Publicerad 21 februari 2012 kl 0:00 av Lena-Maria
Ibland kan man önska sig
något annat än det man har. En annan
vardag än den vardag man står i. Och det är inte fel att
drömma sig bort ibland, drömma stora drömmar om lycka: när jag är där och där och jobbar med det och det och är tillsammans med han eller hon och det finns tid för oss och när jag har tid och pengar, och när jag kan resa osv osv.
Men: Tänker du
vänta att ditt liv, att
det riktiga livet, ska börja tills du
utbildat dig färdigt? Tills du fått
drömjobbet? Tills du fått
barn? Tills du skaffat
hus? Tills du har
flickvän/pojkvän? Tills du flyttar till en
annan stad? Tills du har hittat en
församling du verkligen trivs i och kommer till din rätt i? Tills du blivit tillräckligt
snygg? Tills du blivit tillräckligt
duktig på det du håller på med? Tills du har
de rätta vännerna? Tills relationen till dina
föräldrar blivit bra?
VILKET SLÖSERI MED TID! Det kommer ändå alltid finns något mer att längta efter. Du kommer
aldrig bli 100% nöjd. Och tur är väl det : )
Jag kan inte leva mitt liv någon annanstans, på någon annan plats i tanken, vid något annat tillfälle. Det bästa jag kan göra är att leva mitt liv HÄR & NU. Närvarande i Falun 20februari 2012. Och göra det allra bästa åt situationen., här och nu. Att vara närvarande, i mitt sammanhang, mitt liv, min stad, bland mina vänner, IDAG. Vårda de relationer, på plats eller med distans, som betyder något. Klyschan man hört tusen gånger men som banne mig är bland det sannaste som finns: Man kanske inte kan göra något åt situationen (kan man det – gör det!) men man kan ALLTID göra något åt sin inställning till situationen.
NEJ, jag vill inte leva mitt liv utan att vara närvarande. Det bästa jag kan göra med min dag är att bemöta mina patienter på det bästa tänkbara sätt just jag kan bemöta dem på. Se till att lära mig så mycket som möjligt. Vad tjänar det till att vara opepp? Vad tjänar det till att tänka: ”det blir aldrig tid för det och det, för oss.” Gör det bästa av din dag oavsett vilka kollegor / pluggkompisar du möter just idag. Och NEJ, jag vill inte sitta instängd i min lägenhet och vänta på att jag själv ska anse mig tillräckligt smal för att ha rätt att se människor i ögonen. (japp, så tänker jag ibland!) Vilket slöseri med potential! (Precis dit Herr Ond vill få oss!) NEJ, jag tänker inte vänta med att försöka bli helt frisk tills jag får det stödet jag tror mig behöva för att klara det. Jag måste kämpa även de dagar jag tycker jag kämpar ensam. De dagar jag tycker jag ger mer än jag får. Självklart är livet så ibland. Vips, så är det jag själv som får så oändligt mycket mer än jag gjort mig förtjänt av.
Vad gör du med din dag? Väntar du på bättre tider? Sluta! Din tid är NU!. För ärligt, visst är det jättebra att drömma, tro och hoppas om framtiden. Jag har superstor tro och fina förhoppningar om en jättefin framtid med massor av kärlek, MEN man vet aldrig! Ärligt (våga inse!) ditt och mitt liv kan ta slut idag! Eller imorgon. Eller om åttio år. Men ta inte förgivet att det tar slut långt efter pensionsålder. Vi ÄR INTE odödliga. Läskigt? Nä. Realitet? Ja. Vänta inte med allt. Res, lär, älska. Nu.
Du som är kristen: Tänker du vänta med att försöka bli kristuslik tills du är lite mer ”färdig”. Du blir aldrig ”färdig”! Du blir inte så mycket godare, bättre, frommare, duktigare än vad du är idag. Vill du ens bli lik honom? Eller vill du ha det ”gött” bara? Tänk på hur du vill leva, vara, uppfattas, göra av ditt liv IDAG. Hur du vill att Jesus ska få påverka ditt liv och synas i dig IDAG. Kanske handlar det om att hämta ett extra glas vatten åt en patient utan att se sur ut. Kanske handlar det om att inte hänga med i fruktlöst prat om ditten och datten, som varken för dig eller dina vänner, de som ser dig som en förebild, närmare Gud. Hur förbannat många timmar ni än råkar hänga i kyrkan. Och diskutera. Visst, diskutera är fint. Men agera då? Kanske ska just DU le lite extra åt nån ruggig tant på ICA, vem vet vad det betyder i hennes liv?
