Är inte detta något slags rekord?
Publicerad 13 juli 2010 kl 12:20
En vecka innehåller sju dagar. Vet ni, att på sju dagar kan man hinna med väääldigt mycket. Om man bara vill. Det fortsätter eka i mitt huvud….om man bara vill!…bara vill! Något jag tycker är fascinerande är just viljan. Har du bestämt dig för något, ställt dig in på det, för att du vill, ja, då är du nästintill ´unstoppable´
Jag bestämde mig för att jag klarar av att åka på 4 konferenser på 7 dagar. Jag är nu en liten bit närmare den känslan Gud hade när han skapade världen på 6 dagar. Eller, det var en kass liknelse, men det får gå ändå.
7 dagar
258mil
Sverige i fyra olika väderstreck.
Lappis i norr, Almedalen i öst, Gullbrannafestivalen i syd, Hönökonferensen i väst.
Ekot fortsätter i mitt huvud… ”Om man bara vill”. Innan någon tror att jag ligger på sjukhus måste jag ju tillägga att jag faktiskt klarade det. Allt jag pådragit mig är en förkylning och i den brutala värmen som råder så gör det inte så mycket!
Vi har farit land och rike runt med vår snygga Jesus For President-bil. Träffat så mycket härligt folk, så många intressanta möten, hållit i seminarier, varit uppe på tok för sent, åkt vidare på tok för tidigt. Vi har berättat och informerat om kampanjen Jesus For President så mycket att du kan väcka mig i sömnen och jag kan dra precis allt för dig med en gång Jag ställer mig själv frågan, är inte detta nått slags rekord? Enligt mig är det så i alla fall. Blir väl svårt för någon att motbevisa mig!
Många tankar har jag tänkt den här veckan som varit. Men den tanken jag gillar bäst är att så många kristna ungdomsförbund står bakom den här kampanjen. Varför? Jo, för att det handlar om Jesus. Om VEM han är, och om VAD han har att säga till var och en av oss. Vi har alltså 7 ungdomsförbund och 2 skolorganisationer som ställer sig bakom Jesus For President. Det är häftigt. Det gör denna ungdomskampanj till den största och bredaste ekumeniska satsningen som hänt i Sverige sen, ja, mannaminne. Detta är också något slags rekord, tänker jag.
En annan sak som slår mig är en intressant text jag läste i en bok. I ett stycke i boken tar författaren upp en situation kring en ekumenisk träff som skulle ske i en stad. Situationen innebar att pingstvännerna inte ville vara med i detta ekumeniska råd om ortodoxa kyrkan skulle vara med. Det slutar dock med att representanten från Pingstkyrkan går till denna träffen där den ortodoxa prästen gör följande. Han tar ett vitt pappersark. Ritar en stor ring på papperet. Han skriver ´Jesus´ i mitten. Sedan säger han att alla kyrkor finns i denna ringen, utspridda här och var. Det finns bara en möjlighet att närma sig varandra. Genom att närma sig Jesus som är i centrum, mitt i ringen. Det är så sant. Vi behöver närma oss själva kärnan, Jesus. Det är i vår tro på honom som Guds son, och honom som uppstånden vi alla är enade, om vi så är pingstvänner som ortodoxa. Det måste vara något slags rekord, konstaterar jag och stämplar ut för dagen.
