Ikon1931

Publicerad 16 juni 2011 kl 17:52

Johan Grundén är en stå upp-komiker på väg uppåt i karriären. Som 19-åring var kokain och extacy en del av vardagen, men efter att ha varit ledare på ett kyrkläger byttes drogkickarna mot ”gudskickar”. IKON1931 följde honom under en dag på jobbet.

Klockan är 08:45. Johan Grundén börjar första lektionen i tv-produktion på Kaggeholms folkhögskola. En dryg timme senare går han till ett lugnt rum, ringer till P4 Väst och drar några skämt i direktsändning, som han alltid gör på fredagar.
– Jag har ett tips till er som fortfarande är singlar. Jag har kommit på den perfekta flickvännen, hon ska jobba på Säpo. Då får inte hon berätta vad hon gjort på dagarna så då slipper man lyssna på det på kvällarna, säger Johan på sin grövsta göteborgska och ler.
Ett antal timmar senare parkerar han strax utanför Underbara bar på Södermalm i Stockholm. Han öppnar dörren och vi möts av ett dunkelt ljus. Det är fyra timmar kvar till kvällens gig och Johan hälsar på några av de cirka tjugo komiker som ska uppträda i kväll. Vi går ner i källaren, backstage, in i ett litet cylinderformat rum. Takhöjden är minst fyra meter och små lampor ger ett lilaaktigt ljus, längs väggarna trängs fyra zebrarandiga fåtöljer. Utanför står en bardisk och bakom den en drinklista, ”liquid cocaine” står skrivet i vitt längst ned.

Johan är 27 år och komikerkarriären är på uppsving. Men för inte allt för många år sedan såg livet helt annorlunda ut. Johan växte upp i en kristen familj. Efter studenten började han umgås med gamla barndomsvänner och drack allt mer. Han började må dåligt och gjorde slut med sin flickvän, för det var väl där felet låg? Den kvällen var första gången han provade extacy.
– Det var hur bra som helst, jag var bäst i världen.
Flera dagar med knark i kroppen och livet lekte, kokain blev också en vän. Sedan kom ångesten.
– Nätterna var värst, man ligger och vrider sig och vet inte vad man ska ta sig till.
Samtidigt pratade han regelbundet med en präst, som förstod vad som pågick utan att Johan behövde nämna det. Trots det sjönk han allt djupare i beroendet. I december plingade det på dörren till lägenheten i Uddevalla, Johan hade tagit mycket just den dagen. Utanför stod hans styvpappa som undrade om han ville följa med och köpa en julklapp till mamma.
– Det var första gången någon kom på mig, på riktigt.
Han såg på mig och backade, sa att vi kunde göra det en annan dag, säger han och tystnar ett slag.
En kort tid senare påbörjades förberedelserna inför ett ungdomsläger i kyrkan, där Johan vuxit upp. Johan gav sig själv ett ultimatum: ”Om jag får vara med som ledare så säger jag upp lägenheten, blir ren och flyttar”. Han skickade iväg ett ärligt mail, berättade vem han var och vad han gjort, att han stod för tron. Men kriterierna för ledarna var långt från Johans verklighet.
– Man fick inte svära, inte ha sex före äktenskap och inte dricka alkohol.
Johan fick nej och fortsatte ännu hårdare med drogerna. Dagen innan lägret ringde telefonen. En ledare hade hoppat av och nu ville de att Johan skulle ta hans plats.
– Prästen sa att han hade bett och känt starkt att jag skulle med. Det var fruktansvärt skönt. Jag kände att det här var min chans att vända på allt.
Johan flyttade från lägenheten och fick uppleva en gudsnärvaro som aldrig tidigare. Efter lägret fortsatte han att engagera sig i församlingen och efter en lång kamp ersattes drogkickarna med ”gudskickar”.
– Vad jag än gjorde så var Gud där. Han bar mig.

I kväll är Johan en av de mest rutinerade komikerna. Men trots framgångarna brottas han med tanken på vad han ska göra i livet.
– Ska jag åka till Kenya och hjälpa människor eller ska jag göra stand up och tjäna stora pengar? Jag drömmer inte om att åka till Kenya, i stället vill jag ta hand om människor här, i min omgivning.
På väggen bakom Johan står en röd text skriven i graffiti, ”när rädslan tagit det bästa av mig och skämten tagit resten, vem ska då möta mig på andra sidan?”.
– Det stämmer, helt klart. Jag känner lite så när jag uppträder, det finns inget värre än att göra detta. Det är en sak att prata om något inför folk, det kräver inget. Men som komiker vill man få ut den maximala reaktionen från publiken. Det är betydligt lättare att få någon att gråta än att skratta, säger Johan samtidigt som han skriver upp ett nytt skämt i handflatan.
Hur förklarar du din humor?
– Som dumdristig bondhumor.
När jag hör dig så tänker jag på att många av att dina skämt är ”under bältet”…
– Ja, men jag säger ju aldrig de snuskiga orden. Det är någonting jag försöker komma bort från, jag vill mogna nu.

Klockan har blivit 19:45, om 25 minuter ska han ut på scen. Nervositeten börjar infinna sig och Johan går ut till baren för att öva. Han ursäktar sig, stoppar in hörlurarna i öronen och försvinner in i musiken. New Noise av Refused, som alltid. Johan vankar fram och tillbaka, pratar tyst för sig själv. Tar ett ölglas och fyller det med vatten. I rummet intill står en annan komiker och gestikulerar mot väggen. Ljuden från övervåningen letar sig ned, musik, prat och skratt.
– Hej och välkomna till Underbara Bar i kväll! Vi har en sjukt bra lineup, det kommer bli riktigt bra! Det värsta som kan hända en komiker är att ni inte skrattar, säger konferencieren och försöker tagga publiken.
– Skjut mig, jag vill härifrån! Jag fattar inte varför jag gör det här, det finns inget värre, säger Johan och nervositeten är påtaglig.
– Nu är det dags för kvällens andra komiker, en långväga gäst från Uddevalla, som i och för sig har hängt i Stockholm ett tag.
Johan hoppar upp och ned, skakar på armarna och tar några klunkar vatten.
– Han är nog den största draggen i Stockholm just nu, Johan Grundén!
Leendet är på och scenen är hans.
– Du där, vad heter du?
– Astrid, svarar tjejen i publiken.
– Kan du zooma med dina glasögon? Min klasskompis på grundskolan hade sådana där riktigt feta glasögon. Han ville ha zoomfunktion på sina brillor så han kunde zooma in i tjejernas omklädningsrum, säger Johan och publikens respons väntar inte.
Han står stilla och stirrar, skratten ekar ännu högre.

Sju minuter senare är det över. Johan kommer ner för trappan och lämnar den applåderande publiken bakom sig.
– Det finns inget bättre än det här. Man är kung.
Trots de få minuterna på scenen är Johan trött, han sätter sig i den svarta soffan vid baren och stirrar tomt. Drygt tio minuter senare har ytterligare två komiker gjort sitt och det är dags för paus. Johan passar på att med rak rygg gå genom folkvimlet mot dörren. Han hälsar på folk, gör high five och tackar för kvällen. Väl ute kommer tröttheten över honom igen, han sätter sig i bilen och börjar den korta
färden mot lägenheten på Gullmarsplan.

Johanna Holmberg