Skyldig och fri
Publicerad 15 december 2011 kl 3:00
Annika Östberg är dömd för dubbelmord och har suttit 30 år i fängelse. Där träffade hon en präst som berättade om förlåtelse. Men det tog flera år innan hon själv vågade be den bönen.
Det är den allra sista dagen i april 1981. Annika Östberg är 27 år, och heroinmissbrukare sedan flera år. Några timmar senare, när april har övergått i maj, har hennes pojkvän skjutit ihjäl två människor. Annika är med, ser på, och gör inte något för att hindra morden.
Exakt trettio år senare släpps hon fri. Då har hon suttit i amerikanskt fängelse i 28 år, och i svenskt fängelse i två år. Går det att förstå om man inte har varit där själv? Hur det känns att vara inlåst i 30 år? Att bli behandlad som ett djur av fångvaktare dag efter dag efter dag? Hur det känns att göra allt för att få tag på heroin? Att bära skulden över att två människor inte längre finns? Att se morden hända om och om igen?
Annika Östberg föddes i Sverige, men flyttade till USA när hon var elva år. Hon kände sig på många sätt utanför i det nya landet. När hon var 13 år rymde hon hemifrån med sin pojkvän, och började efter ett tag med heroin.
Nu sitter hon i en kyrka i Stockholm. Om en timme ska hon berätta om sitt liv inför en stor grupp pensionärer.
– I dag kan jag gå längs gatan, titta in i en affär och gå in där om jag vill. Bara det är ett mirakel. Varje liten händelse är ett mirakel som påpekar hans makt. Varje dag är så klart inte helt perfekt. Men då tänker jag tillbaka på var jag var 2008. Okej, tack, säger Annika, och tittar uppåt.
Ja, Annika hittade Gud i fängelset. En svensk fängelsepräst som hon träffade i USA berättade att hon kunde bli förlåten. Men det tog flera år innan hon ens vågade fråga.
– Jag trodde faktiskt inte ens på det när jag bad Gud om förlåtelse. Men jag kände direkt en lättnad som var väldigt stark och markant. Jag försökte förklara bort det, men det gick inte, för det var en känsla som gick genom hela mig: Jag bär inte allt det här skräpet ensam.
– Hela den här svarta cancern, smärtan, skammen och skulden, allt det där försvann inte, men det var inte längre bara mitt att bära på.
Att förlåta sig själv för det hon gjort är mycket svårare.
– Men jag kan leva med det i dag och använda det till något bättre. Det är väl en acceptans mer än en förlåtelse.
Annika tycker att hon förtjänade sitt straff. Det går inte att betala av två liv, menar hon.
– När jag såg polismannen dö … Det blev en tystnad, ett vakuum, i just den sekunden. Efter år av mardrömmar kom jag fram till att varenda människa har sin plats, och har rätt till sin plats. Att de har ett budskap, en uppgift och att det gäller att hitta den, säger Annika.
Nu upplever hon ofta saker två gånger. En för henne själv, och ytterligare en gång för männen som dog. Trots att hon inte sköt, känner hon sig moraliskt skyldig.
– Förlåtelse för mig betyder inte att man glömmer det som har hänt, går vidare och att allting är rensat vitt. Med förlåtelse kommer också ett jättestort ansvar att inte glömma var man har varit, hur man kom dit och att ge möjligheten att förlåta andra, att pay it forward, så att säga.
– Nu när jag har fått den här otroliga gåvan och kan släppa smärtan inuti mig – vad gör jag med den nya energin, och vad är min uppgift? Det går inte bara att säga tack och gå vidare.
Annika började därför jobba inom anstalten, bland annat med att hjälpa de andra kvinnorna. Nu har hon gett ut boken Ögonblick som förändrar livet, och reser runt med sin berättelse.
– Jag har burit på namnet mördare, jag har varit prostituerad, begått kriminella handlingar, bedragit, skadat jättemånga människor, jag har svikit min son. Och ändå fanns det förlåtelse för mig, och en möjlighet framåt.
– Om det finns hopp för mig så finns det hopp för alla.
