Temat på kommande nummer av Ikon är ju Press. Och angående den där pressen, den där prestationsångesten, den där panikångesten som jag (och säkert många av er) så ofta känt jaga runt i min kropp så vill jag bjussa på en text. En text som handlar om att försöka hantera den där pressen, ångesten, stanna upp och se den i vitögat istället för att hela tiden försöka springa ifrån den.. Den kommer ju ändå ikapp dig tillslut!
De där tankarna.
Som övermannar dig.
Överfaller dig. Våldtar dig. Bränner dig. Äter dig. Inifrån och ut.
Den där känslan.
Det gnager, tär, kliar, sticks.
Och du kvävs. Han stryper dig.
Den elaka herr Ångest, som bara vill det onda i ditt liv.
Det där trycket – över ditt bröst.
När han tar det som är ditt.
Din glädje, ditt lugn, din frid - dig själv.
När han vill plåga dig.
I en helveteseld.
Den där oron
När det kryper i dig – kryper tusen kryp av obehag
Rastlösheten – bara springa, springa,
fort
Bort från han som jagar dig.
Han, som vill skrämma dig till döds.
Men
Det är inte sant.
Han finns inte.
Han är i din hjärna
Och ju mer du springer – desto fortare kommer han jaga dig
Stanna upp
Andas
Se honom i ögonen
Dra honom ut i ljuset
Och du kommer se:
Han är bara inbillning. Ett luftslott.
Ditt hjärnspöke
- Och nu är han död och finns inte mer..!
Att inse att det faktiskt går att hantera sina tankar… det är stort. Att man kan få uppleva hur Gud kan skydda och bevara ens själ, ande, hjärta och kropp är fantastiskt hoppfullt. Hoppfullt inför en ljusare framtid.
Så när de dagar kommer, när dina demoner och hjärnspöken vill jaga bort friden i ditt hjärta: ”Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.” (Ef. 6:16-17).
Man kan helt enkelt döda de där onda tankarna, inte med egen kraft, men med Guds rustning. Try it!
Något som gör mig glad, och som gör att jag känner att min tro är stark, är att jag tror på min tro. Jag tror på min tro inte bara som en privatsak, inte bara som en egoistisk friköpsbiljett till himlen, som en snuttefilt, utan jag tror på kristen tro, Bibelns Jesus, som samhällsidé, som något jag tror skulle kunna förvandla hela samhället och hela världen. Jag tror på Bibeln som grund för ett rättvist och schysst samhälle, jag tror på Gud som en kärleksfull regent över hela denna värld.
Och DET gör också att jag vågar stå för min tro som mer än en privatsak, att det är något mer än vad jag sysslar med ensam i min kammare om kvällen. För mig hör tro och livsstil samman. Tro och samhälle. Tro och politik.
Och nu ska jag ge ett praktiskt, alldagligt exempel på en av sakerna som gör att jag så stenhårt tror på kristendomen som något att bygga ett välfungerande samhälle på: Den skillnad jag märker i ”världens” sätt att leva och ta hand om varandra jämfört med den människosyn jag möter i församlingen/kyrkan. Det finns en skillnad, en stor och väsentlig skillnad. I kyrkan snackar människor inte skit om varandra. Man talar inte illa om människor bakom deras ryggar. Man ler inte falskt ena stunden för att sedan ösa galla och gift över samma människa man nyss log emot. Man låter alla få chansen att synas, att få växa i sina gåvor. Ingen försöker trycka ner någon annan i skosulorna med ”du ska inte tro att du är något” attityd. Man uppmuntrar varandra, stöttar varandra, berömmer varandra, ger kärlek till varandra. Inte för att få någon egen vinning av det, utan för att man vill, det kommer spontant och från hjärtat. Man har roligt och trevligt utan alkohol, man vågar öppna sina hjärtan utan att någon fördömer eller skrattar åt en. Man använder sig inte av våld mot varandra och ingen försöker döda eller utrota någon annan. Alla, oavsett hudfärg och etnicitet är välkomna. Kvinnor och män får båda komma till tals och ingen ses som bättre eller sämre en den andra. Barn får leka och synas och vara viktiga, och de får en massa kärlek av ansvarstagande vuxna. Man umgås naturligt över generationsgränser. Man lyssnar till auktoriteter utan att baktala dem efteråt. Man ställer upp för varande praktiskt och materiellt utan att räkna med att få något tillbaka. Man sätter inte sig själv och sitt eget självförverkligande i första rummet, utan arbetar tillsammans för ett större mål, en större plan. (…så är det i alla fall i min församling… )
Och, såklart, ….. man har ju det godaste kaffet!
