Ikon1931

Allt detta är politiskt!

Publicerad 12 juni 2010 kl 1:23

Jag kan bli så där vansinnigt inne i politiska debatter. Hela denna kväll (oh yes it’s Friday!) har jag suttit på Youtube och tittat på avsnitt efter avsnitt av programmet ”Korseld”. Korseld är fantastiskt. Det går ut på att två kvinnor med helt olika åsikter tillsammans intervjuar olika personer i politiska positioner. Samtalen blir ofta raka och ovanligt nyanserade. För en gångs skull verkar det som att det finns tid.

I höst är det val och för mig är det viktigt att rösta. Jag ser det som min skyldighet att hålla mig underättad och engagerad. Samtidigt tror jag att vi som är kristna ibland måste stanna upp mitt i val-yran och fundera kring hur vi ser på den politiska makten och hur vi tror att man uppnår förändring i samhället. För i den här världen är makt någonting som utövas uppifrån. Förändringar utformas av, och annonseras genom, personer på höga poster och sipprar sedan ner genom leden till oss andra.

Sverige har under lång tid präglats av en tydlig uppdelning mellan sekulärt och religiöst. Religionen har i mångt och mycket hamnar i en egen, privat sfär – frånskilt politik, kultur och vetenskap. För mig är det så långt ifrån tanken med kyrkan man kan komma. Kyrkan har ett kall att vara en kropp som förändrar sin omgivning.

Jag skulle säga att kyrkan i sin rena natur är politisk. Genom att vi kan vara kyrka, genom att dela det vi äger mellan varandra och stödja varandra ekonomiskt kan vi visa på ett nytt sätt att tänka kring pengar och ägodelar. Genom att bjuda människor till våra hem kan vi avvisa individualismen. Genom att tjäna människor också utanför vår egen gemenskap kan vi visa på en kärlek som sträcker sig längre. Genom att tillsammans dela nattvarden kan skillnader överbryggas, förlåtelse kan ges ut och tas emot. Jämlikhet och jämställdhet kan nå sin klimax. Allt detta är politiskt.

Jag ser kyrkan som politisk, om än inte partipolitisk. Det finns för mycket i kyrkans politik som inte går inom ramarna för hur partierna utövar makt och tror på förändring. Kyrkan bär en lyssnande politik där man inte försöker genomskåda de man samtalar med utan försöker förstå. Kyrkan bär en tjänande politik som kommer underifrån. Man försöker inte skapa förändring genom en ensam stark röst utan genom många villiga händer som handlar lokalt och långsiktigt. Kyrkan bär en politik som inte framförallt bör rätta sig efter majoriteten utan som lyfter upp de minsta. Kyrkan bär också en bedjande politik där Gud förmedlar kraften, visheten, enheten och nöden.

Jag tror absolut att man kan använda våra politiska system som ett sätt att förmedla både motstånd och längtan. Jag kan se det som ett verktyg. Men frågan är vad vi sätter vårt hopp till, och vart vi har vårt yttersta engagemang: i partipolitiken eller i kyrkan.