Ikon1931

Publicerad 6 augusti 2012 kl 17:43

Frizonaktuella RebekkaMaria Andersson är en artist som följer sitt hjärta. IKON1931 drog till Köpenhamn och mötte en indiepopprinsessa som tröttnat på konceptskivor och kitchig performance och börjat plugga till sjuksköterska.

I ett växthus på Grønnegårdsvej i stadsdelen Frederiksberg sitter hon. Det är fredagsmorgon och caféet har just öppnat för dagen. Mörka moln tränger in över Köpenhamn.

Det ryktas om skyfall av bibliska proportioner, men sångerskan i växthuset är glad ändå. I går fick hon sommarlov.

Det första sedan RebekkaMaria, eller Rebekka som hon heter privat, var en skolflicka på Jylland.

– Det känns helt overkligt, utbrister hon på närmast perfekt svenska.

Hennes man Johannes har svenska rötter och tillsammans bodde de under fyra år i Malmö. En del av hjärtat finns kvar på andra sidan sundet.

– Jag skulle vilja bo i Sverige igen, bli gammal i de småländska skogarna som Astrid Lindgren eller nåt. Jag känner mig svensk inuti, det finns så mycket där som jag älskar. Men det är roligt att ha två länder i hjärtat.

Vi följer henne in i kaffebaren och beställer. Grått dis utanför. En sirlig park vecklar ut sig. Det här har blivit Rebekkas trädgård. Hit brukar hon promenera och hämta inspiration.

– Naturen har varit en megafaktor i mitt skapande. Det är här jag upplever Gud som mest, säger hon och kastar en blick genom glasen ut mot ut över planteringarna.

– Jag längtar ofta bort från stan. Här är naturen så prydligt arrangerad. Men det finns ändå luft och man kan

se himlen.

Den är mörkare nu, himlen. Men då och då spricker molntäcket och ljuset kan sippra in. Rebekka skräms inte av

molnen, hon har levt med dem över sig en längre tid.

– Jag befinner mig just nu på en resa som är ganska tuff, berättar hon.

– Jag vet inte riktigt vad nästa steg är i min utveckling som människa. Och jag har haft skrivkramp ganska länge.

Men jag tror att när man kommer igenom molnen finns det fina saker på andra sidan.

Rebekka vägrar att bli en produkt. Stressa fram något hon inte kan stå för. Då tar hon hellre ett steg åt sidan och tar tag i den där drömmen om att läsa till sjuksköterska.

Landar och samlar kraft inför nästa steg.

– Nästa gång jag säger någonting vill jag verkligen mena det. Min senaste soloskiva Sister Sortie uppfattades

som en konceptskiva om systerskap och feminism. Nu jag är lite trött på färdiga koncept.

Som artist har hon annars provat det mesta. Från hyllade indiebandet Lampshade till kitchig popprimadonna

i soloprojektet As In RebekkaMaria. I hennes senaste projekt har hon återvänt till det avskalade. Hon sjunger

duetter med vännen Jonas Petersen, till vardags sångare i Hymns from Nineveh. Duon kallar sig RebekkaMaria &

The Hymnboy och tillsammans har de släppt liveskivan Friendly Duets. Nu väntar Frizonfestivalen samt en turné i en handfull danska domkyrkor för duon.

– Det här projektet med Jonas har varit mitt ”sacred place” den senaste tiden, berättar Rebekka.

Från börjat var det inte alls tänkt som ett seriöst projekt.

De två artisterna har känt varandra länge, men det var först när de började tolka varandras låtar som man upptäckte att där fanns en kemi.

– Vi är musikaliska själsfränder. När vi började spela ihop kändes det direkt väldigt naturligt och okomplicerat.

Det är så vår relation är. Ibland träffas vi bara och äter rågbrödsmackor med ägg och sitter och pratar. Sedan efter flera timmar säger någon att vi kanske skulle ta och spela lite också, säger Rebekka och skrattar.

– Det här har varit nyttigt för mig. Tidigare har det ibland varit så mycket performance, kostymer och show att jag glömt vad det var för låt jag skrev från början. Nu upptäcker jag sångernas känsla igen.

Hon tystnar för ett slag. Dricker ur kaffet. Regnet strilar mot växthuset nu. Vi går vidare. Rebekka fäller upp ett svart paraply och promenerar längs de regnvåta trottoarerna.

Hon är iklädd jeansskjorta, solglasögon och en aprikosfärgad klänning. Det finns en trygghet, men också en rastlöshet

i hennes steg. Hon har alltid varit på väg. Uppvuxen i vad hon beskriver som den danska pingströrelsens högborg

på Jylland. En miljö där hon tidigt blev ledare, sjöng lovsång från estrader och ledde bönegrupper. Men som för många andra konstnärssjälar blev söndagsklänningen för stram. Det var något som skavde i sömmarna.

– Jag reagerade mot hur uppdelat livet blev. Vi är ju både ande, själ och kropp. Men det fanns inte rum för annat än det andliga.

Rebekka har dissekerat sin uppväxt och varit besviken och arg, men tron har ändå stannat kvar. Hållit trots allt.

– Det har varit nödvändigt att göra upp med det här för att bli hel och hänga ihop som människa. Det har funnits

tvivel och mycket ilska på vägen, men av någon oförklarlig anledning har jag fortfarande kvar min tro. Det är bara

nåd. När man skalar bort allt annat finns Gud ändå kvar.

Hon beskriver de senaste elva åren som en process. En vandring som hela tiden går mot nya mål. Här har sjuksköterskestudierna blivit en viktig hållplats.

– Att läsa till sjuksköterska har varit en superskön kontrast till musiken. Det är så praktiskt och kroppsligt. Jag älskar att några av mina bästa nya vänner på högskolan aldrig hört talas om mig eller min musik. Här får man

bara vara Rebekka.

– Jag tycker överlag att det här med min framgång i musiken är vansinnigt. Jag är jättetacksam och ödmjuk.

Bara en sådan sak som att ni flyger ner från Sverige för att träffa mig. Man kan nästan inte ta in det. Men just därför är det så viktigt med sammanhang där man bara får vara människa.

Den 11 augusti ställer sig människan RebekkaMaria Andersson på Ladan-scenen på Frizonfestivalen tillsammans med Jonas Peterson.

– Förra gången jag var på Frizon var det party och fullt ös. Den här gången kommer det att vara lugnare. Mer fokus

på låtarnas kärna, på orden och texterna. Både jag och Jonas är berättare. Vi vill verkligen förmedla något. RebekkaMaria & The Hymnboys duettskiva innehåller en enda nyskriven låt. Den hjärtskärande sorgevisan, Lips

Into A Boat. Men mitt i det nattsvarta finns också ett hopp och orden ”Into the light we walk” hänger kvar när applåderna lagt sig.

– Jag har en väldigt melankolisk sida, men jag försöker alltid lägga in ett ljus. Det måste finnas hopp. Även när det är som mörkast.

Ännu har molnen inte skingrats i Frederiksberg. Men Rebekka vet var hon är på väg. Hon har vandrat genom många sommarregn. Promenerat från Lampshades indierock, via yvig popelectronica till avskalade nakna duetter. Gått från enögd andlighet till en tro som finns kvar när allt annat kastats över bord. Ett studentflak kör förbi på sin väg ut i friheten. RebekkaMaria Andersson fäller ihop sitt paraply och fortsätter att gå.

Daniel Wistrand

Redaktör på IKON1931. Älskar: Gud, livet, min fru och dotter, tidningar och hiphop. Vill du nå mig? Maila på: daniel.wistrand(a)ikon1931.se