Ikon1931

Publicerad 15 december 2011 kl 3:00

Emil Svanängen har rest över hela världen med sitt projekt Loney Dear. Hans musik har fått publiken att gråta och recensenterna att jubla. Men själv blir Emil ibland rädd för att han har missat det liv han egentligen ville leva.

Emil Svanängen och jag sitter i ett litet rum i en kyrka i Umeå. Det är några timmar innan han ska upp på scenen. Vi pratar om nerver. Emil är sällan nervös för att spela fel. För honom handlar nervositeten om stämningen, ifall känslan han vill åt kommer att infinna sig eller inte.
Jag vet precis vilken stämning han pratar om. Jag har upplevt den.
När klockan närmade sig midnatt, någon gång i augusti för drygt fem år sedan, satt jag i ett litet konserttält på festivalen Frizon. Jag skulle visst se ett band som hette Loney Dear. Det var bara en kille och en tjej på scenen och först såg det inte mycket ut för världen, men när musiken började så uppstod någonting. Jag kan inte riktigt förklara vad det var, men när de två började spela var det någonting inom mig som lossnade. Det är få konserter som jag har gråtit på, men det här var en av dem. Den brutna rösten, de enkla sångerna och den trovärdiga människan som satt uppe på scenen fick mig att fullkomligt kapitulera.
– Den spelningen minns jag faktiskt, säger Emil. Jag har försökt återskapa den typen av känsla på andra ställen. Det är inte alltid man hittar den nerven.

Sökandet efter den rätta stämningen har lett fram till ljudet på nya skivan Hall Music, som släpptes i höstas till recensenternas stora glädje. Många tyckte sig uppleva en stor ljudbild men det var aldrig tanken när skivan spelades in.
– Folk verkar tycka att skivan är stor, men det har jag svårt att se. Det är mycket eko, det kan vara det som uppfattas som stort, men jag tror att det handlar mer om att spela litet i ett stort rum, säger Emil.
Emil hade lyssnat mycket på den estniske kompositören Arvo Pärt innan Hall Music spelades in, och med inspiration från honom valde han att tonsätta skivan så att den som lyssnar måste ta ett steg bakåt för att kunna upptäcka de storskaliga melodierna.
– Skivan kan egentligen ses som en enda melodi, beskriver Emil. Man måste sätta sig in i den för att kunna uppleva den på riktigt.
Emil tycker att de andliga frågorna har känts svåra, men tror att han kanske har hittat ett slags andlighet i sitt musikskapande.
– Jag har inte en utvecklad tro, men ibland har jag tänkt att musiken kanske är mitt andliga uttryck. Jag känner på ett vis ett starkt band till kyrkan, men när jag har sökt den kontakten har jag märkt att jag mest har blivit besviken. Jag har dock funderat på om mitt band till musiken kan jämföras med vissa personers band till Gud. Frågan om musiken är gränslös eller om det finns ett slut blir en parallell till frågan om Gud är oändlig eller inte.

Musiken och texterna som Emil har skrivit de senaste åren har ofta vandrat mellan stark melankoli och något slags hopp om att allt kommer att bli bra till slut.
– Jag har länge försökt förstå att jag har ett val i mitt eget liv, det har varit svårt för mig att inse det. Ibland får jag för mig att jag nog har missat det liv jag ville leva och det är kanske det som ligger till grund för tonen i min musik, förklarar Emil med en sprucken ton i rösten.
Men nu håller något på att förändras.
– Jag har börjat fatta att jag ändå kan påverka min situation, säger Emil med ett förnyat hopp i rösten. Jag har börjat förstå att även om det är roligare någon annanstans så är det här jag är. Jag kommer inte ifrån mig själv och mycket där handlar väl egentligen om kärlek, att kunna älska sig själv och andra. Någonstans har jag börjat ana att allting hänger ihop på ett märkligt sätt.

Så slutar vårt samtal. Emil måste göra sig i ordning för konserten och jag börjar röra mig inåt, in i det förväntansfulla sorlet i den mäktiga kyrksalen.
Emil Svanängen kommer ut på scenen till en entusiastisk applåd och börjar med att kasta av sig skorna för att ha fötterna fria till sina effektpedaler. När musiken kommer igång varierar han sig mellan att spela väldigt stort med hjälp av sin gitarr och sina effekter, och att spela väldigt litet med hjälp av en vanlig flygel.
Det är när han sitter vid flygeln som det plötsligt händer någonting oväntat. Han har precis spelat färdigt en mycket fin version av låten Calm Down och är på väg att resa sig och gå tillbaka till gitarren, då han stannar upp. Han tvekar, men sätter sig till slut ner vid instrumentet igen. Börjar plinka lite och efter några sekunder hör jag vad det är för låt: ”I’m going over the mountain, I’m going over the top to see what I have lost” är orden som smått hoppfullt ekar ut i den knäpptysta kyrksalen.

I den stunden inser jag att hela vårt samtal kan samman- fattas i de orden. Kanske kommer Emil snart få modet att klättra över det där berget som han sjunger om. Det är inte alls omöjligt, men just nu kanske det bästa är att bara luta sig tillbaka på en klippkant, njuta av utsikten och uppskatta livet för vad det är i stället.
När konserten är slut och den sista tonen ekat ut i den mäktiga kyrkan i Umeå, reser sig en efter en i publiken för att ge Loney Dear en stående ovation.
Jag kan se den uppriktiga glädjen i Emils ögon medan applåderna sakta avtar.

Joakim Wikström

Jag heter Joakim Wikström, är 22 år gammal och studerar till journalist i Umeå. I September 2011 började jag på Programmet för Kulturjournalistik vid Umeå Universitet och jag recenserar skivor och skriver artiklar här på Ikon1931.