Vårt älskade IKON1931 ska alltså läggas ner. Det sista numret kommer ut den 7 juni och i stället för ett vanligt tema har vi en tillbakablick på åren som gått. Inledningsskriver till det temat gör Rickard Alvarsson, IKON1931:s första redaktör.
Vad minns du av IKON1931? Vad har magasinet betytt för dig? Kommentera gärna, vi kommer att ta med såna berättelser från läsarna i det här sista numret.
- Aldrig i livet.
Det var nära att drömmen om IKON1931 dog innan vi ens startat. Relationerna mellan de två ungdomstidningar som skulle komma att bli det magasin du nu håller i din hand började nämligen en smula… trevande.
Tanken var att Jönköpingsbaserade ”Ung Tro” skulle slås ihop med oss stockholmare från ”Gyro”. Båda var kristna ungdomsmagasin, men med helt olika profil. Nu hade redaktionen i Jönköping fått frågan om de gillade förslaget med sammanslagning. Svaret blev ett frenetiskt skakande på huvudet. Aldrig i livet att undergroundtidningen skulle gå ihop med det som ansågs som ”glättiga Gyro”.
Samtidigt låg hotet över oss om att vi båda skulle läggas ner. Så vi möttes, trots allt. Uppe på Svenska alliansmissionens kontor i Jönköping. Där, i ett sammanträdesrum lika upphetsande som en tub lättmajonnäs, väcktes kärleken.
Det visade sig att vi delade samma dröm. Vi såg framför oss ett magasin som på ett naket sätt visade tron, i all sin trasighet och prakt. Ett magasin som vågade ställa de frågor som fick ungdomspastorn att rodna och samtidigt säga, både kaxigt och uppriktigt, att vi älskade Gud. Vi ville inte paketera det i vilket skräp som helst. Vi ville ha de bästa unga formgivarna, fotograferna och skribenterna som fanns i det här landets kristenhet. Och vi ville att de skulle älska magasinet så mycket att de kunde tänka sig att jobba mer eller mindre gratis för att få ekonomin att gå ihop.
Efter det mötet rådde inte längre någon tvekan. Ett nytt magasin hade fötts. IKON1931. Så tog magasinet sina första stapplande steg. Och relativt snabbt hittade vi formen. Och det unika tilltalet. Sedan dess har det blivit bättre och bättre. För varje nummer. Och för varje år.
Men har vi misslyckats med vår dröm nu? När vårt älskade IKON1931 tvingas släppa magasinsidén. Både ja och nej. Det är klart att det känns ofattbart tråkigt att inte tillräckligt många vill prenumerera. Samtidigt jublar hela min själ när jag tänker på alla dem som har läst oss. Jag vet att en del har sett det här magasinet som sin enda kristna vän, och att vi blivit smyglästa i hopp om att det finns något större än Facebook och Instagram.
Varje sådan historia får mitt hjärta att göra glädjevolter. Då kan jag inte känna något annat än att drömmen från Jönköping har infriats. Vi gjorde det! Nu är det dags för nya drömmar att ta vid.
Rickard Alvarsson var IKON1931:s allra första redaktör. Han är nybliven 30-åring och ännu mer nyförlovad. Jobbar till vardags som nyhetschef på tidningen Dagen och kan aldrig se filmen Moonrise Kingdom tillräckligt många gånger.
Hej älskade Gud. Jag ber att du ska vara närvarande när jag skriver detta och att ditt ljus ska få lysa till personerna som läser det. I Jesu namn Amen.
I början när jag var kristen för 2,5 år sedan så ville jag berätta för ALLA om den nya förälskelsen jag fått upp ögonen för. Jesus. Jag berättade för alla jag träffade, alla jag inte träffade, och fick till och med åka runt till olika församlingar och berätta om hur Jesus kom in i mitt liv med dunder och brak med massa kärlek.
För ungefär ett halvår sedan så fick jag profiterat över mig av Hans Weichbrodt att Gud inte kommer visa sig likadant som tidigare för mig längre. Och så blev det. Även fast jag fått det profiterat över mig, av en person jag inte ens kände, så upplevde jag det tomt och tråkigt när Gud inte längre visade sig för mig på samma sätt. Jag har aldrig tvivlat på att han finns, men bara, - Gud, kan du inte visa dig sådär stort som innan?! Jag tycker ju om det!
Icke! Men som jag skrivit tidigare så är han alltid med i vardagen och visar små under ofta.
Hur som helst så har det gått upp för mig de senaste månaderna hur viktigt det är med andra personers tro och vittnesbörd.
En söndag träffade jag en inspirerande kille, Osnel 17 år, som gick runt och helade folk på Max istället för att sitta med sin hamburgare och prata om telefoner och annat med resten av det stora gänget som hängde efter kyrkan.
