Publicerad 24 februari 2013 kl 23:57 av Johan Borg
Idag tänkte jag fortsätta sparka på min egen stolthet.
Det är banne mig på tiden.
I förra inlägget skrev jag om ett återkommande möte jag har varje vecka. När jag stod och borstade tänderna efter det lekte jag med tanken att sluta vara så himla hemlighetsfull och berätta vad det är för möte.
Jag går i terapi.
Så där ja. Nu ska vi låta det sjunka in en stund, både för dig och för mig. Jag har aldrig skrivit de orden. Jag har inte berättat det för mer än en handfull personer – inte ens mina föräldrar vet om det. Förrän nu. Hej mamma och pappa!
För ett år sedan tyckte jag det var dags att ta tag i mitt liv. Jag sökte mig till S:t Lukas; en icke-vinstdriven organisation med kliniker över hela landet; psykoterapi på kristen grund. Jag fick komma på ett första inledande samtal där jag fick berätta vad jag ville prata om. Efter det blev jag tilldelad en terapeut som jag nu träffat regelbundet i snart ett år.
S:t Lukas har en schysst deal där man kan få ett kraftigt reducerat pris om det är okej att prata med en terapeut under utbildning. Många som går S:t Lukas utbildning är dock människor som redan har lång erfarenhet av själavårdande samtal. Min terapeut t.ex. är pastor sedan 30 år tillbaka och går S:t Lukas utbildning för att mer eller mindre få det på papper att han är bra på terapeutiska samtal.
Anledningen till att jag sökte dit var främst för min tankspriddhet och oförmåga att få saker gjorda. Samtalsterapin har hjälpt mycket; framförallt i förståelsen för varför det är som det är. Det är tryggt och intressant att få prata med någon som förstår hur hjärnan fungerar. Vi har bland annat pratat om min uppväxt och där hittat ledtrådar till mina beteenden. Den förståelsen gör det lättare att bättra mig.
Foto: Johan Borg
Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig eller för att få berätta hur jobbigt jag har det. Jag vill bara säga att jag inte är perfekt. Alla har problem. Alla har vi saker vi behöver jobba med. Jag har bara erkänt för mig själv att jag inte kan lösa alla problem på egen hand. Jag behöver hjälp med vissa saker. Visst, nära och kära kan hjälpa till, men att få prata med någon som kan förstå hur allt hänger ihop är ovärderligt.
Tyvärr känns det som att attityden mot att gå i terapi är rätt kass. Man är rädd för att klassas som psykfall. Men hör och häpna – psykfall är vi allihopa!
Det är inte konstigt eller skamset att gå i terapi. Om jag bryter benet åker jag till sjukhuset. Det är väl ingen som får för sig att man kan fixa det på egen hand, eller drar sig för att åka till akuten för att man inte vill ses som en sjukling? Lika självklart borde det vara att gå i terapi för problem man inte kan lösa själv.
Jag tror det finns många som skulle må bättre av att göra det. Kanske funderar du på det. Kanske känner du dig maktlös inför en vän som skulle behöva hjälp. Läs gärna mer om S:t Lukas här.
— — —
Dagens låt album: Jon Hopkins – Insides
Det här är ett av de häftigaste albumen jag vet. Albumet inleds med ett otroligt vackert stråkstycke och övergår sedan i mer elektroniska tongångar. Kanske känner du igen spår 6; Light Through The Veins. Det är fullängdsversionen av inledningen till Coldplays låt Life in Technicolor. Det Jon Hopkins gör så bra är att blanda akustiska och elektroniska ljudbilder. Insides är inte ett album man vill stressa igenom, och för bästa upplevelse behöver du hörlurar med bra basåtergivning.
Vad tänker du när någon säger att hen är tankspridd? Själv tycker jag det låter som en dålig ursäkt. Det kan det vara såklart, men jag vet också att det kan vara ett faktiskt problem.
Ordet ‘tankspridd’ är egentligen rätt dålig beskrivning på vad det faktiskt är. Det handlar inte om att man tänker på så många spridda saker att man på nåt sätt tappar bort sig i alla tankar. Tankspriddhet är snarare förmågan att fokusera på något så till den grad att man glömmer väsentliga saker runt omkring.
Japp, det är på riktigt. Man kan bli medlem i ett riksförbund för tankspridda. På deras hemsida kan du läsa om personer som av misstag bärgar bort någon annans bil, folk som försöker betala för sin tankning utan att ha tankat eller andra som med musik i öronen dammsuger ett helt rum utan att sätta på dammsugaren.
Det är hysteriskt roliga berättelser, men att en sådan här förening existerar visar på att det faktiskt är ett problem för många; åtminstone för mig. De Tankspriddas Riksförbund har dock valt att lyfta hur fördelaktigt det är att vara tankspridd; att kunna koncentrera sig intensivt på saker och ting. Själv tycker jag att nackdelarna väger över fördelarna.
