Inspiration
Publicerad 22 januari 2012 kl 20:34
Klockan 21.00 hörde vi ett sorl av röster från byggnaden där Kenyanerna bor. Min första tanke var fotboll, det måste vara någon fotbollsmatch på tv. Efter ytterligare någon minut inser vi att sorlet kommer från skolans kyrklokal, vårt chapel som lokalen kallas. Det är bön, på Kenyanskt vis.
Dagen efter får vi veta av två trötta norrmän som bor precis i jämte kyrklokalen att bönen fortsatt fram till klockan två på natten. För en rastlös svensk som jag är detta med bönemöten i maratonformat något nytt. Här på vårt college hör det till vardagen.
Jag kan inte hjälpa att jag blir imponerad. Trots att mycket känns nytt och ”osvenskt” fylls jag av en nyfikenhet. Min nyfikenhet har öppnat för samtal.
Steve som bad i tio år för sin blivande fru innan de hade träffats.
David som var ensam i en vecka för bön och fasta.
Människor som förlorat sina närmsta och med ett leende talar om himlen.
”Bönesessions” som varar långt längre än pastor Ragnars predikningar i Missionskyrkan.
Så det är så här man gör. Jag är ju så nöjd efter mina fem svenska minuter innan lampan släcks på kvällen. Nej, jag känner mig inte dålig. Jag känner mig inspirerad.
Hoppas det smittar.
David Gunnarsson
-
Linnea Akesson