This is it.
Det börjar bli dags att knyta ihop säcken, stänga fabriken, försluta paketet, sjunga på refrängen och den grejen…
Har inte den här sommaren gått så-himla-fort? Det tycker jag.
När jag tackade ja till att vara sommarbloggare här så kändes det som att jag skulle ha en evighet på mig att skriva och jag hade ett tydligt mål med vad jag ville skriva om och framföra, jag hade massa uppslag och idéer men… alltid det där stora MENet, det blev såklart inte som jag tänkt mig. Det är svårare än man tror det där med att skriva på beställning.
Jag tänkte att ni mer skulle få lära känna mig, en ”helt vanlig tjej” som kom från en okristen familj men som i övre tonåren öppnade dörren som det så länge bankats på. En tjej med starka åsikter och många tankar och funderingar.
Den tjejen har inte kommit fram här så mycket som jag velat, istället har ni fått möta en annan tjej som bor i mig, en virrig, spontan, lite flaxig brud som alltid är på väg, som alltid vill så mycket men som inte alltid presterar det hon vill.
Men vet ni vad, den tjejen är också jag. Henne behöver jag vara lika stolt över som hon som kan prestera under press, hon som är så genomtänkt och klok, hon som är självsäker och duktig. För dom är lika mycket en del av vem jag är. Sen finns det ungefär fem andra tjejer (jag vet att jag låter schizo nu, men kalla det ”sidor” eller ”delar” om det låter psykat med olika ”tjejer”), som också bor i mig, som alla är olika – dom måste jag också acceptera, leva med och älska – för tillsammans är vi KIM. Om jag förnekade någon av dom så vore vi inte JAG.
Samma sak är det med Gud, han vet att vi alla är olika delar, att vi fungerar olika och kan olika saker, att vi vill olika saker och fungerar på olika sätt – men vet ni vad, vi måste alla finnas där för att vi ska bli VI. Och Gud är vi. Vi är skapade till Hans avbild – han är luften i våra lungor. Tillsammans är vi i Honom och det är just då som det blir så himla bra!
Så mina sista ord till er på den här bloggen, förutom Stort tack för den här tiden, tack till alla er som läst och kommenterat, tack till IKON som gav mig den här möjligheten och tack till alla som stöttat och uppmuntrat på olika sätt – är, var stolt över den du är, hur du än är. Våga vara den du vill vara, den du känner i ditt hjärta att du är! För just du behövs i den här världen. Just din fina personlighet, ditt goda humör, din sångröst, din snabbhet, ditt sätt att skriva, ditt sätt att vara en bra kompis, ditt sätt att hjälpa polaren med matteläxan, din förmåga att lösa konflikter… din.. din… din… – vad det än må vara som är du! – behövs!
Jag kommer fortsätta blogga på min ”privata” blogg – www.kimmy.blogg.se om ni vill fortsätta följa mig.
Och glöm aldrig bort att vem du än är, var du än är – så är Gud aldrig längre bort än en bön och JAG är aldrig längre bort än ett mail Haha… ha en riktigt skön höst!
Sommaren är officiellt slut om ett par dagar och vi går in i höst, vilket känns helt okej för mig. Dessutom kan man aldrig vara så säker på att sommaren inte kommer tillbaka för korta besök, fast det officiellt är höst. Det känns skönt.
Men höstens intrång gör också att det börjar närma sig slutet för mig som sommarbloggare här. Det känns ju tråkigt eftersom vi börjat få kontakt med varandra nu. Ni som lämnar fina kommentarer och jag som börjat skriva lite vettigare saker (eller? haha!), det skulle så klart vara roligt att fortsätta och utvecklas tillsammans med er, men ni vet ju vad det står i skriften; Var sak har sin tid. Och nu är den här tiden slut. Jag vill skriva något bra så här på sluttampen av mitt bloggande här men har alldeles för fullt upp med att titta på den fantastiska filmen ”Släpp fångarne loss – det är vår!”, så det får bli imorgon.