Kanske handlar det om att sluta se ner på dig själv och älska dina fel och brister, för att kunna acceptera andras fel och brister?
Till alla: Vilken sorts vän/kollega/student/dotter/son/förälder vill du uppfattas som idag? Som någon som är egoistisk, bitter och trött på livet? Eller som någon som sprider något gott? Med eller utan Gud som drivkraft. (Jag tror ju att det är enklare med något som sporrar, men men….)
Och ni fattar va? Att jag utgår från mig själv? Vad JAG behöver jobba med. Och kanske ni med… vad vet jag om era liv? Men det är därför jag delar med mig. Jag VET att jag är väldigt svajig och man kan säga till mig: ”Ska du säga, som vissa dagar bara navelskådar och nojar och tycker synd om dig själv och skriver om hur det funkar med en sådan banal sak som att äta”. JAG VET. Men jag vill vara ärlig, och jag jobbar på’t. ok? Jobbar på’t de dagar jag orkar. Ibland är jag bara ledsen, men fine, det är ok det med.Man är svag och stark, pepp och omotiverad om vartannat.
Men jag vill peppa dig och jag vill peppa mig! Till att bli mer än mainstream. Till att ha power från himlen. Omöjligt? Nä, fullt möjligt. Jag vill vara en röst i öknen. Som banar väg för honom som ska komma. Som ger vatten till dem som törstar. Som vågar vara rak i ryggen och se människor i ögonen.
Kärlek! /ia.
Läs vidare
inga kommentarer
Publicerad 16 februari 2012 kl 18:49 av Lena-Maria
En märklig känsla av att vara i mål. Att vara färdig, vara hemma, ha sprungit färdigt det där loppet, loppet som bara handlade om mig själv. Och jag förlorade. Och vann på samma gång. Insåg att man skulle få springa, springa, springa hela livet ut utan att vara nöjd.
Men jag springer ett annat lopp nu. Loppet där vinnaren får en segerkrans som aldrig vissnar. Ett lopp, där jag tagit över en staffettpinne från tidigare generationer som sprungit det innan mig. Ett lopp som ger evigt liv som vinst. Ett lopp som man inte springer i ensamhet utan i gemenskap, ett lagarbete. Ett lopp som är livets lopp. Ett lopp där Gud är med mig varje steg på vägen. Ett lopp där det inte handlar om mig och mina prestationer. Utan ett lopp där det handlar om att vara. Vara i Guds famn, vara omsluten och genomlyst. Ett lopp som är ett sådant stort äventyr långt utöver mina mänskliga gränser. Ett lopp som kan ta mig vartsomhelst. Ett lopp i kärlekens namn.
(och på tal om lopp, något helt annat: söndagen den 4mars står jag på startlinjen i mitt livs första vasalopp – och mitt livs största träningsutmnaning… kan nog behöva ett och annat lycka till;) )
kärlek! /ia.
Läs vidare
inga kommentarer
Publicerad 15 februari 2012 kl 18:30 av Daniel Wistrand
Såg ni Grammisgalan igår? SÅG NI??
Jo, jag vet svåra, sammanbitna artister, en övertaggad Ola Salo och två år gamla covers nominerade som årets låt (asså Septembers ”Mikrofonkåt” – hejhej 2010).
Men där fanns också något mycket vackert. Jag pratar om Markus Krunegårds framträdande. Han satte sig bakom pianot och serverade en första aptitretare från kommande skivan ”Mänsklig värme” (visst måste man bara älska den albumtiteln??).
Hans låt ”Aska är den bästa jorden” skar som en kniv rakt igenom den där skitnödiga galan. För mig var texten ett rent evangelium. En hoppfull och genomärlig insikt om det vackra i att sluta stånga sig blodig, att våga dö från sig själv för att något nytt och bättre ska få gro ur askan.
”Det är först när man ger upp, som det blir något nytt.
När man släpper taget, tar man steget.
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör.
Men askan är den bästa jorden, även fast du inte tror det.
Du kommer att födas och dö, och födas igen, så länge du hör musiken.”
