Ikon1931

Publicerad 5 april 2012 kl 5:20

1987 går en 15-årig Tomas Andersson Wij genom livet i kajal och Doktor Marten-kängor. Politiskt engagerad som alla de andra i kompisgänget. Men samtidigt en udda fågel – bekännande kristen, aktiv i baptistkyrkan Ebeneser och ”den enda i gänget som inte drack”.

 När han tjugofem år senare berättar om nya skivan Romantiken gör sig tonårstiden åter påmind.

– Jag har funderat på vilka romantiska bilder som tagit mig framåt i livet. Och då hamnar jag ofta i 16-årsåldern. Jag sjunger om det i låten Sturm und Drang, säger Tomas Andersson Wij när vi möts på hans kontor i den nedlagda gamla kexfabriken på Södermalm i Stockholm.

Men det är inte nostalgi som fått artisten att kliva på den inre tunnelbanan och åka bakåt i tiden på nya skivan.

– Visst, det fanns en annan intensitet i allt man upplevde i tonåren. Det är samma sak med kyrkan. Jag kan bli lite gråtmild när jag tänker tillbaka på Ebeneser på 1970-talet. Men det var där och då, det finns en mätt
nostalgi i allt det där som man måste se upp med.

 1990 är Tomas Andersson Wij 18 år och har just börjat skriva journalistik. Han sitter i timtal på klassiska Stockholmskrogar och skildrar vad han ser. En flanörsjournalistik som han senare också bär med sig in i låtskrivandet.

 – Jag märkte ganska snart att jag var bra på att skapa en bild av en stämning med ganska få ord. Det har påverkat mitt sätt att skriva låtar.

Dina texter beskriver ofta det stora genom det lilla.

– Ja, det är så jag tycker att världen är beskaffad. Det lilla ropar ut mot det stora och vice versa. Jag skriver mycket om arkitekturen i de Stockholmsförorter där jag vuxit upp. De där husen berättar en liten berättelse, som ropar mot en större berättelse om Sverige och om vilka vi vill vara.

Har tron och kyrkan påverkat ditt sätt att skriva?

– O, ja. Jag använder många bilder från Bibeln i mina texter. Och det finns en ton i min musik, en sorts innerlighet och nerv som jag också hör jättetydligt i till exempel Jonathan Johanssons musik.

Tomas lutar sig tillbaka i stolen. Efter nio spelningar i södra Sverige har han just inlett en veckas paus från turnerandet.

– I förrgår i Malmö fick jag feeling och körde Där får jag andas ut som sista låt. Vi har inte haft med den på turnén hittills och det kändes så himla skönt att få spela den igen.

Låten är en av Tomas Andersson Wijs mest kända sånger. En modern psalm, skriven som en gammal läsarsång tillsammans med prästen Ingemar Johánson en varm sommarkväll i Årsta.

– När jag sa till Ingemar att jag ville spela in låten på skiva, blev han helt blek. Det var som att han inte trodde det var värt något. Men det har blivit en av mina mest älskade sånger, inte bara bland troende.

 1997 släpper Tomas Andersson Wij singeln Varelser i vatten. Han är 24 år och har releaseparty på krogen Krokodil i Gamla stan. Under festen smyger en av krogens stammisar, publicisten Bobo Karlsson fram och viskar i hans öra: ”Tänk nu på en sak. Det folk ger sig på, det ska du vara mest rädd om”.

 – Genom åren har skivbolagsmänniskorna avlöst varandra. De vill alltid att man ska tona ner eller tona upp saker och ting. Jag har betalat ett ganska högt pris för att kunna sjunga om tro och tvivel. Men det där är det bästa råd jag fått. Det vissa hatar är detsamma som många andra älskar.

Har det varit värt priset, att fortsätta sjunga om tro?

– Allt annat vore att kastrera mig själv och min kreativitet. Men tron är ett rött skynke för många. Det är betydligt mycket mer kontroversiellt i Sverige att sjunga om Gud än att slå sönder hotellrum och ta amfetamin.

Finns det något lockande i det där också, att det är så … förbjudet?

– Ja, det finns en provokatör i mig. Som journalist intervjuade jag biskop Martin Lönnebo på åtta sidor i Nöjesguiden. Det fick enorm uppmärksamhet mitt i det ironiska nittiotalet.

 Hur ser din egen relation till kyrkan ut?

– Jag var med och startade allhelgonamässan och var i Allhelgonakyrkan i princip varje söndag i sex år. I dag är det mer sällan. Men jag skulle nog behöva mer av det där.

Han tystnar ett slag.

– Det finns alltid en viss hatkärlek inför det man kommer från. Samtidigt är det ju något fantastiskt att få ha kompassen inställd mot frågorna om livets mening i stället för det senaste ränteläget, fortsätter han sedan.

Tomas Andersson Wij har försonats med sin berättelse och med den tonårige idealisten i kajal och kängor som han sjunger om i Sturm und Drang.

Vad skulle du vilja säga till de tonåringar som läser IKON1931, som kanske befinner sig just där du var som ung?

– Satsa på ökad självinsikt. Det är den bästa investeringen som finns för livet. Det finns också väldigt mycket gott i 16-åringens patos, som man kan bygga vidare på.

Inom kort släpps Sturm und Drang som singel med en ung Tomas Andersson Wij på omslaget. I höst släpper han dessutom låten Söndag morgon tillsammans med annat ”överblivet material” från Romantiken.

– Söndag morgon handlar om Ebeneserkyrkan. Den borde egentligen ha varit med på skivan, konstaterar Tomas Andersson Wij.

Han spelar upp den ännu outgivna låten på sin mobil och när vi lämnar kexfabriken följer orden med ut i vårsolen.

”Det är lämnat sen länge men nåt dröjer kvar.

Gör nånting bra av den tid som du har.

Och stäm upp i kören som hörs varje söndag morgon.”

Tomas Andersson Wij om:

Sin Carola-cover på Evighet:

– Det var skönt att låten inte blev ännu större, det kan vara en judaskyss för en artist.

Twittrandet:

– Mina snabba kolhydrater. Gillar att det är få tecken.

Begreppet kristen artist:

– Jag är en artist med kristen uppväxt som har de frågorna i mig och i min musik.

Daniel Wistrand

Redaktör på IKON1931. Älskar: Gud, livet, min fru och dotter, tidningar och hiphop. Vill du nå mig? Maila på: daniel.wistrand(a)ikon1931.se