Jag cyklade till kyrkan ikväll för att repa inför söndagens gudstjänst. Jag åkte först hem till mina föräldrar för att låna ett par sångböcker; en 30-minuters tur. När jag skulle cykla vidare till kyrkan inser jag att jag cyklat hela vägen utan hjälm som jag annars alltid använder. Bra jobbat, Johan.
Men historien slutar inte där. Efter övningen ska jag ta samma buss hem som två andra i bandet. Jag stressar runt för att hinna med bussen som går om bara fyra minuter. Och så kommer jag på — just det, jag cyklade ju hit! Jag ska ju ta cykeln hem.
I efterhand kan man skratta åt sådana här historier, men jag lider verkligen av min tankspriddhet. Exempelvis har jag ett stående möte varje måndag; samma tid, samma plats. Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag missat det mötet; särskilt i början innan jag satte ett återkommande alarm på mobilen. Måndag efter måndag.
Foto: Johan Borg
Jag kan inte med ord beskriva den skam man känner efter att ha missat ett möte för tredje veckan i rad. När man får det där telefonsamtalet och man ser vem som ringer… Då vill jag bara sjunka genom jorden. För några sekunder försvinner livslusten totalt. Och när man vet att det är ”så typiskt mig”.
Saker som inte finns inskrivna i min kalender eller i min att-göra-lista på mobilen, med påminnelse, existerar sällan i mitt medvetande. Det är verkligen svårt. Min tankspriddhet drabbar mig, mitt arbete och mina nära och kära.
Att ursäkta sig med ”jag glömde” är verkligen världens sämsta ursäkt. Det är också därför det är så frustrerande när just det är hela sanningen. Det har hänt att jag hittat på andra förklaringar som låtit bättre. Antar att det bottnar i att jag inte velat erkänna för mig själv och andra att jag är svag.
Jag hoppas att jag inte är ensam om att vara lite för stolt ibland. Jag hoppas också om större förståelse för tankspriddhet. Det skrattas och suckas över det, men det är ett verkligt problem som är svårt att avhjälpa.
Känner du igen dig? Kommentera gärna här så jag slipper känna mig så ensam.
— — —
Dagens låt: Klabbes Bank – Je Suis La Mer
Jag såg Klabbes Bank första gången i något program på SVT och föll pladask. De har verkligen en egen stil! Det finns alldeles för mycket smör-och-bröd-jazz där ute. Klabbes Bank kommer med något nytt, något eget — och jag älskar det.
Jag älskar hemligheter. Särskilt att planera överraskningar, men så himla svårt det är att hålla munnen stängd.
I lördags överraskade jag min flickvän med en resa till Stockholm. Det gick rätt bra att undanhålla det för henne, även om jag var tvungen att säga att hon inte fick bokat upp sig den här helgen. Det var min alla hjärtans dag-present till henne. Jag vet, jag vet, man behöver inte alla hjärtans dag för att visa uppskattning för varandra. Men man behöver heller inte ta avstånd från det helt. Det är väl ett perfekt tillfälle att göra något speciellt?
Jag planerade detta redan i november. Planen var att åka till Stockholm, bo på hotell och se Henrik Fexeus föreställning ”I Ditt Huvud”. I fredags skulle jag hämta ut biljetterna på Turistbyrån i Borås. Det visade sig dock att sista uthämtningsdatum var den 9:e december.
Skit, skit, skit.
Jag frågade kassörskan om det fanns platser kvar på föreställningen. Det var fullt. Hon var snäll nog att läsa upp vad det fanns för andra föreställningar att gå på. Hennes tystnad och smått bekymrade blick var oroande. Och så säger hon ”Rain Man”. Det väckte mitt intresse; en pjäs baserad på filmen med samma namn med Jonas Karlsson och Robert Gustafsson i huvudrollerna. Det kunde bara inte bli dåligt. Fantastiska skådisar, asbra film och så råkar min flickvän plugga till personlig assistent. Och hon älskar draman.
Foto: Mats Bäcker, SVD
Det fanns fyra platser kvar. ”Åh nej” tänkte jag. ”Det är bara kantplatser eller?” frågade jag kassörskan. ”Nej, faktiskt inte.” Jag hade två platser jämte varandra på antingen rad 6 eller 7 att välja mellan, rätt bra i mitten. Parkett. Shit vad bra. Det måste varit reserverade platser som nyligen blivit lediga.
Jag tackade Gud för det. För det blev mycket bättre än jag först hade tänkt. Och Lovisa blev så glad. Vi båda älskade föreställningen.
I söndags åkte vi till S:ta Clara Kyrka för att gå på gudstjänst. Vi hade bara hört om deras sociala arbete och sett en halv gudstjänst på tv. Idag var det högmässa. Vi kom dit 11:30, en halvtimme sent. Det första som slog mig var att det var en fullsatt stadskyrka. En vanlig söndag. Det var inget mina ögon var vana vid.