Detta var när jag fortfarande var lite bitter över att Gud inte visade sig för mig på samma sätt längre. Det var så otroligt starkt för mig att träffa Osnel. Jag fick vara med honom och se en liten del av vad han gör varje vecka i Göteborg. Mitt på Nordstan ställer han och några vänner sig på lördagar för att hela folk och berätta om Jesus. Den kvällen på Max helade Jesus en random kille i foten, rätt framför ögonen på mig och alla hans vänner! Osnel berättade om Jesus för minst fyra gäng på stället som både var äldre och ”tuffare” (fast Osnel är den tuffaste killen jag träffat, men ni fattar vad jag menar). Han berättade allt för mig om helandets kraft och var väldigt noga med att säga att det är Jesus, och att ALLA kan göra det.
Jag kunde knappt sova efter att jag träffat honom. Gudsnärvaron var så påtagalig och mötet med honom fick betyda massor för min tro. Jag blev inspirerad och kände att även om inte Gud just nu sig visar sig på samma sätt för mig, så gör han det med andra, som jag får se Gud använda.
Efter detta vände det sakta men säkert, jag kände mig mer lugn och okej med att min och Guds relation hade ändrats. Den började bli djupare och antagligen på väg till nästa steg i vår relation. Som med alla relationer.
Mitt sätt att vittna om Gud har ändrats men fokuset på Jesus är detsamma. Ibland kan man känna att – VAD HÅLLER JAG PÅ MED?! Denna person bryr sig inte, lyssnar inte, är coolare än mig och tycker att jag är en idiot när jag berättar om Jesus. Men det är bara att stå på sig och vara modig, för man vet aldrig vad folk innerst inne längtar efter. Man vet inte vad folk ber om, kanske är det precis din historie denna behöver höra. På senaste har jag hört att de berättelserna jag delat med mig av tidigare har betytt riktigt mycket för olika personer. Det är uppmuntrande.
Tror vi alla behöver bli lite mer frimodiga, även om man kanske känner sig som en IDIOT när man berättar om sin tro. Men folk behöver höra att det finns ett ljus, ett hopp och en framtid i kärlek med Jesus!
Både kristna och ännu inte frälsta personer behöver inspiration.
Så jag är taggad ännu en gång att fortsätta mitt jobb med att sprida det glada budskapet om Jesus!
(Alltså wow, vilken grej nu när jag skrev denna sista meningen så gick det verkligen upp för mig, det är det som är mitt jobb. Coolt!)
Jag vill dela med mig av två filmer som jag tycker är så inspirerande. Och även mitt egna vittnesbörd i mina smycken.
Den ena är från coola Osnel som filmar när dom är på Nordstan och helar personer i Jesu namn.
Den andra är från den där grymma artisten jag skrev om sist, Daniel Bashta. Där han berättar om sitt adoptiv barn, en helt otrolig historia som man även kan läsa mer om på hans hemsida.
Sen vill jag även dela mitt vittnesbörd som jag i lördags släppte på dorotheas facebooksida. Det är så roligt, för jag har redan fått uppmuntrande respons om budskapet och det gör mig överväldigande glad och tacksam över ”Guds gåva”!!
Hoppas ni får en välsignad dag och att ni blev lite peppade att dela med er av era upplevelser, små som stora med Jesus. Det är vi som bär på ljuset i denna mörka värld. Och det måste vi dela med oss av.
Tre veckor efter hemkomst njuter jag fortfarande över att vara i Sverige. Jag är så tacksam för tiden som har varit och det är först nu man inser vad mycket man har fått med sig och lärt sig under månaderna i Afrika.
Det här blir mitt avslutande blogginlägg för den här gången och jag vill tacka dig som har följt min resa här genom bloggen. För mig har det varit väldigt värdefullt att få skriva och dela med mig av mina upplevelser och jag är så glad för all respons jag fått och att människor faktiskt har tagit sig tid till att läsa. Tack!
I skolan i Mullsjö håller jag nu på att sätta ihop ett häfte om mina erfarenheter och upplevelser kring lovsången i södra Afrika och jag vill till sist delge en text, där jag berättar om ett möte på Phumelela bible college, från detta häfte.
Vill du ha lovsångshäftet skickat till dig när det är klart så skriv gärna en kommentar på detta inlägg med din epost adress så skickar jag det.
Elevkårsordförande Nokuzola, som leder samlingen som hålls denna fredag på Phumelela Bible College, har tagit ton till lovsången som får inleda förmiddagens möte. Alla studenter är samlade när vi smyger in och sätter oss längst bak. Eleverna sjunger högt och ljudligt och rytmiserar med sina biblar och någon slags kuddar som de slår på i takt med musiken. Många av dem står med lyfta händer och andra dansar i takt till musiken där de står. Jag blundar, super in atmosfären och njuter av den något svalkande vinden som fläktar på mig vid fönstret där jag står.
