Mars. En månad har snart gått. Jag ser tillbaka och inser en känsla jag oftast inte har. Jag ser tillbaka på mars månad och lämnar den orörd.
Inser hur månadens ovanligt mörka dagar fått färga av sig även här och att jag med glädje lämnar den och går vidare in i april. Jag lämnar nu över stafettpinnen åt någon annan och tackar för att ni följt mig under denna månad. Tveka inte att höra av dig om du tycker något jag skrivit är dumt, bra eller bara helt underligt.
Det är den 10 februari 2011, som en knappt fyra minuter lång popvideo läggs upp på Youtube. Det är inte något speciellt med just den här filmen. Den är en del av alla andra femtiotusen timmar nya filmklipp som läggs upp varje dag av användare jorden över. Just den här filmen, en låt av en okänd tjej sjungandes en simpel låt, borde enligt alla odds drunknat bland alla andra.
Hon heter Rebecca Black och är tretton år gammal. Hon bor i Anaheim Hills i Kalifornien. Hennes föräldrar gav henne en present där hon skulle få spela in en låt med tillhörande musikvideo. De såg det som en rolig grej för Rebecca som tycker om musik. De betalade två tusen dollar till ett företag som specialiserat sig på att massproducera poplåtar och videor till hoppfulla ungdomar. Företaget valde ut och Rebeccas låt blev Friday. Låten och videon spelades in hemma och med hennes vänner som statister.
När allt var klart, i slutet av februari lade hon upp den på youtube. Mest för vänner men hoppades, som så många andra, på att bli ”hittad”. En månad senare, den 11 mars, hade fyra tusen personer sett filmen. Mest vänner och släkt men då händer något. Filmen hittas av någon som skriver något som någon ser osv. Filmen sprids allt snabbare och tittarsiffrorna stiger lavinartat. Kommentarerna likaså. Två veckor efter att klippet börjat spridas har det setts fyrtiotvå miljoner gånger.
Kommentarerna haglar och det är inte trevliga ord. Alla samlas likt gamar för att om möjligt trycka ned henne lite mer. I detta nu har filmen visats 69 665 542 gånger. Varje sekund skrivs det 100tals kommentarer. Frosseri. Likt gamar. Alla kastar skit och gottar sig. Allt i en ung flickas dröm om att bli artist. Tidigare blev man hyllad som kändis men vinden har vänt. Tidigare kunde de dra in pengar på deras talang och på vår fascination runt den. Idag sitter mycket av pengarna i hatet. Rebeccas låt ligger idag på topplatser även på svenska iTunes. Hon har blivit känd. Världskänd på bara några veckor. Rik och världsberömd bara genom hat. Hat från andra.
Jag är kritisk. Kritisk till vårt beteende att frossa i andras elände. Kritisk till vårt samhälle där Facebook blivit en maktfaktor där vi visar upp oss själva för att rata andra. Där produkten av ens samling människor blir en äcklig egoboost som gör att man mår lite bättre. ”Jag är ju i alla fall bättre än den och den.” Jag vill tro att dessa fenomen inte finns i vår kyrka men det gör det. Det finns i mig. Finns nog i andra. Frosseri må ha varit en dödsyn men låt oss ta tag i den igen. Lev i världen, inte av världen.
“Being happy doesn’t mean that everything is perfect. It means that you’ve decided to look beyond the imperfections.”
Friedrich Nietzsche är en man jag på många sätt har svårt att förstå men den här meningen och dess perspektiv har under en längre tid etsat sig fast hos mig.
Att se bortom bristerna. Ändra vinkel. Det ligger nog mycket i det han säger. Jag vet. Det kan tyckas att jag säger emot mitt tidigare inlägg men hans essens i citatet talar inte om ett socialt spel där vi drar fram några trevliga repliker. Ställer en fråga men antar ett svar. Jag tror inte han menade att vi ska leva i förnekelse och dra fram några peppande Halleluja för att om möjligt skapa en eufori.
För mig visar det här citatet på ett sätt att leva. Se på sitt liv. På andras. Från ett annat perspektiv. Att vrida om sitt förhållningssätt. Ta tag i dina problem men se bortom dom. Inse att om jag söker Honom kommer Han fylla mig med sann glädje och eufori. Inse att Han har älskat mig först och att mitt perspektiv måste ändras, inte Hans. Att leva livet från ett annat perspektiv. Hans perspektiv.
Jag har hört det så ofta. Sagt det själv. Tänka det.Levt som det. Lever som det.Försöker sluta. Försöker inse och göra något åt det.
”Det där är inget för mig.” Ord som stilla visar på en beteende. Ge upp. En flykt som sovrar bland eventuella handlingar. En möjlig handling för någon annan. För sig själv. Ett skydd för att inte såra andra men framför allt sig själv. En del av mig vill inte veta mina begränsningar. Jag vill inte få det på papper. Få det klart för mig. Vem jag är.
Men samtidigt försöker vi med allt. Böcker, tester och kurser. ”Det är inte jag.” Ju harmlösare, desto bättre. Vi vill ju bara få fram bra saker. Vi försöker hitta oss själva och därigenom den mytomsbundna lyckan. ”Det där är jag.” Försöker se oss själva och leva ut den dröm vi ”egentligen” har. Göra det vi vill, när vi vill. Välja bort och vraka. Frihet. Det som inte passar in på bilden av mig, det skall inte visas. Vem jag är. Eller vem jag vill vara.
Det är inte bara fel. Inte fel att hitta sig själv men hur länge ska vi söka? Vad söker vi efter egentligen? Är det verkligen lycka vi vill uppkomma? Finns den egentligen här på jorden? Ren, konstant och ärlig. Sann.
Jag känner mig ofta otillräcklig i den strävan. Känner mig som en fet hamster som springer snabbare och snabbare i ekorrhjulet. Allt för hinna med. Har målet klart framför mig. När jag sprungit dit. Då. Då Jakob. Då är det klart. Där finns den. Lyckan. Den riktiga Jakob. Kommer jag nå den?
Springer snabbare och snabbare. Hjulets fart ökar för varje krafttag jag tar. Snabbare. Försöker göra mer. Försöker hinna. Rör jag mig framåt? Se målet. Var målet. Var den du vill vara.Jag försöker vara nöjd men det är det svåraste jag vet för en del av mig tror inte på det. När jag var barn blev jag nöjd när jag målat en teckning. Byggt ett slott i Lego. Nu när hjulet spinner snabbare är det svårt att finna glädje i en simpel teckning. Nu är det utbildning som gäller. År och månader av uppoffring. Effektivitet och dess görande.
Att bli nöjd. En del av mig är rädd för det. Jag vet. Det låter märkligt. Är märkligt men att vara nöjd upplever jag ofta som en pseudonym till rädsla. Ett stillestånd där rädslan påverkar oss att inte göra det vi egentligen vill. En täckmantel för att inte skaffa ett nytt jobb. En resa till Sydamerika för att hjälpa till på barnhem. Det är en märklig blandning av för och emot. En blandning där jag vill vara nöjd. Jag vill kunna se på en ful teckning och vara just det. Nöjd. Men jag vill även se mitt liv som en ständig förändring. En kamp för att, i mig själv, bli en bättre människa. Ett ekorrhjul. En strävan där nöjdheten inte dödar utan ger mig delmål att blir den jag vill vara. En person mer lik Gud.
Allt är svårt och jag försöker tänka det. Leva det. Försöker sluta. Försöker inse och göra något åt det. Leva. ”Det där är något för mig.”
