Ikon1931

Publicerad 19 april 2012 kl 4:30

När jag var 13 år tillbringade jag alldeles för mycket tid framför spegeln. På rasterna i skolan smet jag och min bästis Sussie in och gömde oss på toaletten. Och speglade oss. Berättade om våra komplex och jämförde oss med varandra och andra. Vi försökte dölja oss under rouge och spindelögonfransar. Vi spottade ut elakheter mot oss själva. ”Kolla på min näsa, helt SERIÖÖÖST! Den är så sjukt stor. Och kollar man i den här vinkeln ser den ju helt skev ut” sa jag. ”Men hallåå?! Min då, seriöööst konstigaste formen” svarade Sussie. Och så där höll vi på. Eggade varandra i våra komplex.

Vi utvecklade ett självhat. Till slut orkade jag inte med mig själv längre. Orkade inte med mitt sätt att vara och orkade inte se mitt fula ansikte och min fula kropp i spegeln. Tyckte synd om andra som behövde vara med mig och förstod ibland inte hur mina kompisar ville vara vän med mig.

Trots att jag inte orkade så fortsatte jag och spegeln vår vidriga relation. Jag var ju tvungen att sminka mig. Sminka över och sminka bort.

Det värsta komplexet var min näsa. Den var rekordstor och jag var fast besluten att operera den när jag blev äldre. Mitt andra stora komplex var mitt sätt ”att va”. Jag äcklades av mig själv. Skämdes för att mina föräldrar hade fått mig som dotter. Jag log nästan aldrig för då tyckte jag att jag var som fulast. Och om jag skrattade, så gjorde jag det med nerböjt huvud.

Efter ett ta nådde jag botten. Jag sa till Gud, som jag hade tappat bort i all yta: ”Så här kan jag inte ha det. Det måste finnas något bättre. Vad ska jag göra, Gud?” Succesivt började han påminna mig om vikten av våra ord, att ord påverkar mer än vi tror.

En dag när jag och Sussie stod där på rasten framför spegeln var det som att allt gick upp för mig. Så jag sa ifrån, sa tillSussie att vi inte kan hålla på så här. Hon förstod direkt. Vi slutade prata illa om oss själva och gick inte tillsammans på toaletten lika ofta. Ibland gick vi till och med ut på rasten.

Jag kände hur Gud sträckte ut sin hand och hur jag greppade den. Långsamt lärde jag mig att sluta tänka alla de hemska tankarna om mig själv. Det kändes som att något grått och blött lämnade min insida, som att jag blev lättare.

 I dag tycker jag att jag är vacker. Vacker precis som jag är, med eller utan smink. Och jag är nöjd med min näsa (den är ju inte ens stor). Jag trivs med mig själv. Och jag vet att jag är som finast när jag ler och skrattar.

 Det jag vill säga är att jag vet att livet kan vara tufft. Det kan vara pissjobbigt, mörkt, tungt och kännas helt omöjligt. Men Gud kan göra vad som helst om du bara greppar den hand som han sträcker ut till dig.

Fakta:

Amanda Rabnor kommer från klädmeckat och regnstaden Borås. I dag jobbar hon som ungdomsledare i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Hon älskar kreativitet och brinner för att ungdomar ska hitta en sund självkänsla.

Amanda Rabnor