Kram och god natt så länge. Dröm fina drömmar!
Kanske om vita hästar…
Tänkte spinna vidare på ämnet ”Låt dina ord göra skillnad!”
När jag var liten och gick på dagis så hade vi ett traditionsenligt luciafirande. Det var mitt första där jag var stor nog att fatta vad som hände och vad allt gick ut på. Jag var väl 3-4 år.
Mamma hade köpt nytt lusselinne och ny luciakrona till mig. Den gröna kronan hade hon virat rött sidenband och glitter kring och jag som var en skata redan då (älskar allt som glittrar) tyckte såklart, med ett barns orförstörda sinne, att jag var finast på jorden.
När Luciadagen kom och vi skulle gå tåg inför alla föräldrar och fröknar så minns jag tydligt hur vi förväntansfulla stod omklädda i kapprummet och fingrade på våra sidenband, vårt glitter och våra tomtedräkter. Min favoritfröken florerade bland oss för att kolla så att allt var på plats och i ordning när jag greppar tag i henne och säger ”Jag tycker jag är finast, för min krona har glitter!”.
Då svarar hon, utan att tveka; Nej Rebecca är finast. Hennes krona har lingonris.
Sedan gick hon vidare.
Glansen i mina ögon, glädjen i mitt hjärta, pirret och förväntan och spänningen i kroppen var borta.
Jag hade lika gärna kunnat ha en gummistövel på huvudet (som Sune), för allt det där glimrande fina och stjärnglansiga jag kände innan var nu nersmutsat och förstört på grund av hennes hårda ord.
Det hade varit så lätt för henne att säga något i stil med ”Alla är lika fina” eller ”Alla är fina på sitt sätt” eller något liknande som inte hade ställt oss emot varandra.
Att en fyraåring inte förstår bättre än att tycka att den själv är finast och säga det, det kan man kanske förstå. Men att en vuxen och utbildad pedagog inte kan bättre än att säga så till ett barn – det gör ont i mig idag på ett annat sätt än det gjorde ont i mig då.
Hennes ord och hennes åsikt var ju så viktig för mig. Den hon var och det hon symboliserade var ju så viktigt. Någon som är större, någon om vet bättre, någon som vet hur det faktiskt är (för det gör ju alltid vuxna, eller hur?!).
Hon sa ordagrant att någon annan var finare än jag, när jag faktiskt tyckte och upplevde att jag var mitt finaste, mitt bästa.
Kan ni förstå den känslan?
Nu vill inte jag måla ut min kära dagisfröken som Djävulen själv på något sätt. Men jag vill påvisa hur viktiga våra ord faktiskt är. Såklart sa hon inte detta för att såra mig, för att hon inte tyckte om mig eller för att hon ville ge mig men för livet – men så blev det.
Än idag kan jag aldrig känna att jag duger riktigt, än idag kan jag inte känna mig fin när jag är mitt finaste, alltid är jag rädd att någon är finare, alltid undrar jag om det finns någon som tycker jag är finast, alltid ser jag mig om efter en ”Rebecca”. Och självklart hittar jag alltid någon. Aldrig har jag kunnat förlika mig med att jag skulle vara lika fin som någon annan, för det finns inte. Rebecca var inte lika fin som jag, hon var finare.
Löjligt, kanske en del tycker nu, löjligt att hänga upp sig på något som hände för 20 år sedan och självklart, är det inte endast den är händelsen som fått mig att känna så som jag känner. Men det är grogrunden. Det är mitt första möte (som jag uppfattat och minns) med en värld där alla inte är lika bra och lika fina, där man ständigt ställs emot varandra.
Idag jobbar jag på förskola (dagis) och jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag får en enda unge att känna att den inte är lika bra som alla andra. Om jag får ett enda barn att tappa dom där glitterögonen, det där stolta lyckliga pirret.
