Ikon1931

Hur ofta viskskriker jag ”bajskorv” till Gud egentligen?

Publicerad 30 oktober 2012 kl 1:49

Jag är övertygad om Guds existens, den har jag ytterst svårt för att förneka. Men jag kan som nämnt förut bli frustrerad på hur man ska få ihop honom med livet ibland. Och mitt i alla mina funderingar om denna Gud och hur man bör leva, att allt lätt blir prestation och jobbigt istället för en kärleksfull relation, så kom bara en fråga upp i mitt huvud nu i förra veckan. Gud är ju vår far, säger man. Men vad är egentligen en pappas högsta önskan om sitt barn? Vad vill en pappa då?

Om jag vore pappa skulle jag vilja krama mitt barn varje dag. Se det utvecklas i sina talanger, må bra och trivas med livet, kanske faktiskt göra någonting gott också om man får vara lite krävande när barnet växer upp. Men det är egentligen irrelevant i jämförelse med att få vara nära det. Ha en relation till det, stötta det och hjälpa det på banan även när det har skitit sig. Att få sin kärlek besvarad, så som bara barn kan besvara den. En illa målad teckning är nog, en frivillig kram fantastisk.

Jag menar, jag är ju inte alls förälder men jag får nästan ögonen tårade när min fyra år gamla systerdotter kryper nära, viskar i mitt öra vår egen lilla hemlighet… Som är att säga BAJSKORV finurligt till varandra, så högt det bara går i örat men helst inte så hennes mor hör. Sen fnissar vi och säger prutt, kiss och fjärt också. Om det är nog kärleksförklaring för mig som bara är moster, hur svårt kan det då vara att besvara en faderskärlek? Hur ofta viskskriker jag bajskorv till Gud egentligen?

Därför blev jag också så extra berörd när jag ur en liten korg i kyrkan i söndags fiskade upp just denna lilla lapp. Screw prestation och krav. Screw att jag känner mig lite vilsen just nu. Min Himmelske Pappa älskar mig ändå. Det är jag så tacksam för och ikväll är det jag som viskar bajskorv så finurligt jag bara kan i hans öra.

Klara Edvardsson

Jag heter Klara, jag är tjugiotvå år gammal och har just flyttat till Malmö. Jag pluggar radioproduktion, undrar vad sjutton det ska bli av mig och är frustrerad över lite allt möjligt för tillfället. Drömmer om att se allt men kommer ingen vart. Har en frys full av glass, hallon och hembakta bullar, en kyl av mejeriprodukter och pesto. Borde jogga mer men stannar hellre och ser på havet i solnedgången. Det här är min blogg i höst. Välkommen.