Det andra som slog mig var den välkomnande atmosfären. När vi kom sjöng de lovsång. Det kändes hjärtligt, så äkta. Det gjorde ingenting heller att vi var sena. Inga vridna huvuden om det var någon som kom eller gick. Och prästen som predikade (vem det var vet jag inte) menade verkligen det han sa. Ibland kan präster låta som att de låter innantill. Inte den här. Predikan var så rak och Jesuscentrerad. Jag blev glatt överraskad.
Församlingens utåtriktade arbete sken igenom också. Högmässan avslutades med att alla medverkande präster och diakoner gick i procession från estraden bak till entrén till tonerna av ett postludium. Kort efter att det var slut gick en av diakonerna fram längs ena väggen med en ung kvinna i handen. När de gick förbi oss där vi satt hörde jag i förbifarten: ”Jag har inte ätit på flera dar”. Diakonen sade inte så mycket, men ,med sådan självklarhet hjälpte hon henne fram i kyrkan och antagligen till något kök.
S:ta Clara har verkligen hittat rätt fokus. Tänk om alla kristna församlingar i Sverige hade samma sociala fokus som de. Vilken skillnad det hade varit. Vad Jesuslik svensk kristenhet hade blivit. De är verkligen en förebild.
- – -
Dagens låt:The Smiths – Asleep
Jag läste en bok i höstas; The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky. Den handlar om Charlie och hans första år på high school. Älskade språket och storyn. I den gör han ett blandband till en tjej han gillar och den här låten inleder och avslutar det bandet. Lägg vantarna på boken och lyssna till resten av blandbandet här.
Publicerad 15 februari 2013 kl 21:17 av Johan Borg
För två år sedan domkumenterade filmaren Carl-Johan Engberg rivningen av Maglarps Nya Kyrka. Den rivdes på grund av att den helt enkelt inte användes längre. Det är en 8 minuter kort dokumentär i tystnad:
Jag förvånades över att den berörde så starkt. Det var himla vemodigt att bevittna en så vacker stadskyrka rivas. Inte främst för att byggnaden i sig var fin, utan för att det blev en så tydlig påminnelse om att vad det är för samhälle vi lever i. Det var stor skillnad på svenskarnas inställning till religion för bara några decennier sen.
Idag går gemene man inte till kyrkan på söndagarna längre. Kyrkbacken är inte längre än central, social mötesplats. Jag har för mig att antalet aktiva kristna ligger kring 4% av Sveriges befolkning. Det är egentligen en skrämmande siffra, men det tänker man inte på när det enda man gör är att röra sig i vår frikyrkliga lilla bubbla. Då känns ju de 4 % som hela världen.
Med hjälp av sin film ställer sig Carl-Johan Engberg frågan:
Är det en engångshändelse eller är det början på en marknadsanpassning av kyrkan?
I söndags predikade jag för första gången i min hemförsamling. Trots att jag inte kände mig särskilt nervös inför det drömde jag ändå mardrömmar om det. Jag drömde att tekniken strulade, att jag blev avbruten mitt under predikan och inte fick leverera min slutkläm. Så lustigt att hjärnan ändå på något sätt bearbetade det fastän jag egentligen inte var orolig. Jag har aldrig varit så förberedd som inför detta. Jag började skriva predikoutkastet i god tid och hann både finslipa manuset ordentligt, skriva stolpar och göra en Prezi-presentation (mer om Prezi nedan).
Succé.
Trots att det här var andra gången i mitt liv jag predikade landade det så himmelens bra. Jag kände mig så ledd av Gud både i förberedelserna, men framförallt där och då.
Jag predikade om synd. Det är ett rätt tungt ämne, men det är något vi behöver prata mer om än vad vi gör. Synd är den enda anledningen Jesus var tvungen att dö och uppstå för vår skull. Ändå undviker vi ämnet som katter kring het gröt. Man vill inte trampa på några tår. Oj vad svenskt.
Foto: Johan Borg
Min poäng var att man behöver ha ett hälsosamt förhållningssätt till synd. Det är lätt att det bara blir skuld och skam. Man riskerar missa befrielsen, nåden.
Den här gudstjänsten ”råkade” också vara den första någonsin som vi videostreamat på nätet. Den finns att se i efterhand här. Berätta gärna vad du tycker!
Passar på att tipsa om Prezi också, tjänsten jag använde till min presentation. Det är på många sätt bättre än Powerpoint eller Keynote. Istället för att bygga upp den bild för bild arbetar man med ett kanvas där man lägger upp alla bilder och text man vill ha. Under presentationen zoomar man in och ut över kanvasen. Det gör det lättare att hänga med och få överblick över ämnet. Det är också lättare att vara pedagogisk och metaforisk. Se på det här för att fatta vad jag menar. Det tar lite längre tid, men resultatet blir så mycket bättre.
Dagens låttips:Pegboard Nerds – Disconnected (Inte Spotify? Klick!)
Pegboard Nerds är en norsk-dansk duo jag upptäckte för inte så länge sedan. De producerar helt fantastisk dubstep, men jag tänker inte attackera med det mest aggressiva riktigt än. Vi mjukstartar med en feel good house-dänga. Så himla skön! Älskar harmonierna.