För vi är så viktiga för varandra vi människor. Och det vi säger det sätter sina spår, kanske djupare än du tror…
(Stjäl idag från min andra blogg där jag i förrgår skrev detta…)
Inspireras av Alex Bengtssons krönika på nyheter24 idag och tänker på att just dessa veckor är det undefär 50 000 elever som tvingas gå tillbaka till en skola där dom mobbas. Det är cirka 1650 stycken hela skolklasser (sammantaget) som får utså slag, sparkar, utfrysning, knuffar i korridorerna, glåpord, gömda saker, förstörda grejer, utpressning, hot och psykisk misshandel.
Mer än en tredjedel av alla ungdomar i åldern 14-17 känner oro i samband med skolstarten och nu är det alltså dags igen.
Efter tio veckors lov från inte bara läxor, tidiga mornar, vattnig potatis och pisskalla raster, utan även från plågoandar, översittare och mobbare. Nu är det dags att släpa sig den långa vägen till skolan, dag ut och dag in ända till nästa lov och ledighet.
Var femte elev eller mer, skulle inte berätta vad som händer varje dag i skolan för någon. Dom skulle inte komma hem och gråta, dom skulle inte skolvägra, dom skulle inte berätta för lärare, kurator, skolsyster eller rektor. Bland annat för att skammen är för stor. Man skäms för att vara annorlunda, för att inte räcka till, för att inte vara bra nog. Till slut lär man sig leva med det, man kanske till och med ger mobbarna rätt. Man förlikar sig med att livet måste vara så här.
Det gör ont i mig att tänka på det.
Men inte bara i skolor förekommer mobbning. Även om man kan tro att det är ”barn som inte vet bättre” (som om det vore en ursäkt?!) som sysslar med sånt där. Barn som själva blir illa behandlade, som inte kan hantera det på annat sätt än att trycka ner andra. Tyvärr är det ju inte så. Mobbning förekommer även bland vuxna, på arbetsplatser, och det är vanligare än du tror. Cirka 360 000 anställda (motsvarande 9% av arbetskraften) anser sig utsatta för mobbning på sitt arbete. Varje år blir 10 000 – 30 000 människor långtidssjukskrivna på grund av mobbning och upp till 300 personer avslutar varje år sina liv i förtid med just mobbning i bagaget.
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva för att få er att tänka till, för att få er att se er omkring och verkligen titta på hur det är i er omgivning. Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att få er att gripa in när ni ser något som inte går rätt till, vilka argument jag ska ge er för att våga säga ifrån eller stötta någon som blir kränkande särbehandlad. Jag vet inte hur jag ska få er att göra skillnad.
Så därför kommer jag visa en film som varenda gång jag ser den, ger mig tårar i ögonen och ett fånigt leende.
Och det där med att ingen kan göra allt – men alla kan göra något… det är visst inte så dumt.
Jag var på ett litet 30-års firande här om dagen och hamnade i ett samtal som bland annat handlade om Gud och om tro. Tjejen jag pratade med undrade hur vida jag trodde att man kom till himlen ifall man blev frälst först på dödsbädden.
Jag sa att jag absolut trodde att det var så att man kom till himlen då. Hon hade nämligen en annan vän som också var troende som hade sagt att det var helt omöjligt. Att antingen lever man hela sitt liv som troende och kommer till himlen eller så gör man det inte och är förlorad för alltid.
Vilken fruktansvärd idé!
Varför skulle det vara så? Och i så fall, när går gränsen? Är det när man föds? När man kan prata? När man kan fatta beslut? Och när exakt kan man det? Osv osv osv…
Jag förstår inte resonemanget alls. Halva grejen är väl själva VALET – att välja Gud?!
Jag är inte född i en kristen familj, inte alls. Ingen i min släkt tror på något, förutom vissa som kanske tror på ”ödet” eller ”nånting” som ”alla andra” verkar göra. Men ingen tror på någon Gud.
