Ikon1931

Publicerad 15 december 2011 kl 3:00

Efter en tuff barndom har Martin fått uppleva kraften i att förlåta. Ett plötsligt telefonsamtal från hans frånvarande pappa vände upp och ner på allt. Och blev starten på hans liv med Gud.

– Mina första minnen i livet handlar om hur mamma lyfter upp mig mitt i natten och att vi gömmer oss för pappa på golvet under sängen.
Omringad av okända cafébesökare ser Martin Réen, 30 år gammal, mig rakt i ögonen och delar med sig av sin livsberättelse. Jag hade aldrig kunnat ana. Aldrig kunnat gissa mig till att han för tjugo år sedan var en pojke med självmordstankar, fylld av en ständig tomhet. Han som nu sitter och sörplar på en kopp kaffe med livslust i ögonen och ett leende på läpparna. Men Martin berättar gärna. Han gömmer inte undan det förflutna.

Medan Martin och hans mamma gömde sig under sängen bankade hans drogpåverkade pappa på ytterdörren. Pappan fick tidigt lämna familjen på grund av sitt missbruk. Men han fortsatte att höra av sig, oftast påverkad och oftast för att anklaga, hota eller kräva pengar. Vid ett tillfälle gick det så långt att han försökte kidnappa sin son i utbyte mot pengar. Han blev påkommen och Martin fördes i trygghet igen, men vetskapen om att han kunde dyka upp när som helst förföljde familjen.
– Men sen blev telefonsamtalen och besöken färre och färre. Han försvann ur våra liv. Jag minns hur jag frågade mamma varför jag inte hade en pappa. Alla andra barnen hade ju en. Jag kände mig tidigt utanför eftersom jag var annorlunda.

Martin växte upp utanför Jönköping. På en liten ort där en fin fasad blev ett måste för att förhindra skvallret.
– Det viktigaste var hur jag uppfattades av andra och inte hur jag egentligen mådde. Jag lärde mig att man inte berättar för andra att man mår dåligt.
Utåt sett var Martin en bokläsande hockeymålvakt, en pojke bland alla andra. Under ytan gömde sig en depression och ett tomt mörker som fyllde honom. Hans liv präglades av blygsel, rädsla och skam över sig själv. Martin ville synas så lite som möjligt och såg sin glada fasad som ett sätt att smälta in i mängden.
– Det jobbigaste för mig var att se hur nedbruten mamma blev. Hon pratade inte om de problem vi hade, men jag kände på mig att det var något fel. Hon har varit oerhört stark som klarat sig igenom allt som hänt.
I hemlighet började en längtan efter att hitta en mening med livet gro inom Martin. Att hitta något som fyllde det inre vakuumet. Redan vid tio års ålder vände han sig till new age i hopp om svar.
– Det blev inte bättre. Tvärtom – tomheten växte och jag försökte ta livet av mig några gånger.

Jag stannar upp ett ögonblick och ser mig omkring i kafé-lokalen. Martin verkar inte det minsta störd av de fikande människor som med ena örat antagligen lyssnar i smyg på hans bekännelse. Det är tunga ord som inte vem som helst klarar av att dela med sig av. Men Martin fortsätter.
När han började gymnasiet fick han en dag ett oväntat telefonsamtal. Pappan, som Martin i princip sett som död, hörde plötsligt av sig.
– Han sa att han förstod om jag var arg, men att han hade mött Jesus och därför ville be om förlåtelse. För allt han gjort och för att han inte funnits där som en pappa.
Detta omtumlande samtal resulterade i en röra av känslor. När den värsta chocken lagt sig beslutade Martin sig för att förlåta. De började samtala över telefon om pappans tro, något som fascinerade Martin.

Mitt i tomheten, som var större än någonsin, såg han en glimt av hopp i pappans berättelse om Gud. Att se förvandlingen i hans liv väckte tankar om att det kanske fanns en Gud trots allt. Martin bad en bön och gav Gud ett ultimatum. ”Du får två veckor på dig att visa att du finns. Annars vill jag inte leva längre.” Några dagar senare följde han med sina kristna vänner till ett ungdomsmöte i kyrkan. Martin blev kristen och andedöpt samma kväll. Självmordstankarna försvann och han upplevde hur Jesus fyllde den tomhet han känt hela livet. Han beskriver hur han fylldes av mening och livslust.
– Jag hade sagt att jag förlåtit pappa innan, men det var först när jag fick uppleva Jesus förlåtelse och villkorslösa kärlek som jag kunde förlåta på riktigt. I den kärleken hittade jag kraft att förlåta på djupet.

Martins pappa dog en kort tid därefter och de fick aldrig träffas ansikte mot ansikte. Men Martin är tacksam för att de fick möjlighet att prata ut över telefon innan pappans död. Han konstaterar att det antagligen varit betydligt svårare att förlåta annars. Svårare, men ändå inte omöjligt.
– Om man inte orkar förlåta finns kraft att hämta i Guds kärlek som hjälper till i förlåtelsen. Det finns inget som är så trasigt att Gud inte kan hela det. Det finns inget som är så svårt att Gud inte förlåter.
Den blyga hockeykillen finns inte kvar längre. Han har fått ett upprättat självförtroende. Han som tidigare trodde att trasighet och meningslöshet var nyckelord i hans identitet fick uppleva en totalförändring.
– Jesus förändrade allt i mitt liv. När jag blev kristen förstod jag att jag skulle ägna hela mitt liv åt att berätta om hur fantastisk Jesus är.

Det här är en verklighet han lever i i dag. Med basen i Arjeplog är Martin en resande predikant som predikar flera gånger i veckan. Han brinner för förlåtelse och inre helande. Martin betonar att förlåtelse är en möjlighet. Han reagerar starkt om en predikant säger att det inte finns någon förlåtelse från Gud för den som inte förlåter. Förlåtelse ska vara en chans att gå vidare, menar han. Inget krav.
Martin började sätta ord på och bearbeta sorgen och såren efter uppväxten och pappans död under sin tid på bibelskola.
– Vi kristna är duktiga på att säga att vi mår bra, även om det inte stämmer. Vi predikar om att vi är accepterade och älskade som vi är. Ändå känner vi inte alltid så. Att bearbeta saker är viktigt. Även när man har förlåtit.

Matilda Boström

Matilda Boström är inne på sitt sista gymnasieår och har sikte på vårens student. Med en klick lingonsylt till det mesta och en förkärlek till dimmiga dagar är hon bosatt i Östersund.