DET gör att jag ser en skillnad i världens sätt att leva och i församlingens sätt att leva. Jag vet av egna erfarenheter hur det är att leva både på världens sätt och församlingens sätt. Och jag vet vilket jag föredrar! Jag vet vilket sätt som får mig glädjefylld. Jag vet vilket av dem båda som gör mig full med energi och kärlek, full av välvilja och godhet. Jag vet vilket sätt som får mig att känna mig älskad och uppskattad för den jag är.
Och jag tror, (tyvärr eller bra?), att detta sätt att leva är omöjligt utan att ha Jesus i centrum. Jag tror det är en utopi med ett gott samhälle om det inte finns en Gud som är skaparen, som står för den fullkomliga rättvisan och kärleken. Om det inte finns rätt och fel och en moral skapad av Gud. Jag tror att människor som lever i en världsbild utan en Gud, utan något större än dem själva, kommer fortsätta utrota varandra, fortsätta bruka våld, fortsätta dränka sina sorger i alkohol och droger, fortsätta armbåga sig fram och såra andra, fortsätta sträva efter pengar och makt, fortsätta konsumera över jordens begränsningar, fortsätta förstöra naturen…. Helt enkelt fortsätta göra varandra, jorden ochGud illa.
DET gör att jag med en rak rygg, och ett trovisst hjärta kan säga: Jag tror! Jag tror på Gud, jag tror på Jesus, jag tror på Bibeln, jag tror på ett samhälle byggt på Bibeln, jag tror att ett samhälle med Gud är bättre än ett samhälle utan Gud. Det gör också att jag inte kan behålla min tro som en privatsak. Utan jag vill att den ska påverka ALLT jag gör, alla de livsval jag gör, den livsstil jag har, hur jag köper, konsumerar, bemöter människor, agerar som samhällsmedborgare osv osv.
”Jesus, allt till Jesus. Allt jag är och har, och önskar att få bli. Allt jag har, av drömmar, allt jag vill, jag överlämnar nu, och lägger i din hand. För det är bara i din vilja som min frihet är. Jesus, allt till Jesus.
Hejsan!
För att jag ska lära mig hur bloggen här funkar och för att ni ska få lära känna mig lite innan jag sätter igång det riktiga bloggandet i februari, så kör vi en liten tjuvstart med bakgrundsfakta såhär den sista av januaridagar. Så om jag redan nu berättar lite kort om hur min livsresa, och framförallt min resa med Gud sett ut, så kanske ni förstår bättre varifrån mina tankar växt fram.
Så: Jag är uppvuxen i en ”halvkristen” familj, med en troende mamma och en icketroende pappa och gick lite i svenska kyrkan som liten, men familjen har aldrig varit med i någon frikyrkoförsamling eller så. Snart 13 år gammal, den 5 augusti 2001, bestämde jag mig för att bli en kristen ”på riktigt” och ta emot Jesus i mitt hjärta. Men jag/vi var fortfarande inte med i någon församling, jag bodde ute på landet och kände inte till några andra kristna i min ålder, så det blev ett ganska ensamt högstadieliv för min tro.