Och flera gånger i mitt liv har jag varit frustrerad över detta. Jag har inte haft någon att fråga om saker eller någon att vända mig till när tron knakat. Ingen har lärt mig bibelberättelser eller olika böner (Jo, mamma lärde mig faktiskt Gud som haver barnen kär, när jag var liten!), ingen har förklarat alla tokigheter som står i Bibeln eller över huvud taget läst vad som står i den för/med mig. Ingen har satt mig i kyrkokör så jag fått lära mig massa lovsånger och att spela piano osv osv osv. Ni förstår, det finns mycket att sakna.
Men samtidigt är jag så sinnessjukt tacksam för att jag inte är född i en troende familj. För jag har fått upptäcka allting själv. Jag har på ett annat sätt än många som är födda i troende familjer, fått fundera själv på vad jag tycker om olika saker, vad som är viktigt för mig och varför och ta ställning till det. Jag har utan hinder eller dåligt samvete fått prova på massa olika saker som varit både bra och dåligt för mig och viktigast av allt – jag har fått välja eller välja bort.
Jag säger inte att dom som är födda i troende familjer inte har några val, det är klart att man har lika många val och vägskäl som alla andra. Men i min vänskapskrets och bland alla människor jag känner så är det fler från icke troende familjer som till exempel testat alkohol än dom som är från troende familjer. Nu kan man ju tycka att det inte är något att förespråka just att testa alkohol – men det är själva grejen med att man ändå provat och bestämt helt själv.
Det finns en mängd andra saker där samma princip gäller.
Sen är det såklart inte så enkelt att kristna får inte göra nåt och okristna får göra allt. Självklart inte. Men jag tror nog ni är smarta nog att förstå hur jag menar här.
Man talar ofta om att i tonåren så fattar man ett eget beslut, då slutar man leva på föräldrarnas tro och börjar hitta sin egen. Det är just det valet jag menar. Man hittar sin egen väg.
Jag tror att just jag har haft lättare för att hitta den vägen själv, utan troende familj. För hade jag haft en troende familj hade jag säkert också blivit troende. Inte att det är något fel, men jag vill bli det för att jag vill och för att jag tror. Inte för någon annan faktiskt. Men det är säkert olika.
Det där valet, det är så viktigt. För gör man det själv med en egen övertygelse – då är det så mycket lättare att leva efter också.
Det är lättare att inte dricka alkohol för att man faktiskt inte vill det. För att man faktiskt tagit ett beslut om det, istället för att ”Mina päron vill inte att jag dricker”. Eller hur?!
Det är mycket lättare att tro på en Gud man själv sökt efter och funnit istället för ”Nä men morsan & farsan brukar gå till kyrkan på söndagar, dom snackar om Gud ibland men jag vet inte – jag tror mest för att göra dom glada” typ.
Nu börjar skolorna igen efter sommaren och jag tror det är så otroligt många som varit på sommarläger och annat och gjort det där valet. Så himla många som varit på semester och träffat människor som fått dom att tänka till. Så många som bett den där enda avgörande bönen, ni vet ”Gud, här är jag – du får EN chans!”… och där det funkat!!!
Jag blir lite pirrig i skinnet när jag tänker på det. Den där tiden alltså… första tiden med Gud. MJAAAU!
Jag hade den när jag var precis fyllda 18 och den var fantastisk och jag är fortfarande, fem år efter mitt val, fem år efter mitt beslut – så otroligt nöjd!
Min övertygelse om att hitta Gud själv, bestämma sig och komma till himlen och allt det där, är som mitt svar till tjejen jag pratade med på 30-års festen: Det är aldrig för sent. Eller för tidigt. Du kan alltid komma. Du kan alltid bestämma dig. Ibland kanske du måste bestämma dig flera gånger. En gång i kyrkan/på lägret/bland vänner och en gång ensam hemma för dig själv och i ditt hjärta och i din hjärna.
Men en sak ska du veta, Gud tröttnar aldrig på att vänta på dig. Så oavsett om du bestämmer dig nu eller imorgon så kommer han välkomna dig med öppna armar och inte sura över att du inte kom igår utan glädjas över att du kom över huvud taget – för du är älskad och du är väntad. Oavsett vem du är. Alltid.
Haha… ha en riktigt skön höst!
