Jonathan Johansson
Publicerad 15 december 2011 kl 3:06
På Jonathan Johanssons skivbolag blev man inte glada när releasen av hans nya skiva Klagomuren sköts upp från mars till sista oktober. Men Jonathan vågade vänta. Han arbetade med något stort.
”Ingen annan skulle förstå och ingen annan skulle gå en meter för mig. Jag behöver dig”, lyder en del av låten Stockholm.
– Jag tänkte på alla gånger jag själv suttit och varit nära att
gå sönder och velat att någon vän skulle komma och ta en ur skiten, säger Jonathan Johansson över telefon samtidigt som han fixar kaffe till en besökande vän.
– Att den heter Stockholm är nog mer för att ge sången ett slags scen, en ram. Därmed är det väl också en känga åt Stockholm, att människor sitter ensamma i sina ettor och känner sig små.
– Det är en ganska vanlig story att folk flyttar hit och pendlar mellan en eufori över att de är i den stora staden samtidigt som de åker hem med tunnelbanan och känner sig mer ensamma än vad de någonsin har gjort.
Klagomuren är uppföljaren till kritikerrosade En hand i himlen från 2009. Men trots framgångarna tycker Jonathan att det nya albumet är bättre och andas mer självförtroende.
– Det är en större skiva, den är inte lika cementerad i sin tematik. Förra skivan handlade väldigt klart om relationen Gud – människa, människa – stad. Typ.
– På den här skivan dyker olika ämnen upp i något slags bearbetning. En kärlekssorg och en rädsla inför hur länge den här stackars planeten ska orka hålla oss kvar.
Musiken är hans stora intresse. Som blev hans jobb. Som nu tar det mesta av hans tid. Men ibland styr han stegen mot Frälsningsarméns härbärge i Midsommarkransen. Det ger honom mer struktur på musikerlivet och drygar ut kassan.
– Jag städar, tvättar, lagar mat och hänger med dem som bor där. Det är en perfekt spegel till mitt annars självcentrerade liv. Det kan vara tungt ibland, men också lika givande. Man möter fantastiska människor, människor som ofta gått igenom helt obeskrivliga saker. Man blir ödmjuk. Jag har haft det löjligt bra.
När Jonathan intervjuades i IKON1931 i december 2008 kände han en stor kluvenhet mellan kyrka och samhälle.
– Jag bryr mig inte så mycket längre. Och då menar jag inte att jag är likgiltig utan att jag slöt fred med det. Nu för tiden känner jag att det är okej att jag lever mitt liv som jag gör och att jag har min tro. Vissa dagar tvivlar jag så hårt att jag knappt tror, andra dagar är jag fanatiskt övertygad. Tron pendlar varje dag, men jag har den. Jag behöver inte ha mer ångest över det.
Läs en recension av Klagomuren här.