När jag började gymnasiet inne i Falun började jag samtidigt gå på ungdomssamlingar i pingstkyrkan där. Så under första gymnasieåret blev jag en sån där frikyrkokristen som gick på ungdsomssamlingar varje fredag och nån söndagsgudstjänst då och då kanske. Det var fint och jag trivdes…. Men de vänner jag var tajta med var ju fortfarande mina ”vanliga” okristna kompisar. Så när det började bli intressant med alkohol, fester, killar, krogen och sånt så lockade det nyfiket på mig, och utan någon fast förankring i kyrkan så var det skönt att bli som alla andra, en festande gymnasietjej… Så från tvåan i gymnasiet fram till jag var nästan 20 levde jag något sorts dubbelliv där kyrka och alkohol och fester blandades i en salig röra. Inte så stärkande för ett litet känsligt människohjärta! Och av en massa olika anledningar ledde all förvirring, identititestkris, dålig självkänsla, och andra tråkigheter till att jag i årsskiftet 06/07 började svälta mig själv, och en lång resa av ätstörningar började. Den akuta fasen, när jag var på väg rakt ner i ett helvete av anorexi gick över ganska fort, ett halvår ca, men sen jag bestämde mig att bli frisk så var det en ständig kamp med tankarna, svarta, mörka tankar, i ca 4,5 år ytterligare.
Jag insåg att jag måste välja livsstil och tog ett sabbatsår i mitt sjuksköterskeplugg, började bibelskola på Betel i Stockholm, flyttade från Falun och allt destruktivt här, försökte (och har lyckats hyffsat bra) att sluta dricka alkohol osv. Det året la en viktig grund. I augusti -10 tog jag beslutet att döpa mig och gå med i min pingstförsamling här i Falun (dit jag flyttade tillbaka). Men ätstörningarna var fortfarande en stor, stor del av mitt liv.
Och sen, (nu kommer det viktiga!) hände något magiskt. Övernaturligt. Något av Gud. Sedan senare delav av september 2011, alltså ca 4,5 månader tillbaka har en TOTAL FÖRVANDLING av mitt liv skett. På ett sätt som inte skulle kunna skett om inte Gud varit med. Jag har fått ett helt nytt tankesätt där ångest för mat och träning inte längre får vara med. Där det finns andra värden i livet som är värt så mycket mer. Där jag beslutat att helhjärtat följa Jesus och försöka vara en lärljunge och efterföljare. Jag har fått frid i själen och ro i kroppen. Jag har, från att förut varit mestadels ledsen, uttråkad, sur, deprimerad fått en oerhörd livsglädje som bara sprattlar runt i kroppen på mig. Jag har fått en översvallande kärlek till den församling jag är med i, till hela Guds barnaskara, till den här världen och till alla människor Gud skapar och vill frälsa. Jag har slutat att se mig själv som misslyckad och värdelös och istället blivit oerhört tacksam för det fina liv jag har förmånen att leva.
Så, det är vad jag vill förmedla. Att Gud är befriaren från det djupaste, djupaste mörker, att Jesus är den enda som kan sätta en själ i total frihet. Att det finns en oerhörd glädje i att få vara Guds barn och vandra i Jesu fotspår. Att livet kan vara tufft men att Gud är där ändå. Att jag tror att det finns en plan, ett mål och en mening med just ditt liv och att Guds största längtan är att sätta människor fria från de bojor som fångar dem, så de kan leva ut i full potential i vad Gud har tänkt för just dem.
Jag är en fånge som blivit fri. Fri som en fågel. En levnadsglad, skrattande ung tjej. Äntligen….
Snart har tre veckor av min vistelse i Kenya passerat. Vi har inte haft en enda molnig dag och minnet av den svenska sommaren bleknar. Det känns skönt att resan bara har börjat, det finns gott om tid. Tid att fundera, fördjupa, och förundras. (och förbättra… Ja, brännan alltså)
Rätt.
Att något känns rätt är oftast bättre än att något känns bra.
Jag upplever att jag är på rätt plats och i rätt tid i mitt liv. Det känns väldigt bra.
Det finns dagar då jag verkligen saknar min flickvän, min familj och mina närmsta vänner. Men glädjen av att veta vad jag har hemma i Sverige, är större än saknaden.
Att få chansen att leva i en annan kultur än sin egen är verkligen berikande.
Jag vill tacka Ikon för att jag har fått förtroendet att blogga här under januarimånad. Om ni vill fortsätta att följa mig på min resa hänvisar jag till denna adress.
http://nudavid.blogspot.com/
Guds välsignelse och Guds frid till er alla! Tack för mig!