Världsklass. Kolla in framträdandet själv här. Du hittar det 45 minuter in i sändningen. Resten av programmet kan du skippa, jag lovar dig. Du missar inget.
Läs vidare
inga kommentarer
Publicerad 13 februari 2012 kl 13:58 av Daniel Wistrand
Vi har delvis gjort om vår layout i papperstidningen inför nya numret av IKON1931. Så här skriver jag om det i senaste ledaren.
Hör gärna av dig med vad du tycker om förändringarna, jao!
I min kyrka har det byggts om under hösten. Byggdammet har legat som en tät dimma i nedervåningen. Allt man anat om man kikat in har varit utrullat papper på golven och lukten av färg, spackel och hantverkare.
Så kom helgen och den ledarkonferens som skulle inviga de nya lokalerna. Vi var många på den konferensen som häpnade. Borta var silvertejpen som provisoriskt lagat den trasiga parketten. Ur röran av färg, spackel och utrullat papper reste sig nu något vackert, modernt och ljust.
Att göra tidning handlar också om att då och då ”bygga om”. IKON1931:s formspråk har sedan starten varit tidningens själ. När vårt tryckeri åker runt för att möta nya kunder, har man med sig en trave IKON-nummer som inspiration. Vi är stolta över det. Samtidigt vill vi hela tiden framåt som magasin. Vi vägrar låta golvet förfalla tills parketten måste lagas med silvertejp. Därför har vi under hösten jobbat vidare med vår form. Du som är van läsare kommer både att känna igen dig och märka en del nytt tänk.
Ledarkonferensen som invigde kyrkans nya källare avslutades med ett föredrag av Erwin Mcmanus. Han är pastor i Mosaic church i Los Angeles – en församling som blivit känd för att just ”tänka nytt”. Nyligen skänkte man bort sin jättekyrka och började i stället mötas på klubbar i L.A. Erwin Mcmanus talade om hur less han blivit på en mening från Predikaren i Gamla testamentet: ”Det finns ingenting nytt under solen”. Trots att han älskade Predikaren vägrade han förlika sig med de där orden. Inget nytt.
Visst, tider kommer och går och samma gamla problem upprepar sig i nya generationer. Men den kristna tron handlar ändå om förnyelse. ”Se jag gör allting nytt” sa Jesus. Och så gjorde han det. Vände upp och ner på världen och öppnade himlen på vid gavel.
Som kristna är vi kallade att tänka nytt. Att explodera i glödande kreativitet mitt i februarislasket. Det är därför vi på IKON1931 bygger om i årets första nummer. Ett nummer fyllt med bra läsning:
Läs om Deportees-sångarens starka tro, om DJ Yugo Boss som pendlar mellan kyrkan och klubben, om de kristna kamratstödjarna Anna och Sara och om gemenskapen i bandet Hansam. Och missa för allt i världen inte vårt tema om press och prestationsångest med bland andra artisten Emil Jensen och teologen Maria Karlsson. Enjoy.
Läs vidare
inga kommentarer
Publicerad 13 februari 2012 kl 0:36 av Daniel Wistrand
Jag gick en promenad i en främmande förort i morse. Jag gick där i solen i väntan på gudstjänst. Världen badade i ljus, ett par minusgrader och en sovande dotter i barnvagnen. Det kändes nästan för bra för att vara sant, tänkte jag och styrde stegen mot Statoil för att köpa morgonkaffe och en bulle. Och det var för bra för att vara sant. Jag såg orden på långt håll. De gula löpsedlarna skrek ut nyheten: ” Whitney Houston hittad död inatt”.
En av vår tids största röster har tystnat. När hon var som bäst hade Whitney en röst som liksom aldrig tog slut. Där fanns inga begränsningar. Inget tak som stoppade höjden. Bara frihet.
Har ni sett friidrottstävlingar när en höjdhoppare får till ett ofattbart hopp? Ni vet, när de glider så där löjligt lätt över ribban med flera decimeter till godo. Kommentatorerna skriker och man får se på reprisen om och om igen. Ungefär så minns jag Whitney Houstons röst. Den gled högt över alla hinder – fri och otyglad.
Whitney Houston använde hon sitt instrument som ingen annan sångerska gjort, varken före eller efter henne. Nu är hon borta. Så outsägligt tragiskt. Jag hoppas att hon sjunger den här låten i himlen.
Läs vidare
inga kommentarer