Senare samma dag talar jag med en ung blivande pastor om lovsång. Han undrar vad jag vet om lovsång. Jag svarar lite tvekande att jag vet att det är ett sätt för mig att möta Gud. Att det är ett språk som kan användas för bön när orden inte räcker till. Att jag lovsånger för att ära och tillbe Gud. Vi pratar om hur vi lovsjunger i Sverige. Han blir förvånad när jag beskriver hur vi ofta sitter med slutna ögon och sjunger tyst för oss själva i bänkarna. Lovsång är ju till för att hylla Gud, säger han. För honom är det självklart att man uttrycker den hyllningen med hela sin kropp och hela sin själ. Han frågar om han skulle bli utkastad ur en svensk kyrka om han skulle lovsjunga på det sättet vi tidigare gjorde under gudstjänsten. Jag säger att ur vår kyrka hade han definitivt inte blivit utkastad men att han absolut skulle väcka uppmärksamhet. Det märks på honom att han tycker det är konstigt. Det fortsatta samtalet väcker många tankar hos mig och det slutar med att jag säger att sättet de lovsånger i Afrika, hur hängivna de låter sig bli och hur de verkligen står inför Guds ansikte när de sjunger, måste likna sättet vi kommer lovsjunga på i himlen mer än vår svenska modell. Jag menar inte att vi gör något fel i Sverige eller att vi inte möter Gud i vår lovsång men när jag tänker på att lovsjunga i himlen i evigheters evighet ser jag inte Guds församling sitta långt i från varandra och tyst humma för sig själva. Jag ser en jublande skara människor, stående tätt intill varandra, sjungandes, dansandes, glada och fyllda till bredden av Guds ande. Och det är ungefär det jag möts av under gudstjänsterna här i Afrika.
Är galet pepp idag!
Tror det är för att jag hittat en för mig ny grym kristen artist, Daniel Bashta. Ni kan lyssna på hans senaste fantastiska album här. Eller kolla in hans hemsida. Får bara ett stort leende på läpparna när jag hör sådan fantastisk lovsång!
Har märkt mer och mer hur påverkad jag blir av vilken sorts musik jag lyssnar på trotts att jag inte alltid lyssnar på texterna från början. Det jag älskade och lyssnade på innan jag blev kristen funkar lixom inte längre. Märkligt.
I kväll ska jag träna lovsång inför söndagen i Connect Church då jag ska vara med och leda lovsången. Älskar att vara där en hel dag och leda folk i lovsång, känna Gud och se hur Gud rör vid folks hjärtan.
Tills dess ska jag gå ner till min silversmedja och skapa lite smycken och lyssna på Daniel Bashta hur högt som helst!!
Kära Gud, välsigna de ord som jag kommer skriva just nu. I Jesu Namn Amen.
Idag regnar det. Det är även lite grått i mitt hjärta idag. Fast inte med tårar, inte deppigt. Utan mer fundersamt, eftertänksamt och o effektivt. Går mest runt och tänker och får ingenting gjort. Men listan är lång på vad jag borde göra och hinna med. Det är student och konfirmations tider och folk vill ha smycken. Underbart! Men får inget gjort idag ändå.
Funderar över grejen med att följa Gud, för mig är det lätt att följa Gud när jag får det klart och tydligt och konkret. Jag tar ett beslut, agerar, förändrar mitt liv. Små som stora saker. Ett liv med Gud handlar bland annat om att förändras, till det bästa av mig. Jag VILL förändras till att bli det bästa av mig tillsammans med Jesus.
Men efter ett tag när jag tagit beslutet, agerat, väntat och livet rullar på som vanligt så glömmer jag av det där som Gud sa till mig. Det där stora eller lilla som jag behövde ändra lite på för att komma närmre Gud och mitt bästa jag. Det är oftast när det känns som lite för sent jag blir påmind igen. Jag frågar i en enkel bön och Gud påminner mig på ett fint, försiktigt, kärleksfullt sätt. ”Emelie, det var ju detta vi kom överens om, du ville ändra dig på detta området för att…”
I morse bad jag för det beslut jag tagit för ett tag sen - Hur ska jag göra med det egentligen Gud, är det fortfarande aktuellt?…
Hade nyss ett samtal med en god vän som Gud verkligen använde för att påminna mig om varför jag tagit detta beslut som jag ännu en gång börjat glömma av. Och att det fortfarande var aktuellt. Min vän visste inget om mina tankar, så för mig betydde det massor.
Jag känner mig på rätt väg igen. Men det är tufft, och det är svårt att ändra gamla vanor. Men vem säger att det är omöjligt? Dom säger ju att man ska resa sig upp igen när man fallit. Det gör jag nu, ännu en gång. Jesus sträcker kärleksfullt ut handen mot mig och hjälper mig upp. Det är fint. Gud är fin. Tack.
Under tiden jag har skrivit detta så känner jag hur ljuset börjar infinna sig i mitt hjärta igen och jag har fått ny energi att ta tag i saker. Härligt.
Vill bara uppmuntra dig att slänga iväg en enkel bön om du känner att du börjar gå vilse eller har fallit, Jesus vill gärna ta din hand och hjälpa dig upp!
