsats ska vara klar.
Valborg har alltid känts väldigt överskattat enligt mig. Ytterligare en anledning att festa i syfte att fira något, det är i och för sig inte fel på att festa men det behöver ju inte finnas ett ytligt ”syfte”.
I alla fall, imorgon är det som sagt första maj och med andra ord så är min bloggtid här på Ikon över. Det har varit väldigt roligt och även om jag inte bloggat så mycket kanske så känner jag att jag har förstått lite om mig själv genom att berätta hur jag känner på bloggen. Tack till er som har läst och hoppas att ni vill fortsätta följa mig på social mediazzzz (twitter: lillajoel , instagram: joelandthejohnsons).
Jag lämnar er här nu med den bästa låten jag vet. PUSS
Läs vidare
inga kommentarer
Publicerad 29 april 2013 kl 22:02 av Joel Johansson
Jag börjar med att säga som det är: Jag kallar mig själv Feminist och jag är kristen och jag är Socialdemokrat.
Jag har läst tidigare om att vissa tycker det är problematiskt att blanda feminism och kristendom för att kristendomen är ganska manscentrerat och de patriarkala strukturerna är ganska tydliga.
Jag tycker också att det är lite svårt ibland. Men eftersom man är säker i både sin tro och sin feminism så lyckas de båda ändå att blanda sig bra.
Jag känner att oavsett vilket kön man har så ska man ha samma förutsättningar i livet och jag kan erkänna att män i samhället har större privilegier än kvinnor och det beror ju helt på patriarkatet. Jag tycker definitivt inte att man ska nedvärderas eller diskrimineras på grund av sitt kön. Jag tror på jämställdhet. Ett jämställt samhälle är samhället där varje människa ses som den unika skapelse hen är i Guds ögon.
Motståndare och normer finns ju överallt. De normer som finns behöver ändras och det är då man ska tala och höja sin röst för att kunna skapa en förändring.
Jag tror också definitivt att Jesus var en feminist. Han räddade kvinnor från att stenas, han berättade och tolkade skrifterna för kvinnor. Det finns många exempel där Jesus upphöjde kvinnorna från förtrycket de levde i för att göra de mer jämställda med männen.
För att citera Sånger om kvinnor: ”Vi måste höja våra röster för att höras”
Det är dags nu. Vi kan förändra samhället. En dag i taget.
Läs vidare
inga kommentarer
Publicerad 28 april 2013 kl 23:08 av Joel Johansson
Jag känner mig oerhört avstängd idag. Det enda som har ändrat min sinnesstämning någorlunda är att jag var ute och sprnag i solen. Nu kan jag knappt röra mig på grund av oerhörd träningsvärk i låren.
Imorgon så är det min näst sista dag som aprilbloggare, så jag ska slå på stort. Imorgon kommer inlägget om feminism, varför jag vill kalla mig feminist och vad jag tror om jämställdheten.
Tills vidare så lämnar jag er med en fantastisk låt för att runda av kvällen.
Läs vidare
inga kommentarer
Publicerad 28 april 2013 kl 1:43 av Joel Johansson
Klockan är sent. Du har en utekväll och när man minst anar det slår tröttheten till på dansgolvet och då är det det enda du kan tänka på. Du springer förbi alla som säger hej och pratar med dig för att få ut din jacka från garderoben. När du går längs gatan hem ser du människor som går förbi. Stänger av. Fokuserar på slutmålet, kom hem. Du sätter dig vid datorn. Hittar den mest dramatiska låt du kan hitta och bara andas ut. Nu är jag trygg. Vem dömer mig när jag är hemma, vem kan se att man mår dåligt över något man sagt eller något man borde gjort.
När man har som mest roligt, slår tankarna till. Vad håller jag på med? Var är alla mina kompisar? Varför pratar ingen med mig? Var är tjejen du har spanat in? Vad håller ditt ex på med egentligen?
Varför står jag här helt ensam utan någon bredvid mig?
Ångest. Panik. Rädsla
Jag vet inte hur man ska lösa en situation där den enda lösningen man kan komma på är att bara lämna en plats så fort som möjligt och så diskret som möjligt. Att känna sig som mest ensam när det är massa människor omkring en. Jag brukade alltid säga att ensamhet var det bästa som fanns, men jag har nog börjat tvivla. Jag klarar inte av att vara ensam. Jag mår bara sämre då.
Och vi har fått lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domensdag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. – 1 Johannesbrevet 4:16-18
Läs vidare
inga kommentarer
