Att vara ärlig
Publicerad 25 oktober 2012 kl 23:15
Jag har alltid varit den som säger vad jag tycker. Kanske lite för högt ibland när jag egentligen inte haft en vettig åsikt, och kanske lite för okänsligt. Förlåt alla som känner igen sig i att jag nångång varit eller är så gentemot er. Men jag har också alltid varit den som nekat och skyllt ifrån mig när mamma undrat vem som ätit upp halva pepparkaksdegen i matkällaren innan jul, och sen någonstans på högstadiet blev jag den som bestämt hävdade att hon minsann inte gillade den där oerhört söta killen som ständigt smsade på lektionstid trots att det ju var helt uppenbart. Någonstans där, jag vet faktiskt inte riktigt varför men det var väl ett av pubertetens alla plötsliga problem, så slutade jag säga vad jag tänkte inom mig, och sa bara saker som kunde vara intressanta utåt eller som gjorde att jag slapp outa mig själv. Jag fick svårt för att anförtro andra mina tankar. Kände mig fånig kanske, eller litade inte på att de skulle hålla dem för sig själva eftersom snacket ständigt gick. Jag blev helt enkelt apan. Den som känner alla, men som ingen kände.
Jag gick iallafall en bibelskola sen när skolan var över och då insåg jag att jag hade nånslags problem. Så jag började prata med en själavårdare. Om ingenting. Bara för att prata.
Sen lärde jag mig sakta igen. Att det spelar roll om man säger vem man tycker är söt till sin kompis eller ej. Att det spelar roll vad jag tänker, även när det gäller småsaker. Att alla de där detaljerna i mitt liv som kändes obetydliga för alla, eller framför allt – bara bekväma att hålla inom sig, faktiskt var värda att nämnas. Även om jag så ändrar mig imorgon. För att när jag öppnar mig, bara minsta lilla och är sårbar, då kan andra också vara det.
Det finns bra och dåliga saker med detta. Det som är bra är att jag fått lära känna fina människor så mycket bättre än vad jag skulle gjort innan och jag har kommit närmare mina redan fantastiska vänner med förstås. På köpet är mitt lilla hjärta dessutom mindre ensamt och har lättare att få luft. Det dåliga… Jag säger såhär – gå inte och shoppa med mig om du inte vill att jag ska säga att tröjan du just testat faktiskt är ful om den är det. Och kanske säger jag konstiga saker ibland bara för att säga dem med. För jag är fortfarande nybörjare.
Men det är förstås skillnad på att vara ärlig inför sina närmaste vänner och att vara ärlig inför en publik. Låt oss säga att man har en blogg på tidningssite som är ganska välbesökt av i princip alla man nånsin träffat inklusive släkt, potentiella pojkvänner och ungdomar som faktiskt ser upp till en. Ni fattar. Hur är man ärlig då? Och hur ärlig vågar man vara?
Jag har ingen aning. Men jag ser upp till de som vågar säga precis som det är. Framförallt i kyrkan. Det sista vi behöver här är ju fler fasader, för de gynnar ingen. Inte den som kämpar för att hålla upp dem, och framför allt inte den som försöker efterlikna det fejkade idealet. Det slutar bara i skandaler och tappad tro.
Så, jag ska försöka. Hur klurigt jag än tycker det är. Jag menar, det måste väl ändå finnas nån mening med att jag bloggar just här, just nu.
