Mika Zibanejad har målet i sikte
Publicerad 5 april 2012 kl 5:30
Den 18 april fyller Mika Zibanejad 19 år. Redan har Sveriges yngste NHL-spelare upplevt mer än många hockeyspelare gör under en hel karriär. IKON1931 har mött stjärnan som avgjorde Junior-VM och som lagt sin glödheta hockeyframtid i Guds händer.
Sjuttio minuter utan ett enda mål. Förlängning i VM-finalen. Då kliver han fram. Pucken ligger fri i en halv sekund och Mika Zibanejad uppfattar blixtsnabbt. Forcerar två ryska spelare, förbi en tredje. Friläge, backhand och så jublet. Det där förlösande jublet. Sverige vinner sitt första junior-VM-guld på 31 år.
– Jag har aldrig vunnit något så stort tidigare. Det var fantastiskt när pucken satt, att bara få slänga handskarna. Det är ingenting jag varit med om förut, jag fick kolla om och om igen på Youtube för att förstå att det verkligen hade hänt, säger Mika Zibanejad.
Vi möts på Hovet i Stockholm efter ett träningspass.
Mika ler när han minns svenska folkets mottagande efter succén i junior-VM. Men ett minne är just vad det är. Vardagen i Djurgården har en betydligt bittrare smak. Storlaget slogs ur Elitserien efter 35 säsonger i ligan och stjärnan Zibanejad har känt stor press på sina 18-åriga axlar. Inte minst ifrån sig själv.
– Man vill verkligen visa att man blivit större och bättre. Men i längden tror jag att det är bra att jag tidigt får den här typen av erfarenhet, säger han fundersamt.
Det finns en ödmjukhet och ett lugn i hans röst. Vägen till framgång har redan innehållit flera motgångar för Mika Zibanejad. Ett avbrutet NHL-försök förra året, där Ottawa Senators valde att skicka hem talangen för att växa på sig efter nio spelade matcher. Väl hemma i Sverige väntade ett Djurgården på fallrepet.
– Det har gått snabbt för mig. Men det har inte gått som på räls direkt, konstaterar han.
I dessa tuffare tider är gudstron en beprövad hjälp i Mikas liv.
– Min tro betyder mycket för mig, och den har hjälpt mig med saker som annars skulle ha varit väldigt, väldigt svåra att ta sig igenom. Tron är liksom en trygghet att luta sig mot.
Hockeyvärlden är ju känd för att ha en ganska tuff jargong, är det svårt att vara kristen i den miljön?
– Jag har gått i Södermalmskyrkans kristna skola från jag var sex år ända till gymnasiet. Självklart är hockeyvärlden väldigt annorlunda mot den miljön, där de allra flesta tror på Gud. Men jag försöker att stå fast vid min tro även här.
Hur gör du för att hålla tron levande?
– Jag läser inte Bibeln överdrivet mycket, men jag har läst väldigt mycket genom åren i kristna skolan och man har allt där i bakhuvudet. Jag får också väldigt stor hjälp av min familj. Det är alltid bra att påminna varandra om hur man vill leva som kristen. Folk tror att vi kristna lever som aliens, att man är felfri eller något men det är ju ingen.
Mika har aldrig upplevt någon konkurrens mellan kyrkan och idrotten och både föräldrarna och vännerna i Södermalmskyrkan i Stockholm har alltid stöttat honom i hans val att satsa på hockeyn.
– Jag är oftast borta på söndagar och jag hinner sällan gå till kyrkan. Men det känns tryggt att veta att det finns många där som ber för mig.
Och Mika upplever att Gud varit med honom. Han är tacksam för varje dag och tar inte något förgivet. När hela det ryska laget Lokomotiv Jaroslavl utraderades i en flygkatastrof förra året grep det tag i Mika. Laget hade tidigare draftat honom, och även om affären aldrig blev av kom beskedet som en chock.
– Det slog mig direkt, jag visste ju att jag var draftad av dem och jag hade lika gärna kunnat hamna med i deras lag.
Nu blir det i stället Ottawa igen till sensommaren. Mika åker över Atlanten i augusti och den här gången tänker han stanna längre än nio matcher.
– Jag trivdes väldigt bra i klubben och förhoppningsvis kan jag få en bra karriär där och spela länge i NHL.
Men ödmjukheten, den tänker Mika Zibanejad inte förlora.
– Jag försöker att vara en förebild för de yngre spelarna, det är jätteviktigt och jag märker att de ser upp till mig. Jag tror att det behövs bra kristna förebilder inom hockeyn.
Fotnot: Mika Zibanejad har en mamma från Finland och en pappa från Iran. Själv talar han flytande finska och kan förstå persiska. Mikas storebror, Monir Kalgoum, är också hockeyspelare och har bland annat spelat i AIK och i engelska ligan.
